Nu rullas realiteten ut mer och mer för medborgarna hur pakethanteringen numera sker i Holmsund. Uppdelat mellan Circle K (Schenker) och ICA Fyran i Obbola (Postnord) så har den stora snurren då påbörjats efter att postombuden slog igen portarna i December. Alla vi som har otur att få DHL får bege oss in mot staden. Själv fick jag plocka ut ett paket på ICA Ålidhem. Mer än två mil från där jag bor. Kan ju dock säga redan nu att jag kanske virrat till vilka företag som har avtal vars, men i huvudsak så är det macken, obbola, stan, som gäller.

Bara resan till Obbola (Obbolabor har som bekant fått åka till Holmsund sedan privatiseringarna ej att glömma) kan såklart vara problematisk för alla utan bil och med lägre inkomster, som pensionärer. Särskilt när övergångstiden på länstrafikens bussresor är tämligen kort. En resa in till Teg eller Ålidhem för att plocka ut en vara från Ellos, är så bökigt så man häpnar. Det påminner om svenska komedier på 80-talet.

Klimatvänligt för oss som har bilen då? Knappast. I viss mån kan man väl hävda att ICA i Obbola kanske får lite mer kunder på det här. Sen får vi se hur länge de klarar av kapaciteten i takt med ökad internethandel.

Lokalt pågår fortfarande diskussionen om Coop (som tog ATGn) inte ska ta över paketen. Problemet är ju dock att de ej har plats för detta i en samtid när antalet paket håller på gå om antalet skickade brev i och med internethandeln. Ersättningen täcker inte kostnaden för att expandera lokalerna. Lägg till dessutom en förändrad struktur inom Coop som avslutat det mer lokala direktdemokratiska påverkansmöjligheterna så ser det ganska mörkt ut, även om man såklart håller tummarna.

1636 bildades Postverket. 1994 övergick detta till Posten AB och gick ut på marknaden. Sedan 2009 så har spektaklet och Maud Olofssons hjärtebarn Postnord (I folkmun ”postmord”) mer eller mindre blivit en driftkucku hos det svenska folket. Oseriösa underleverantörer. Borttappad post. Försenade leveranser. Svenska skattemedel äts upp av danska pensionsavtal i rasande takt. Nedlagda postkontor (lokaler som skulle behövts idag).

Förbannat bra förhandlat Maud.

Nyligen gick Postnords VD ut med ett krav på att man bara kommer dela ut post var tredje dag. I realiteten alltså var fjärde dag för oss i Norrland som redan idag har en dags eftersläpande genom logistiken.  Frågan är när kravet kommer att bara dela ut post till centralorter?

Då Postnord ställs inför krav att bedriva vinst, och att detta är en bärande idé i företaget, samtidigt som den tekniska utvecklingen och internethandeln så har det också resulterat i en drastisk avveckling av antalet brevbärare och terminalpersonal.

De fackliga varningarna duggar tätt om sämre arbetsmiljö, snabbare tempo och personalbrist.

Svaret på det? Höjda porton.

Politiskt vill ingen säga det uppenbara ”Återinför Postverket!”

Samtidigt privatiseras marknaden ännu mer med aktörer som Bring Citymail och andra vinstdrivande företag. Postnord missköts så fatalt (jämfört med en statlig förvaltning) så att det bildas en helt ny marknad. Marknadslogik gällande post och paket kommer såklart bara gynna de mest tättbefolkade delarna av landet och inte följa postlagens intentioner. På sikt ser vi ännu dyrare hantering helt enkelt.

Tillsammans bildar hela historien om Postnord en mycket sedelärande historia om vad som händer med ogenomtänkta privatiseringar, om vad som händer när posten inte längre (trots lagstiftning) blir en samhällsservice utan ett konsultjippo.

Postverket sköttes genom statlig försorg och höll i över 300 år Det var ryggraden i princip all svensk infrastruktur. Det var för alla generationer fram tills 90-talets febervirriga privatiseringsvåg en fullständig självklarhet att posten skall vara statlig och icke vinstdrivande samhällsservice.

Frågan folket ställer sig nu är om PostNord ens kommer att hålla i 20 år?

Det är rimligt att människor, oavsett partipolitiska sympatier i övrigt, faktiskt ställer en grundläggande relevant fråga här: Kan man verkligen privatisera samhällsservice?

Under dagens kommunfullmäktige diskuterades barn som tas utomlands, från skolan, för att genomgå uppfostrings- och korringeringsresor eller att för att giftas bort av sina föräldrar och/eller släktingar. Det förstnämnda är resor där föräldrar tar sina barn till sina hemländer för att barnen anses påverkats negativt av svenska samhällets sekularitet, normer och värdegrund som appliceras genom skollagen och skolplanen.

I grunden är det här en dragkamp mellan en konservativ del av världen och en progressiv del där de moderna ideologierna befinner sig; socialism, liberalism och ekonomiska högern. Dessa resor är ett vapen för konservativa anhängare att helt enkelt förhindra ”korruption” inom sina egna led då dagens samhälle anses hota patriarkala, religiösa och hierarkiska föreställningar dessa ideologier hotar genom sin koncensus om vetenskaplig grund och progressivitet – om än oeniga inom sig själva om dess utförande, men med idag en bred enighet kring frågor som t.ex. könens jämlikhet, likhet inför lagen, kyrkans seperation från staten med mera.

