Norrbottniabanan och avgigtsbelagda vägar.

Nu kanske det äntligen är slut på velandet kring norrbottniabanan, ett besked lämnades via en debattartikel i Dagens nyheter av Mona Sahlin tillsammans med V och Mp. Synd bara att det blev en fördröjning på fyra år genom alliansregeringen velande. Måste vara ett kännbart nederlag för Maud Olofsson som lovade så stort före förra valet. Inte minst har den senaste tidens flygproblem satt fokus på hur sårbara vi är. Tänk att ett relativt litet vulkanutbrott kan ställa till så mycket. Vi minns också vinterns problem med snö och kyla, detta sammantaget visar att i dagens sårbara samhälle måste vi ha flera alternativ. Det märkliga i sammanhanget är att vi alltid står där så förvånade och handlingsförlamade när något händer. Hur svårt kan det vara att räkna ut att flyget kan slås ut? Själv har jag blivit sittande på Arlanda när Lufthansas hela Europeiska datasystem slogs ut. Den gången var det bara ett bolag och endast ett dygn. Däremot har jag retat mig på en annan tendens som är under växande, inte minst påhejat av den nuvarande regeringen. Det är det nya finansieringssystemet för infrastruktur, där staten bara tar ansvar för en del av finansieringen och förväntar sig att kommuner och privata intressen ska stå för resten. Följden av en sådan politik är att regioner med gott om pengar kan gå före oavsett behov, dessutom får vi avgiftsbelagda vägar och broar. Ett sådant exempel står snart färdigt i Ö-vik. Man kan fråga sig hur våra förfäder kunde bygga upp, all den infrastruktur vi har idag, medan vi knappt har råd att underhålla, eller måste avgiftsbelägga den. Kan det månde bero på alla skattesänkningar?

Personligen hoppas jag att en ny regering kan stoppa eller åtminstone bromsa den typen av utveckling.