Är samer negativt särbehandlade i lokala medier?

–        –   Ja, säger samiska företrädare.

–          – Nej, säger nog de flesta i mediebranschen.

Att bevaka rennäringen och samiska frågor är en utmaning. Det vittnar inte minst Västerbottensnytts omfattande rapportering om tjuvjakt.

I veckan diskuterades denna bevakning när Publicistklubben anordnade en debatt apropå SVT-redaktionens årslånga granskning. Där påstås Vapstens sameby bedrivit intensiv tjuvjakt på älg som i sin tur orsakat allvarliga bråk mellan de boende.

Bakom detta finns en historisk konflikt. Thomas Sarri vid sameradion beskriver den som en ”komplex konflikt där nordsamer står mot sydsamer, renskötare mot icke renskötare, ortsbor mot samebymedlemmar. Det är en konflikt som ekat i dalgångarna i åratal.”

Västerbottensnytt gör rätt som granskar påstådd tjuvjakt i området, inte minst med tanke på den 70-åriga konflikt som Thomas Sarri beskriver.

Det märkliga är att Västerbottensnytt inte nämner de bakomliggande orsakerna. Fakta som gör konflikten mer begriplig

Ansvarige utgivare Arne Muller och reportern Berno Jonsson menar att själva jaktbrotten är det intressanta.

Men bör inte den bakomliggande orsaken, den mångåriga konflikten mellan samerna, ha lyfts fram i en så omfattande granskning?

Utifrån ett journalistiskt perspektiv är frågan viktig att ställa sig.  

VK:s reporter Bertholof Brännström har bevakat samiska frågor och rennäringen i många år och vet hur känslig frågan är.

–        –  Det finns ett problem i att så fort man rapporterar om samer vid exempelvis tjuvjakt blir man anklagad för samehat. Men rennäringen måste bevakas på samma villkor som andra näringar och journalister får inte rygga tillbaka av rädsla för kritik.

Media i Västerbotten lever med dessa svåra och komplexa frågor. Vi vet vilken spänning som finns i omlopp. Vi vet att vi ofta får kritik, oavsett hur vi agerar.

På vk.se har vi vid flera tillfällen tvingats stänga av kommentarsfunktionen då debatten urartat med hot och beskyllningar.

Så känslig är samefrågan.

Därför är det extra viktigt att vi i media anstränger oss och ger hela bilden.

Västerbottensnytts inslag om tjuvjakt väcker samtidigt många nya frågor.

Hur många älgar som skjuts illegalt i Västerbotten varje år? Är det tio eller hundra eller ännu fler? Har polisen och länsstyrelsen resurser att utreda dessa brott? Skjuts älgarna från helikopter? Vilka är jägarna och hur många åtalas och döms för dessa brott?

Här har media ännu en viktig uppgift.

• En skolledare ringer VK:s reporter och försöker ta reda på vem i personalen som tipsat oss om allvarliga missförhållanden  på en skola i Umeå.
• En ledare vid universitetet ringer VK och ber oss avslöja vem som kontaktat redaktionen om att en student farit illa.
• En ansvarig vid Umeå kommun forskar efter våra källor efter en kritisk artikel.

Tre fall som visar att inte alla respekterar meddelarskyddet.

Att myndighetschefer kontaktar VK och forskar efter våra källor händer emellanåt. Detta trots att det är straffbart.
Det är givetvis allvarligt.
Meddelarfriheten regleras i Tryckfrihetsförordningen (TF), en av våra grundlagar. Där fastslås allas frihet att lämna uppgifter till media, även anonymt.
Rätten gäller inte minst offentliganställda och gäller även om uppgifterna omfattas av sekretess.
Det finns vissa begränsningar i lagen, exempelvis om uppgifterna har med spioneri eller landsförräderi att göra. I den privata sektorn kan dessutom meddelarfriheten begränsas genom speciella avtal.
Men i grunden är meddelarfriheten i Sverige stor.