Striden om barnens sinnen är i sig inte ny inom politiken. Alla bör ha i åtanke att även de tre ovan nämnda ideologierna, inte minst kanske de mest absurda versionerna av socialismen, har ägnat sig åt att försöka nå ungdomen på icke-demokratiska och barnsrättsvidriga sätt. Alla känner nog också till hur extremhögern ägnat sig åt liknande metoder genom både slutna sällskap och öppna organisationer. Tendensen finns även kvar idag inom yttersta högern med en form av rörelse mot modernism, frågan är bara när de – också – kommer närma sig barnens sinnen där de idag redan har filterbubblor, egna nyheter och andra verktyg för kulturkamp. Där bör vi alla vara vaksamma, särskilt i debatten om ”rätten till hemskolning” som sker på högerkanten och inte minst hur vi tillsammans kan agera mot missbruket i friskolesystemet och hur detta system återkommande skapar möjligheter för barnskadlig verksamhet.

Ur en historisk synvinkel ter sig därför dessa resor inte är en fråga för den enskilda förälderns val – ett feltänk vi ofta har idag som gärna reducerar allt till individuella val – lika lite som de tusentals föräldrar som tidigare hellre sett sina barn i pionjärerna eller hitlerjugend. Handlingen skall tolkas som politisk. Som en motståndshandling mot vårt samhälles normer och slutligen lagar där man är beredd att ta beslut åt sina barn vilka idéer de ska präglas av – för att inte tala om valet av livspartners/kopplingsverksamhet när det gäller bortgiftandet av små barn.

Skälet till varför detta sker beror till syvende och sist på vårt samhälles misslyckande att helt enkelt vinna hegemonin över hela samhället när det gäller modernismens ideal. Den kampen fortsätter alltjämt. Dessa resor måste tolkas som en dragkamp mellan de som ställer sig bakom demokratiska ideal, och de som inte gör det. Därför är frågan också svår då det inte bar rör sig om ”upplysning”. Lika motiverade som de konservativa är för att slå vakt om sin unkna medeltidsvärld, lika motiverade är vi om demokratin och barnens rättigheter. Denna kamp kommer säkerligen pågå i 20-30 år till, tills integrationen ökat genom bland annat arbetsmarknadspolitik, civila samhället och utbildning genom just skolan.

Umeå kommunfullmäktige är glädjande nog helt överens om att dessa resor ej skall förekomma. I Umeå skall barn följa skollagen, skolplikten och skolplanen.

Dagens debatt handlade dock om hurvida Umeå kommun kan förhindra dessa resor och hur många barn idag som kan vara i fara för detta. Debatten kan i korthet sägas å ena sidan presentera en lång rad åtgärder som redan sker, inte minst genom skolpliktsövervakning, men också att samhället i stort – alltså på nationell nivå – har mer att göra  bland annat gällande hur man ska sortera ut ”vanliga” avvikelser från skolplikten (t.ex. en förälder bor utomlands ett år för att jobba) med dylika resor. Verktygen måste skärpas. Den politiska enigheten verkar dock helt överens om att fortsatt arbete gäller och att ytterligare verktyg måste tas fram för att täppa till de hål som finns idag. Således kan debatten sägas varit progressiv, nämndsordföringarna leverade å sin sida ett helt batteri åtgärder som redan görs, oppositionen ville se ännu mer skruvande för att komma åt brister som de första erkände var problem. Alla ville skruva mer för att helt förhindra dessa resor.  Det är ett gott betyg för kommunens värdegrund som helhet.

1. Sedan ungefär två månader sen så står det klart att vi får en ny aktör inom kollektivtrafiken. Jag vill inte avslöja för mycket men det kommer vara en god julklapp till er som önskat fler turer på kvällstid. Att det blivit en ny aktör bör inte förvåna efter de senare årens problem.

2. Det har varit skriverier om tjänstemannaförslaget om att lägga ned Servicehuset i Holmsund. I måndags hade jag ett samtal med S-föreningens representant i äldrenämnden där vi kom fram till att en nedläggning ej är aktuell så länge inte platserna kan ersättas av trygghetsboendeplatser. Servicehus är ett gammalt format som det är logiskt att ersätta, men inte utan att nya platser finns. I december tar nämnden beslut.

3. Ett uppdrag om en ny fördjupad översiktsplan över Holmsund-Obbola beslutades av kommunstyrelsen under Tisdagen. Det kommer bli väldigt intressant att ta del av denna och jag kommer återkomma med mer information i ärendet.

Det är många möten och händelser just nu. Inte minst genom mitt fackliga engagemang i Seko – Service och kommunikationsfacket. Där vilar i huvudsak mitt samhälleliga och politiska engagemang. Som de flesta noterat har vi t.ex. valt att hoppa av det förslag som LO tagit fram gällande LAS som de skapat i de dolda förhandlingarna med Svenskt Näringsliv, förhandlingar som skett utan vår kännedom, insyn eller påverkan. Tillsammans med ett gäng andra förbund tog vi det beslutet och vi representerar idag en majoritet av LO medlemmarna. Det är också avtalsrörelse nästa år så fokus har också lagts mot medlemsmöten och motionsskrivande etc.  Därför ligger bloggen lite vilande men lokala frågor är prioriterade i mån av tid.

Idag firar Finland sin självständighetsdag. Just vi i Umeåområdet är väl några som av historiska anledningar haft mycket att göra med den finska historian och brödrafolkets väl och ve under århundraden. Många av oss har finsk påbrå eller andra kontakter över kvarken. Så tidigt som på första kartan över skandinavien, Carta Marina, av Olaus Magnus skildras trafiken mellan Västerbottens kustland och Österbotten.

