Posten på Umestan.

Var i går på postterminalen på Umestan för att hämta paket till kansliet. Och jag måste säga det känns fortfarande konstigt och man stannar till lite innan man kör in på kaserngården. Det går inte att undvika att blicken vänds mot vaktkuren och man väntar att vaktchefen ska komma springande röd i ansiktet om man trotsat den röda lampa som stoppade all obehörig trafik.

Kunde inte låta bli att köra runt på området och titta. Fast jag varit här flera gånger sedan man gjorde lumpen så sitter det i. Man kör förbi matsalen. Markan och Exercishuset innan man kommer till posten. När man sen hämtat paketen och kör ut genom Sandbacka grind så får man samma frihetskänsla man fick för nu rätt många år sedan när marscherandet blev ledigare utan för grinden och kaptenen till och med kunde tillåta oss små prata med varandra om han var på riktigt gott humör.

Eller den där gången då vi springande genom grinden med full mundering o gasmask på för det var gaslarm över hela området. Då kände grinden som en befrielse och man kunde andas ut bakom en sten i den intilliggande skogen. Det är inte utan man blir en smula nostalgisk och kommer ihåg alla gånger man lyckades ”lura” kapten till att få specialuppdrag för att slippa det dagliga trätandet med marscherande och hårt arbete. Då kunde det sitta en lapp på dörren där det stod:  Smetana ska infinna sig hos kompanichefen.

Och då kunde det var ett skidspår som skulle dras upp med bandvagn eller något som skulle hämtas med terrängbil. Detta förelåg naturligtvis en lång ”insäljningsprocess” innan detta skedde till kamraternas stora förtret. (kanske avundsjuka)

Eller den där gången då kamraterna skrek till: -Smetana vakna. Det bar sig inte bättre att kamraterna såg hur jag mer o mer lutade utåt när vi tolkade med skidorna och jag måste säga att det går faktiskt at sova även stående på skidor tolkande efter en bandvagn då tidigare underlag var isigt. Och den som känner till ”vita blixten” vet att de inte är lätt att styra på isigt underlag. Men då ett område med nysnö upptäcktes och det blev tämligen tyst av det glappande ljudet av skidor mot isen så gjorde sig tröttheten extra påmind så jag var nära att orsaka ett tolkningsmissöde.

Ja så kan det gå. Och det finns naturligtvis mer att berätta om tex. när vi dragande kanonen i pulka skulle ta oss upp för ett stup utan möjlighet att styra den tunga kanonen så tumlade vi neråt gång på gång vi tre som drog kanonen. 3 soldater rullande i snön med kanonen efter sig torde utgjort ett ganska populärt klipp för ”dolda kameran”. Då kan man verkligen skatta sig lycklig att det ”bara” var övning.

Ja lite av dessa tankar for genom huvet när jag körde igenom ”I 20” eller rättare sagt numera Umestan. Nästa gång jag hämtar paket kommer det nog andra minnen.