Din och min rätt att kontakta media om brister, oegentligheter eller direkta olagligheter och myndigheters förbud att efterforska dessa källor är en viktig del i den svenska yttrandefriheten och ger svenska medier avgörande möjligheter att utöva sin granskande roll.
Detta är oerhört viktig att värna om. Det är en demokratifråga.
Jag tror också att de flesta delar den uppfattningen och förstår vikten av vår meddelarfrihet.

Många artiklar i VK skulle heller aldrig ha blivit skrivna om inte denna trygghet fanns för de som kontaktar oss. Flera av de granskningar vi gör bygger på uppgifter vi får från olika källor.
Men det är allvarligt när myndighetspersoner efterforskar våra källor. Dels för att uppgifter som bör komma fram riskerar att tystas ned. Dels för att medias möjligheter att gräva och granska begränsas.
I en ny medievärld är just den granskande och grävande journalistiken extra viktig.
Den unika journalistiken, den som sträcker sig längre än presskonferenser och snabba nyheter, är något som våra läsare vill ha mer av och är beredda att betala för.
Om myndigheter och andra försöker sätta krokben för detta, bland annat genom att efterforska våra källor, försvåras detta arbete.
Därför är upprätthållandet av meddelarfriheten inte enbart en demokratifråga, utan även en viktig framtidsfråga för medierna.

När VK får samtal om våra källor hänvisar vi konsekvent till meddelarskyddet.
Oftast möts vi då av hummanden.
– Ja, just ja …
eller
– Förlåt, det tänkte jag inte på.
Små bagateller kan tyckas. Inget att bry sig om.
Men bakom vissa hummanden finns en övertygelse om att källan måste röjas.
Det arbetet får inte vara mödan värt.

En arbetskamrat frågar mig varför vi inte publicerar namnet på den så kallade lasermannen i Malmö.
Malmöbon är häktad misstänkt för att ha dödat en person och skadat ytterligare minst fem. Skjutningarna skakade Malmö och har paralleller till när lasermanen John Ausonius härjade i Stockholm i början av 90-talet.
I Örebro har vi dessutom en 23-åring som är misstänkt för en rad våldtäkter. Han har erkänt flera av överfallen.

I båda fallen får jag associationer till Hagamennen Niklas Lindgren. Alla har gemensamt att de är personer som har förlamat en hel stad.

Men varför publicerade vi namnet på Niklas Lindgren men inte på Malmömannen?
Den oskrivna huvudregeln för god journalistik är att man skriver om sådant som är relevant och av oavvisligt allmänintresse. När det gäller namnpublicering bör man avstå om skadan av att publicera bedöms vara så stor att skadan överväger allmänintresset.

VK:s är generellt restriktiv med namnpubliceringar av misstänkta brottslingar. Men i vissa fall gör vi undantag. Hagamannen är ett sådant. Niklas Lindgrens namn publicerades i VK i samband med att han erkände, en knapp månad efter att han vid lunchtid den 29 mars 2006 gripits. Allmänintresset var extremt stort. En namnpublicering var avgörande för att kunna berätta om Lindgrens liv och göra ett av de grövsta kvinnoöverfallen i svensk kriminalhistoria begriplig.

I Malmöfallet är allmänintresset också stort, speciellt i Skåne. Expressen och Aftonbladet har båda valt att gå ut med namnet. Även ett flertal internetsajter har publicerat namn och bild. Dock är mannen än så länge bara misstänkt och så vitt vi vet har han inte gjort några medgivanden. Bevisen är ännu också okända.
Därför tycker jag fortfarande att det är för tidigt att publicera namn, även om 38-åringen är häktad. Varken han eller något av offren har, enligt vår kännedom, heller någon koppling till Umeå eller Västerbotten.