För egen del spåras mina finska rötter till min Farmor som kom hit som krigsbarn  när Sovjetunionen invaderade. Hennes far å sin sida, min finska gammelfarfar, kan beskådas på tavlan. Jag vet inte överdrivet mycket om honom men han tjänstgjorde i krigen i samband med andra världskriget bakom fiendens linjer – som jag förstått det i de finska specialförbanden. Han berättade aldrig om sina upplevelser har jag fått det berättat. Att vi är släkt går dock ej att förneka med tanke på utseendet.

En liten minnesplatta finns att beskåda på färjeterminalen som hedrar barnens öde förövrigt och jag hoppas den får vara kvar i ombyggnationerna. Det rör sig om tusentals människor i närområdet som på olika sätt berördes av flyktingarna från Finland.

Jag kan dock inte ett ord finska. Jag tolkar det som ganska vanligt bland oss ättlingar.

Vidare var ju just Holmsund centralort för det viktiga solidaritetsarbetet för Finlands sak. Eric Björklunds bok ”Kvarkentrafiken” rekommenderas som skildring över det massiva solidaritetsarbetet som skedde med material och annat till vårt brödrafolk.  Vid turiststationen finns det idag en sten som vittnar om platsens betydelse. Genom Finlands hemska och tyvärr återkommande konflikter under tidiga 1900-talet så finns det alltid på något ställe en koppling till Obbola och Holmsund. Om det inte är flyktingar från inbördeskriget 1918 så är det allt från ryska flygplan till militärtransporter eller för den delen kommunistiska sabotageligor (Wollveberligan hade en cell i Obbola, som aldrig hann aktiveras) – allt med en koppling till konflikterna i Finland. Vår koppling till 1900-talets historia vilar mer mot Finland än mot Stockholm.

Våra öden sitter därför ihop och för egen del är jag glad att vi fortfarande idag har en granne med nationellt oberoende och demokrati. Och därför passar det sig med en hälsning över kvarken! Grattis på självständighetsdagen!

 Många i den svenska arbetarrörelsen som var tydligt uttalande socialister engagerade sig i den svenska frivilligkåren för att slå tillbaka Stalins invasion.
Den mest kända soldaten torde vara Conny Andersson (som också slogs i Norge och Spanien) och bland de mest kända socialisterna i övrigt Fredrik Ström, Ture Nerman, Torsten Nilsson m.fl.

Under dagens kommunfullmäktige diskuterades kommunens arbete att motta och lagföra IS återvändare. Med stor majoritet antogs kommunstyrelsens förslag av en mer utvecklad  och lokal hållning än den rekommendation regeringen gett med sin ”stockholmsmodell”. Istället siktar nu kommunfullmäktige på en ”umeåmodell” som tar avstamp i andra kommuners erfarenheter och klokskaper i hur man skall agera.

Som en del av diskussionerna i ämnet stack dock V ut, inte bara genom en hård hållen jargong mot moderaternas ordförande, men också att konstant och ensidigt lyfta välfärden som botemedel mot rekrytering för IS.

Det är i sig sant, till en viss mån. I de första stegen i en radikalisering så spelar välfärd en mycket central roll att motverka extremistisk ideologi. Inte minst skolans insatser, vilket ställer stora krav på svensk skola att vara värderingsladdad, likriktad och proaktiva i denna fråga och anslutande frågor. Här bör man rikta hård kritik t.ex. mot den fria etableringsrätten och friskolesystemet. Välfärd är mycket effektiv medicin i de första en, två stegen mot att bli fulltjättrad terrorist.

Men denna hållning håller inte hela vägen, i processen att anta en militant konservativ hållning mot samhället – det som är IS ideologiska kärna – ingår med all tydlighet också ett uppror mot välfärd och modernitet. När processen således nått den ideologiska kokpunkten, och övergått t.ex. individens behov av social gemenskap och allmänt tyckande – eller att man sätts i kontakt med ideologiskt övertygande personer – så kommer välfärdsinsatser successivt avta i sin effektivitet och ersättas med ett fullkomligt förakt mot det moderna samhället, urbanitet, moderna ideologier, populärkultur, feminism, demokratiska normer och värderingar. Central i tesen för all radikal konservatism är att i princip allt efter franska revolutionen skall bekämpas. .

Likt alla radikala konservativa rörelser, som fascism och högerextremism och all religiös extremism, så är budskapet vid en brytpunkt helt enkelt att det moderna samhället skall anfallas och förstöras. I dess plats kommer en fiktiv berättelse och utopi träda in. Mot en övertygad idealist kommer ingen välfärd att hålla. Historien pekar istället på oundviklig konflikt mellan demokratiska krafter och de antidemokratiska krafterna. Om detta vittnar hela 1900-talet. V har därför en god ambition men ser inte hela spektrat. I kampen mot denna form av muslimsk högerextremism så, kommer, vi oundvikligen prata hårda tag. Förr eller senare. Alla erfarenheter mellan t.ex. demokrati och fascism talar sitt tydliga språk här.

Nu kommer Umeå antagligen inte få IS veteraner på våra trösklar, men det vilar helt på hur situationen i Kurdistan utvecklas. Turkiets medvetna sponsorskap av jihadgrupper samt ockupation av Rojava har lett till en återväxt av terrororganisationen. Samtidigt aviserar kurderna att de ej kan hålla IS fångarna kvar i läger hur länge som helst utan stöd. De har fullt upp med att försvara sin demokratiska administration mot NATOs näst största armé. En fullt rimlig hållning, det bör inte vara deras jobb att vakta andra länders terrorister. Turkiet aviserar samtidigt att de vill skicka tillbaka utländska IS krigare till sina hemländer i de områden de ockuperar.

Situationen kan därför förändras snabbt. Och därför är det bra att Umeå Kommun nu antagit bra riktlinjer i det hela, men man måste förstå krafterna man talar om. Demokratin kommer alltid ha sina fiender. Och när de skapas utifrån premissen att faktiskt vara emot välfärd, demokrati och progressivitet som sådan – så kommer oundvikligen en konflikt. Oavsett om all välfärd i hela landet var gratis.

Det är lätt att värja sig mot de som kräver större visioner, ideal och ideologisk omskolning i det rådande klimatet. Och i sak är det ju rätt. Verkligheten är alltid viktigare än utopin. De praktiska lösningarna rimligare på alla sätt och vis än oöverskådliga systemförändringar. Det är socialdemokratins klassiska kritik av vänsterpolitiken, och borde så också vara mot högern.

Men någonstans finns det en illavarslande tonfall i dessa sågningar. Genom den, oftast rimliga, kritiken kan den förändringsbenägne kritikern – idealisten – med enkelhet i dag urtolka bristande självförtroende, undanflykter och i viss mån feghet av den rationelle.

För över dessa positioner vilar också något annat. Det är optimismen mot pessimismen. Framtiden, mot dåtiden. Verklighetsuppfattningen.

Och vi lever i en föränderlig värld. Vi lever just nu igenom en världsrevolution med den enorma strukturomvandling som digitalisering, automation och de tekniska sprången spränger fram i de gamla systemen. I den finns alla löften, men också alla hot. Vår förmåga att ta tillvara denna utveckling är det som kommer avgöra resten av 2000-talet.

Vi talar, kortfattat, om en utveckling för t.ex. fackliga organisationer att kunna ställa om hela sin medlemskader till att kunna få ett livslångt lärande och kompetensinsatser från deras arbetsgivare för att kunna vara anställningsbara och attraktiva på arbetsmarknaden. Vi talar om hundratals jobb som kommer försvinna men ersättas med nya krav på kompetenser. ”Mellanjobben” med någlunda rättigheter och löner, håller på delas upp i ett A-lag av de branscher där facken klarar denna utmaning, och ett B-lag inom t.ex. den nya gigekonomin och de nya jobben där arbetarrörelsen står inför nya strider om avtal, arbetsmiljö, löner och kollektivavtal. Det är enorma vågor som kommer och går.

Vi talar om helautomatiserade hamnar, helautomatiserade fabriker, nya transportsätt och nya energiformer. Allt idag pekar på att energiproblematiken kommer lösa sig själv genom prisnivåerna och tillgängligheten på t.ex. solkraft i de privata hemmen. Vi talar om en revolution. Vi talar om framtiden.

Denna revolution är minst lika skrämmande för medborgarna som vilken annan upprivande process som vi sett genom historien, som demokratins genombrott, industraliseringen eller jordbrukets etablering – eller för den delen urbaniseringen. Folk är oroliga.

Att diskussionerna idag fördummats ned till teknikskeptis, framtidsskeptis och konservatism inom olika läger är inte ett värdigt politiskt svar på den omställning som sker och, kan, ske till vår fördel.

Ekonomisk konservatism håller tillbaka vår förmåga att ställa om samhället till det bättre. Vi betalar av statsskulder som inte behövs, vi håller nere investeringsbudgeten, vi håller oss till strama ramverk och förlegade pessimistiska och negativa synsätt på exakt den form av ekonomisk expansion som annars präglar en samhällelig omställning. Som exempel kan nämnas att vi hade tre gånger så hög investeringsbudget under ”guldåren” (alltså belåning) än idag. Vi ”sparade inte för goda tider”. Utan Wigforss öste på för att just klara av omställningen till det moderna Sverige. Han sket i konjukturerna. Han ville bryta fram ett nytt samhälle. Han lyckades och alla idag kan enas i en nationell berättelse om hur jävla bra det blev. Ja om det är något idag som alla, kan, enas om är det hur bra Folkhemmet var. Men ingen vågar ta de nödvändiga besluten som faktiskt gjorde det bra. Idag vågar knappt någon yttra kritik mot det finanspolitiska ramverket. Ja till och med vänsterpartierna står på rad med sina domedagsprofetior. Som om Sverige inte var rikare än någonsin och skattkistorna fyllda till brädden.