Utvecklingen i svenska medier går mot en ökad namngivning av brottslingar, ibland innan dom fallit. I vissa fall är det också rimligt, som i fallet med Niklas Lindgren. Om det finns en tveksamhet i skuldfrågan är det inte lika självklart.
Men vad betyder egentligen allmänintresse? Det är inte detsamma som ett stort intresse från allmänheten. Inte heller är det liktydigt med allmän nyfikenhet. Det måste finnas en samhällelig relevans för att man ska tala om allmänintresse. Att allmänheten på något sätt har nytta av en publicering.

De pressetiska rekommendationerna säger: "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger." Det innebär inte ett förbud mot att publicera namn på en misstänkt. Däremot är det en uppmaning att behandla den misstänkte korrekt och att inte döma på förhand. Massmedias roll är inte att agera domare. Journalistik får inte övergå i hämnd. Inte heller i detaljutlämnande som gör att de anhöriga lider skada.

Vad anser du om namnpublicering? Tyck till här på bloggen.

Till sist: Träffade bland annat Birgitta Corin från Tärnaby Fjällhotell och Bengt Jonsson från Klädhuset BA:s i Åsele vid Umeågalan. Två engagerade företagare av alla de 700 som var samlade. När man lyssnar till dem inser man att det finns hopp, inte bara för Umeå, utan även för inlandet.

Idag blev det klart att VK:s nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Johan Everljung tar jobbet att leda SVT:s Västerbottens Nytt,

Jag säger Grattis till Johan och Grattis till SVT.

Johan har gjort ett jättejobb på VK i ca tio år, först som reporter och senare som sportchef och nyhetschef.

Förutom att han är en nära och god vän är Johan ett proffs ut i fingerspetsarna. Tusentals är de gånger vi har diskuterat nyhetsvinklingar, gjort publicistiska överväganden, funderat kring rubriker, bilder eller hur vi ska jobba för att vara först, bäst och mest komplett med nyheterna i VK.

Sent på natten, tidigt på morgonen, vardag som helgdag – hela tiden har vi haft kontakten och det har hela tiden varit ett både roligt och inspirerande samarbete.

Johan är precis som andra duktiga nyhetsjournalister också tävlingsmänniska. Han ställer höga krav på sig själv och sin omgivning och har ett pulserande nyhetshjärta. Det kommer SVT snabbt att upptäcka på ett positivt sätt.

De kommer möta en sann publicist och jag glad att han nu får visa sina kunskaper även på SVT och Västerbottens Nytt.

KRETA
I torsdags satt jag på flight SK 2027 mellan Umeå och Stockholm när kapten Andersson bryter tystnaden.
– På denna flygning till Stockholm arbetar steward Per Berglund. Det här är hans absolut sista flygning innan han går i pension efter 34 år på SAS. Jag tycker det vore trevligt om vi alla kunde ge honom en varm applåd.

Plötsligt tittar alla i planet upp från sina tidningar och böcker, samtalen tystnar, och sedan börjar alla passagerarna applådera.  Föremålet för applåderna syns inte till.
Men plötsligt, längst fram i planet, där skynket ännu är fördraget, kliver Per Berglund fram, blickar ut över passagerarna, bugar, ler och tackar.
Nu har Berglund gjort sitt i kabinen. Ett nytt liv väntar, utan stress och jäkt, får vi hoppas.
Omtanken kaptenen visade sin gjorde mig på gott humör. Den enkla gesten han visade sin kollega värmde nog alla i kabinen och när Berglund gick genom kabinen möttes han av leenden och glada lyckönskningar.

På många arbetsplatser har vi dem som närmar sig pensionsåldern. Här på VK känner jag flera personer som likt stewarden jobbat i samma företag i över 30 år.
Lars-Anders Segrén toppar listan på VK. Han har varit anställd i 48 år. Det är imponerande. Han har idag bland annat hand om kontakten mellan annonsavdelning och redaktion och har under åren haft en mängd olika arbetsuppgifter.  Även han är värd en applåd.