Social konservatism är kanske den mest påtagliga effekten av denna omställning. Tilltagande globalisering (för vissa, inte minst för tjänstemännen som idag är största gruppen på arbetsmarknaden), tekniska utvecklingen och skräcken inför vad ”framtiden” är har föranlett en masspanik av sällan skådat slag. I grunden talar man om kostnaderna för invandringen men i skuggorna är det oron för arbetstillfällen och hur man ska lyckas få ihop ett samhälle som förändras så kraftigt. Det som förändras är framförallt tekniken och möjligheterna till att resa.
Bena note. Ta notis kring den ekonomiska politiken här. Självfallet kommer inte dagens invandrare integreras på samma sätt som finnar, juggar eller greker. De skördade frukterna av att samhället vågade satsa. På näringsliv. På människor.  Idag vågar vi inte satsa på någonting. Förutom kanske vår egen förmåga att vilja stänga ned, spärra in, låsa bort, flytta bort, segregeras och bejubla en trygghetsuppfattning produktionskrafterna sedan länge malt till grus när politiken gett upp. Så i ena skålen hänger en allt mer alienerad skara invandrare, i en annan skål hänger svenska löntagares allmänna oro för framtiden och samhället i stort. Alla med samma panik över vad som komma skall. Svaret på framtiden har blivit historien om samhällskollaps. Inte helt olik rekationerna på urbaniseringen, hotet från kommunismen eller, i mikroformat, när Siewert Öholm lyssnar på hårdrock, Och när inget parti vågar lyfta upp och ställa politiska krav i linje med de nya materiella förutsättningarna, så duger den berättelsen för de allra flesta. Det är åtminstone en berättelse. Det är bekvämt. Det förklarar alla förändringar och kriser, om än så de är ekologiska, ekonomiska eller t.ex. demografiska (hotet om 40-talisternas storlek kan ine förringas t.ex. för framtida ekonomin). Och i dess kölvatten ser vi allt från religiös extremism, radikal konservatism, antifeminism men också skeptis mot framsteg, teknik och innovationer. Svaret på att allt förändras, från kalle anka på jul till att landstingen kollar på städrobotar och 1000-tals jobb redan försvunnit är densamma. In i köket med dig kvinna. Ut med invandrarna. Vi kommer alltid kunna behålla de gamla jobben. Trygghet och Tradition. Som omöjligen kan finnas i en revolutionär period. Det är inget annat än självförnekelse. Omställningen är här. Ingen kommer undan.

Politisk konservatism är kanske det mest allvarliga i detta. Förbluffade står hela politikerskaran och pratar om ”Hotet mot demokratin” och ”populismen”. Men det bör inte förvåna någon. Politiken har alltjämt retirerat in, rädda för utvecklingen dem också. Alla politiska framtidsprojekt om vidare demokratisering skrotades redan på 90-talet inom både arbetslivet och samhället i stort. De politiska partierna har helt avvärjt sig från den tekniska utvecklingen utan istället förstockats, förstenats och krupit in i sig själva. Fega. Och sedan snyftar de ibland att ”folkrörelserna är döda” och ”ingen vill gå med i ett parti idag”. Det är självklarheter. Partier som inte vågar ställa krav i enlighet med den tekniska utvecklingen, och använda den, som en språngbräda in i framtiden (socialdemokratins bästa gren fram till oljekrisen 78) kommer av väljarskaran dömas till ett långt självmord. Istället för att prata om hur vi nu kan möjliggöra ytterligare tillväxt, jämlikhet, reformer, arbetstidsförkortning, renare miljö, ställa om hela samhället på ett mer rättvist sätt. Med tekniken som bas. Så ägnar sig politiken mer och mer åt att skydda vad de har i form av anställningar och karriärer. Man låser in sig istället för att nyttja tekniken både till sin praktiska fördel för att bygga legitimitet, men också dess materiella effekter i samhället i stort. Man kan konstatera hur mycket man vill om hur orolig man är för ”populism” eller hur reaktionen i landet sveper fram, burna av bristen på framtidstro, men skapar man inget realistiskt alternativ till en annan berättelse utan bara skyddar sig från omgivningen. Då får man skylla sig själv.

Än värre är det, när makthavare smittar av sig till den hela statliga apparaten att inte våga ta de nödvändiga besluten för att bli en proaktiv stat som genom ekonomiska, sociala och politiska medel bygger upp framtidens demokrati med hjälp av modern teknik. Utan att den också bara kryper in i sig själv. Retirerar. Lämnar walk over till ett näringsliv som desperat vill se en proaktiv stat som ger dem möjligheter att fortsätta utvecklas. I centrum undergrävs hela den svenska modellen och kapitalets lojalitet att ens hålla till sig landet! De var ”blågula” förr för att det fanns en stark stat! Inte tvärtom!

Så frågan är kanske inte idealism eller en praktisk inställning. Det kanske inte är ”utopister” mot ”realister”. Den gamla mätstickan är just kanske det, gammal. Vår målsättning bör istället vara praktiska lösningar, reformer, i en progressiv riktning. Ett framtidsmärke. En optimism bevisad för folket med saker man kan ta på..

Vars är kraven på solceller till folket på samma sätt som hemma-pcn? Vars är subventionerna för att ställa om den gamla volvon? Vars är en teknikanpassad skatt som gynnar innovation och fördelar rättvisa? Framtiden är ju redan här, vars är de nödvändiga politiska besluten?

Det känns som om boomer-generationen krampaktigt håller sig fast i det som var i rädsla för allt det här. Men varför? Ni ska ju ändå gå i pension (på dessutom ett ganska bra avtal) ? Varför är det vi unga som har framtidshopp i denna omställning, vi kommer ju möta de oundvikliga striderna? Varför går männen in i en enorm kris, när vi äntligen kan komma undan från dessa eviga skitjobb, kanske utbilda oss (tvinga arbetsgivaren till att betala dessutom) och hänga med på tåget där kvinnorna redan är? Varför all denna jävla rädsla. Tror ni man kan tygla den tekniska utvecklingen, som är neutral i sig, till vår fördel genom att vara ängslig?