De som vigt sitt liv åt ett och samma företag är ofta viktiga kulturbärare och stöttepelare, precis som de nya medarbetarna inspirerar till en utveckling av den rådande kulturen.
På våra familjesidor har vi mängder av personer som hyllas. Bland annat har VK varje dag ett porträtt på någon intressant, ofta en helt ”vanlig”, person som vi lyfter fram.
Dessa sidor är bland de mest lästa och uppskattade i VK.  Margith Norman, Bibi Karbin och Inger Nilsson jobbar med dem.

Vi värnar dessa sidor ömt och är glada för allt material våra läsare skickar till oss. På vk.se finns dessutom tusentals BB-bilder att titta på.
Är det något mer du vill se på våra familjesidor eller någon person du tycker vi borde porträttera? Hör av dig till oss. Maila till [email protected] eller ring 090-151190
——
Årshögtiden vid Umeå universitet hölls för en vecka sedan.
En fantastisk fest. Omkring 600 personer samlades och firade de unika prestationer som gjorts på Umeå universitet. Mängder av spännande och intressanta personer var samlade och att få sitta med var väldigt inspirerande.

Det har sagts förr och det tål att upprepas hur enormt viktigt Umeå universitet är för tillväxten i Umeå och vår region.  Men universitetet spelar även en viktig roll för den nationella och internationella forskningen. Det är värt att tänka på.

Två samtal till VK-redaktionen i veckan gjorde skillnad.
Det ena kom sent på lördagseftermiddagen till vår reporter Bertil Wallin.I luren fanns Ari Hallikainen, mannen som misstänks ha försvunnit med bärplockarnas pengar.
Nu ville han ge sin berättelse.
Det andra samtalet kom vid lunchtid i onsdags.
Nyhetschef Jessica Wennberg svarade och i luren fanns en person med inblick i mordet på den 57-årige mannen på Mariehem.
Samtalen var viktiga.
De gav oss värdefulla fakta i vårt nyhetsarbete.
Båda blev också toppnyheter i VK.

Kontakten med läsare är avgörande.
Utan er vore inte VK den tidning vi är idag.
Även ett litet tips kan göra skillnad och du kan ALLTID vara anonym. Våra källor är ALLTID skyddade.
Därför är jag extra glad när våra läsare hör av sig till oss. Det visar på ett förtroende.
Fortsätt gärna ringa, maila eller tipsa oss på annat sätt.
Och vem vet – tipset kan få genomslag i hela världen.
Fråga vår reporter Tom Juslin. 
I veckan fick han tips om gentlemannatjuven i Umeå som stal en dator av en professor.
Tjuven fick dåligt samvete när den insåg att datorn innehöll viktiga forskningsresultat och skickade  ägaren ett USB-minne med allt innehåll i datorn.
Nyheten om gentlemannatjuven sprids nu över hela världen.
Vietnam, Australien, Sydafrika, Qatar, Sydkorea och  USA är några av de länderna där artikeln fått genomslag.

Med vk.se har vi dessutom ett stort inflöde av kommentarer från läsarna. Även här hittar vi intressant information .
Hittills i år har har vi publicerat 140 000 kommentarer på vk.se.
Så har du något du vill berätta – tag kontakt med VK. Maila till [email protected], ring 090-151177 eller skicka ett sms eller mms till 72090. Som du ser ger det resultat.

Idag vid universitetets årshögtid installeras den nye rektorn Lena Gustafsson.
Det är en viktig händelse, inte bara för universitetet utan även för Umeå.
Där deltar även  Denis Mukwege från Kongo. Mukwege utses till hedersdoktor i medicin.
 I dagens VK intervjuvas den kongolenske läkaren om sitt arbete med våldtagna och traumatiserade kvinnor i det krigshärjade landet.
VK-reportern Kerstin Eriksson vittnar om en unik person.
– Han är uppfylld av sitt uppdrag att hjälpa kvinnorna och att världen ska inse vilka övergrepp som sker i Kongo.
– Sina egna behov sätter åt sidan, trots att han lever under hot.