Vi har alla tecken på att ha tekniken, produktionen och resurserna på vår sida att på sikt fortfarande skapa det samhälle Socialdemokratin lovat redan på första kongressen. Låt oss då börja gå åt det hållet. Det måste få ett slut att hylla Folkhemmet, Palme, Persson eller hur stora LO var förr. Vi tjänar inget på politisk, social eller ekonomisk konservatism. Låt oss istället ta den historiska lärdomen av alla som gått före oss, och lägga ut en realistisk framtid för folket. Låt oss tämja den tekniska utvecklingen till vår tjänare och kapitalet till vår finansiär.

Framtiden ligger framför näsan på er. Ta den.

Jag ser att Janne Hägglund är upprörd över att jag sagt att jag ej har min lojalitet till S främst utan till arbetarrörelsen, och främst facket.
Det förvånar mig lite att man kan gå i spinn om det, det bör inte förvåna någon, men det kanske är så man ser fördelar i att blåsa upp ett sådant uttalande.
Det tyder dock främst på ren okunskap, eller en bild som framförallt är präglad av att tolka världen utifrån partier, istället för ekonomiska, politiska och sociala rörelser.

Fakta i frågan är att Socialdemokratin (Här innefattar jag parti, facken, folkrörelserna och tidigare också en hel del bolag och kopperativ) alltid präglats av den fackliga och politiska samverkan mellan olika intressen, eller om man så vill, lojaliteter. Det är en process som, påbörjades i att SAP bildades först som två distinkta partier (ett i stockholm under Branting, ett i malmö under Danielsson – en höger och en vänster) och sedan alltjämt fortsatt genom olika generationer och politiker att clasha med varandra. Denna pendel har alltid varit krafterna som utgjort den politiska kompassen. Den dialektiska utvecklingen om man så vill. För en socialdemokrat är detta ett naturtillstånd, ett kretslopp om man så vill.

Det är något som gjort Socialdemokratin till en av världens starkaste rörelser.

Och så kommer Janne och ger sig ut med hugg och påstår att jag skulle passa i V bättre.
Ett parti som på de flesta punkter, helt, misslyckats med  just denna dialektik.,

Låt mig dock vara klar på den punkten. Mina föräldrar var aktiva i V. Det räckte gott och väl med deras erfarenheter samt mina egna uppfattningar om deras politik, rörelseförmåga, resurser, legitimitet, historia, auktoritära/centralistiska arv samt klassbas för att jag utan med ett uns tvekan i rösten kan säga att att V inte vill ha mig, och jag vill inte ha V. Så enkelt är det.

Däremot får nog Janne fortsätta finna sig i att sitta på sidan och vara förbannad över att det trots allt fortfarande finns socialdemokrater som har en ideologisk vilja, en rörelse och tydliga, praktiska, ekonomiska målsättningar med sin politik. Utan att det på något sätt påverkar faktumet att det strategiskt rimliga, taktiskt smarta och intelligenta i sammanhanget är att fortsätta vara aktiv i Socialdemokraterna.Har man missat att t.ex. LO och SAP ytterst är oeniga om Januariavtalet så kan jag betrygga alla läsare med ett: så är det.

Jag tycker det är synd att Janne börjar försöker hetsa upp folk och skriva manus hur andra är. Alla som överhuvudtaget förhandlat eller haft med mig att göra avspeglar knappast den halmfigur Hägglund målar upp. Skulle t.ex. en socialdemokrat som ”lika gärna kunde vara med i V” stå på S möten med över 100 pers och proklamera vikten av lokalt och regionalt näringsliv, infrastruktursatsningar? Se nyttan i att locka fler företag?

Det är något som inte stämmer i den här kritiken. Och det här helt enkelt att Janne vill hitta folk att slåss med och kritiken är ytterst grund.

Men tyvärr. Jag är helt ointresserad av att slåss med Janne. Arbetarpartiet är irrelevanta aktörer i den omorganisation och skiften som sker inom arbetarrörelsen i sken av Socialdemokratins kris (den kan jag dock villigt erkänna finns). Det är inte arbetarpartiet som påverkar hur LOs kommande kongress kommer gå eller vilka arbetarkommuner som ställer nya ekonomiska krav. Det är väl det som frustrerar till fight kanske. Men helt ärligt. Spelplanen Janne vill åt kräver partibok. Och det loppet är kört för vissa.

Jag kan tillägga ytterligare en lojalitet han kan gå i spinn över och hitta på saker kring.

Jag äger min lojalitet främst till arbetarrörelsen, och lokalsamhället. Ja det står nog till och med på min CV.

I debatterna om postens avveckling från orten, som är mycket nyttig att ta då den också belyser vikten av lokalt näringsliv likväl som Maud Olofssons vansinniga fusionsprojekt med Danmark, så slår några tankar mig.

Holmsund skulle behöva ett rejält kommundelscentra.

Alltså ett ställe som

• Är post och paketombud
• Man kan lämna in/hämta ut kommunala handlingar
• Man kan få rådgivning med (i förhand bokade) kommunala tjänstemän
• Få råd med vem man ska kontakta i olika lokala frågor om fastigheter m.m.

Detta för att delvis täcka upp förlusten av kommundelsnämderna (och råden) och de hål som detta skapade. Men också för att sörja för lokalsamhällets alla delar.

Nu, tror jag, att kommunhuset är igång i alla sina delar (förr stod det ju väldigt tomt) men annars kanske man skulle kolla på det som eventuell kommundelscentral.