En sådan person är värd att hyllas.

VK-reportern Owe Fredrikssons nyhet om att Balticgruppens ägare Krister Olsson hotar att dra sig ur
satsningar i Umeå efter att vänstern fått större inflytande i Umeå är en av årets hetaste lokala politiska nyheter.

Olsson säger om vänstern:
– De har varit emot nästan allt som Balticgruppen föreslagit och det är inget arbetsklimat som jag är beredd att acceptera, säger Olsson till VK.
Tamara Spiric, vänsterns gruppledare, svarar:
– Han väljer att bespotta demokratin bara för att han är så snuskigt rik.

På vk.se drog frågan genast i gång en massiv debatt och Umeborna är inte heller överens.
Antingen håller man på Olsson eller på Spiric.
Mot bakgrund av dessa båda uttalanden blir utvecklingen i Umeå de närmsta fyra åren extra intressant att följa.
Näringslivet behöver politikerna. Politikerna behöver näringslivet och just nu står Balticgruppen och vänstern flera mil från varandra. 
Om och vilka effekter det får för Umeås utveckling kommer VK självklart fortsätta att berätta om.

Sedan är det pinsamt att blivande kommunalrådet Tamara Spiric är så oinformerad.
På Facebook skriver hon att Krister Olsson äger Västerbottens Kuriren.
“Han brer ut sig om hur hemska (V) i är, detta i hans eget ägda tidning förståss utan att vi fått bemöta kritiken. JA, den som äger den bestämmer.”

Jag har svårt att tro att kommunalrådet Spiric är så okunnig som hon skriver.
Men om så är fallet är det värre.
Om ett blivande kommunalråd i Umeå inte har en aning om vilka som står bakom Umeås och Norrlands största dagstidning så blir jag orolig.
Fakta är att sedan 1978 ägs VK av stiftelsen VK Press, där har Krister Olsson inget inflytande alls. Stiftelsens huvudsyfte är att ge ut VK.
Samtidigt antyder hon att VK:s redaktion låter sig påverkas av Balticgruppen och Krister Olsson.

Tror Spiric verkligen att det är så vi bedriver journalistik? Att det är så vi bygger upp vår trovärdighet?
Nej, Tamara Spiric. Så fungerar det inte.
Det är inte heller möjligt för det blivande kommunalrådet att styra vad som ska publiceras.
Under en intervju i går med VK:s reporter Anders Brodin sa Spiric följande apropå Krister Olssons uttalanden i VK:
“Jag tycker det är osmakligt att han väljer att bespotta demokratin bara för att han är så snuskigt rik”.
Ett uttalande hon senare vägrade stå för.
Upprepade gånger under fredagen krävde det blivande kommunalrådet att VK skulle ändra och mildra uttalandet.
Självfallet gör vi inte det. Varför ska vi undanhålla VK:s läsare denna information?
Spirics agerande är allvarligt. Hon försöker pressa vår redaktion att agera så det passar henne.
Är det värdigt ett blivande kommunalråd?
Vi vet vad hon sagt till oss och det är vår skyldighet att publicera det.
Det Tamara Spiric håller på med är snarare en skymf mot VK:s journalister och det arbete vi bedriver.
VK:s redaktion agerar helt självständigt. Vi tar våra egna beslut och följer vår egna agenda.
Tror Spiric något annat är hon välkommen hit på ett besök.

—-
Vk.se når nya höjder.
I torsdags sattes nytt rekord med 158 045 besök. Det är en fantastisk siffra.
Men trots snöoväder och andra viktiga nyheter var det en liten talgoxe som toppade statistiken.
Nästan 14 000 klickade in på artikeln om fågeln som fastnat i ett galler.
Ewa Wilhelmsson och hennes son var snabba med mobilkameran och fångade talgoxen på bild och skickade den till VK
och vårt nummer 72090.