För på något sätt måste holmsund och andra kommundelar bindas mot Umeå. Och då majoriteten (Umeå) nedmonterat både våra nämnder, råd och alla demokratiska idéer som förr fanns här och satt oss till stor del över central administration från stan. Så är det ganska anmärkningsvärt att denna centralmakt ej har lokal infrastruktur. Det är ju som det, vanliga, i mer centraliserade strukturer. Vi befinner oss alltså mellan det gamla (sveriges mest utvecklade lokaldemokrati, genom vårt kommundelsnämnd) och något nytt (kommundelscentra) och är fångade i någon limbo som gör att service, kommunala åtaganden och medborgarnas inflytande dinglar i luften. Helt förståeligt skapar ju detta också en enorm irritation och är en grundbult i hur vi ser på samhället i stort.

Något nytt måste skapas. Och med ett sådant centra, så skulle vi vinna tillbaka posten.

I lokalsamhället fortsätter alltjämt utmaningarna. I takt med att Holmsund sackat efter i bebyggelse så har reträtten från centrum fortsatt och i och med nedläggelsen av Holmsund Spel så står de tnu klart att i framtiden kommer schenkerpaket hämtas ut på Circle K, resterande paket skall tydligen hämtas i Obbola. Det kan man ju ifrågasätta miljövänligheten och serviceandan i. Det försvårar för flera grupper i samhället. Vi får hoppas att folk börjar röra sig mer i centrum kommande år för att locka tillbaka ett centralt postombud. Det bästa kanske vore om Coop kunde ta ansvar i frågan?

Det är otroligt frustrerande att i samma tider som många av oss i Holmsund slåss för framtiden så nås vi konstant av olika bakslag som banker och butiker som slår igen. Det är det vi kämpar emot. Det tåls att upprepas att man bör stödja sitt lokala näringsliv i första hand. Alla borde känna till vad som hänt i takt med de stora köpcentrumen öppnat upp sedan 90-talet och hur det påverkat lokalsamhället.

Vidare så har Trafikverket gett en hel del intressanta svar rörande en gång och cykelbana till Holmsund. Då dessa skickades till en privatperson så ber jag folk uppsöka ”vad händer i holmsund” gruppen på Facebook för att ta del av informationen. Det är en fråga vi här ute inte kommer släppa och vi ser fram emot kommande diskussioner i frågan. Förr eller senare kommer man inte runt att Holmsund måste bindas ihop med Umeå på alla möjliga miljövänliga sätt som går.

Slutligen vill jag säga några ord om den nya gymnastikhallen. Först vill jag påpeka att ingen (åtminstone i min närhet här i Holmsund) vet hur den riktigt kom dit. För det andra att placeringen var olycklig, den ställde till det i förhandlingarna med Trafikverket bland annat. För det tredje att det är nödvändigt och bra att den ändå kommer hit, och att hastigheten den kom upp var minst sagt föredömlig.

Men. Det tåls att tas med att såsom den står nu så är det inte bara en tråkig vit yta vänt mot centrum som dominerar landskapet, utan en öppen inbjudan till vandalism. Här borde man skapa någon form av konstverk. Gärna över t.ex. Holmsunds historia eller kulturnära landskap eller aktiviteter. Det skulle också täcka upp mot kritiken att den offentliga konsten ej uppnår den nivå som skall finnas i stadsdelar och kommundelar. Men också som sagt, framförallt säkra mot klotter.

Igår hade vi ett fullsatt möte på Storsjöskolans matsal om hamnprojektet samt de förändringarna som kommer ske inom järnvägen. Frågan om buller och ökad belastning på Holmsunds infrastruktur behandlades också. Bertil Hammarstedt (S) och de två inbjudna tjänstepersonerna, Victoria och Tomas, gjorde en alltjämt bra och pedagogisk presentation och strax efter två timmar fick vi avbryta mötet efter ett 30-tal frågor fram och tillbaka.

Några värdefulla punkter att ta med sig
a) Bertil Hammarstedt meddelade att ett avtal nu är på plats som gör att all kommande transport till hamnen skall ske på E12. Inte genom centrala Holmsund
b) Rörande bullret pga den ökade trafiken så svarade Tomas att man kommer arbeta med s.k. ”tysta sidor” i detaljplanen för Sjöstaden – alltså att minska oljudet från E12
c) ”Som smör på en het potatis” så flyttar sig nu resecentrum, tunnel och så vidare längst med bangården som nu flyttas. Förhandlingar verkar pågå för fullt. Bland annat togs det upp en ny övergång norr (efter däckjanne och pizzerian). Övergång över järnvägen är struken på grund av kostnader och otymplighet (i denna fråga har S föreningen också tillfrågats om våra åsikter, jag kan intyga att åtminstone det övergångsförslag jag såg var helt vansinnigt bökigt och dyrt i jämförelse med en tunnel)
d) I och med att ”lagunen” ute vid Hillskärs fylls igen kommer det bli vändplats för tågen samt lageryta för det alltjämt ökande behovet. Detta innebär att platsen som den är nu, som strövområde för bland annat hundägare, kommer stängas igen. Det är ej aktuellt med en gång och cykelbana ut till hamnen heller.
e) I och med detta så tittar dock Hamnen och kommunen på att dra regelbunden kollektivtrafik ut till färjeterminalen. Det kommer även byggas många fler parkeringsplatser.

Sen sas det mycket också. Om detaljer i nya hamnen. Om hur mycket nya hamnen kommer leva om (färjan kommer bland annat gå på el när den går in och ut i hamnen). Om rivningen och muddringen och om detta ska påverka badplatser (det skulle det inte p.ga. så hård botten fick vi till oss) samt om hur man tänker vid cykelbanor (Tomas underströk kraftfullt att kommunen sedan 80-talet velat se en GC-väg mellan Umeå och Holmsund), miljövänlighet (en kaj i nya hamnen blir helt för nya energislag) och ja, hur mycket som helst.

Ja. Kortfattat var det ett väldigt bra möte.

Men en fråga som togs upp tänkte jag att jag kunde utveckla mer här på bloggen.

”Vilka vinster ser man med att bygga en hamn, den är ju inte med bland Sveriges största hamnar”

Det finns flera ingångar på ett sådant svar. Man kan såklart ta upp de direkta, kortsiktiga, vinsterna. Om nya Obbolafabriken, Komatsu, Umeåbornas behov av import och export av varor, om Finnarnas behov av svenska järnvägen (de har bara ryska spår), om containerbehov som bara ökar och ökar. Om jobben som skapas i såna här projekt, särskilt i underhåll och service av järnväg och hamnen.

Sedan finns det en mer, principiell, hållning. Och den lyder ungefär såhär.

Holmsund är från första början en hamnort. Ja själva namnet avslöjar i princip hela vår moderna historia. Före hamnverksamheten fanns det bönder och fiskare. Efter hamnarna – det moderna samhället. Och från två hamnar ursprungligen (Djupvik och Holmsund) så har hamnen sedan 40-talet varit det som idag heter Umeå Hamn. Det är denna verksamhet som sedan sin början varit grundförutsättningarna för våra industrier, varav idag bara Obbola är kvar, men som idag ger förutsättningarna för aktörer som Komatsu att investera i närområdet. Det är också detta, då vi drog järnväg till Umeå Hamn, som möjliggör expansionen norr om Lövö industriområde till ett område nästan lika stort som Västerslätt. Vidare genom hela vårt län och Norrland så skapar denna infrastruktur arbeten inom träindustri, tåg, energibranschen och så vidare.

Och även om de stora hamnarna i norr, Luleå och Narvik, har mer råvaror – så bedöms Holmsund idag – med mer avancerade produkter – ha ett i princip lika stort ekonomiskt värde som de eviga tågen som går in i Narvik på LKABs järnväg.

När vi då pratar om vår hamn. Så pratar vi inte bara om en ”port” för Umeå (vars hamn las ned och idag är en omöjlighet) och en direkt livsnerv dit (Ett ypperligt förhandlingsargument med kommunen att anmärka..). Vi pratar om en regional betydelse som sträcker sig från Mo I Rana och rakt in i Finland.

Men vår hamn är gammal. Den är sliten. Det finns inte ens ett värdigt signalsystem på järnvägen.

Så vi måste göra ett val här. Antingen investerar vi för framtiden. Eller så gör vi inte det.

Här bör man minnas att mänskligheten alltid koncentrerat sin aktivitet kring där infrastrukturen för handel, resande och information varit som bäst. Först var det älven, sen järnvägen, sen bilvägarna, till sist luftfarten.

I västerbotten kryllar det av orter som ej tagit detta val, eller ej haft möjlighet. Den intresserade kan bara besöka de otaliga järnvägssamhällen som stängt ned sedan 60-talet. Eller de som har förfallande vägnät. Eller ligger för långt från flygplatser. Eller har dålig internetkoppling.

Och då är grundförutsättningen, vårt geografiska läge i den internationella handeln och infrastrukturen, redan oss till last.

Så vi saknar inte exempel på orter där infrastrukturen inte uppdaterats. Deras öde bör vara känt.

Så det är det valet vi ska ta och bedöma ”vinsterna” på. Antingen gör vi det. Eller gör vi inte det.

I slutändan tolkar jag den negativa delen av diskussionen som mycket likt en annan lokal diskussion de senaste åren, men som för oss infödda är helt obegriplig. Det är idén om Holmsund som någon form av ”playa” till Umeå.

Så är inte fallet. Flyttar man hit så bosätter man sig bredvid Europas största pappersmassafabrik (att det då luktar är något som inte bör vara överraskande för någon), man bosätter sig i närheten av en (snart stor) hamn med allt var det brakar och låter, man bosätter sig mitt i stråket av tunga transporter av varor och tjänster och man bosätter sig fram till ganska nyligen brevid två sågverk.

Det är liksom inte Saltsjö-Boo vi pratar om. För oss som växte upp här skämtades det snarare om ”Detta är inte ett gymnastiklag i Sovjetunionen, detta är Obbolas gymnaster med Holmsunds hamn i bakgrunden” (Från en gammal turistfilm).
Men, det är pengar. Det är tillväxt. Det är våra och dina och era jobb. Det är möjligheten för Holmsund att slåss för service, investeringar, bostäder, kollektivtrafik och en värdig framtid.

Vårt fokus är däremot att denna industriella verksamhet skall flyttas från Holmsund centrum till de områden som faktiskt är avsatta för industriverksamhet. Att bangården fått stå och tjuta, braka, blockera och skapa en snart 50 årig dispyt om en järnvägsövergång, med otaliga olyckor och annat – det är helt enkelt oacceptabelt.

Men att Holmsund är och förblir ett hjärta av infrastruktur och tillverkning. Det är precis som det ska vara. Vi är en nod, hjärtat, för en mycket stor del av inte bara Umeå utan hela Norrland. Och med investeringar som gör oss redo för nya skepp, nya drivmedel, mer varor – så garanterar vi det.

Och såna noder har makt. Makt att hävda sin rätt.

Det är precis där Holmsund ska vara. Alternativet, att inte göra något, är oacceptabelt.