Tinar ett gäng fiskar från frysboxens djup. Sannolikt höstfisk. Röding och öring. I morgon ska vi röka dem, baka mjuktunnbröd och äta med andakt medans smöret rinner mellan fingrarna. Så sant som det är sagt!
Etikett: Silvervägen
Välsignade attiraljer
Hittade detta spännande fynd hos grannen i Polcirkeln. Perfekt som komplement till långedraget som ibland känns lite otympligt. Som vanligt när man köper något från Roffes Fjällfiske så medföljer en välsignelse, vare sig man tror eller inte. Sedan förut har jag ett antal vintervälsignelser men nu alltså även en för sommartid. Det skramlar skönt såväl i hjärttrakten som i fiskelådan. Om den välsignade fisken nappar – återstår att se:) För övrigt skiner solen och det är riktigt sommarvarmt denna augustilördag. Önskar även dig en välsignad sommardag!
Fjälldrag och motlut
Nu längtar man till fjället. Efter gårkvällens skogspromenad med R så kände jag att flåset inte var som det skulle. Måste ta och vandra lite i motlut på dagarna så kroppen vänjer sig vid något längre turer än 75 meter. Bilden togs när vi gjorde "Far o Flyg i Adolfström för några år sedan. Man åker helikopter till en fjälltopp, vandrar ner och äter mat i Bäverholmens värdshus. En lagom strapatsrik, mycket vacker och väldigt prisvärd sommaraktivitet. Kan rekommenderas varmt om den fortfarande körs förstås.
Sedan du utforskat Laisdalen fortsätter du givetvis Silvervägen västerut, gör ett kort eller långt stopp här i Sandviken och fortsätter för ett kortare eller längre besök i vårt vackra grannland. Kör norrut och se Saltströmmen, Nordkap, eller Lofoten, eller kör söderut och kommer in i Sverige igen via E12 , Tärnaby, Hemavan och neröver. Vad tänker du hitta på i sommar?
Valkarnas tid är här
Nu firar vi – med att sätta oss ned, titta på varandra ta ett djupt andetag och lyssna på den där tystnaden som man nästan glömt hur den lät. Endast de våryra småfåglarna kvittrar ystert. Inte ett skoterljud så långt örat når. Årets intensivaste säsong är över, campen är nästan tom och vi har överlevt med både nerver och lårbenshalsar intakta. Men visst är vi möra. Skulle jag säja något annat skulle jag blåljuga. Det tar på krafterna att ständigt vara serviceminded och omgivna av folk även om det är roligt och givande.
Nu börjar istället en intensiv arbetsperiod utomhus. Valkarnas tid. Ikväll firar vi med en liten biltur längs Silvervägen. De blir spännande att se om tjäderhönorna är på G eller om vi missat det. Sedan blir det fotvård. Välbehövlig sådan. Få se hur mycket kortare jag blir efter det.
I natt kanske jag försöker pricka in den sena huggperioden. Nu vill jag passa på att fiska så mycket jag bara kan innan isen far. Lite läskigt är det att ta fart med skotern och köra över vattengraven närmast land. Men det ser värre ut än vad det är.
Försöker att inte ha för stora förhoppningar inför morgondagens läkarbesök för min hemska hosta som pågått sedan i höstas. Jag vill inte tänka tanken att jag skulle vara allergisk mot någon av mina lurviga boys. Tro om det finns pricktest även för/mot R?
Länstrafiken och de 30 silverpenningar
Ibland funderar man på hur långt det får gå. Nu ska man spara kronor genom att dra in Silverexpressen. Bussen som är dalgångens livsnerv, som transporterar folk och gods – inte bara längs vägen, utan också är den enda kommunikationen som förbinder kust med kust. Skellefteå – Bodö. Barents väg. Silvervägen.
Samtidigt kämpar småkommunerna i inlandet med att marknadsföra sina destinationer för att locka folk att komma hit – som turister eller som arbetskraft. Det borde ligga i både Sveriges och Norges intresse att ha en förbindelse som gör det möjligt att ta sig mellan länderna. I nuläget känns det som om vi återgår till tiden med väglöst land. Från att tidigare ha varit en plats längs en trafikerad linje – blir vi nu den sista utposten. Det känns som ett slag i magen.
Det blir intressant att följa hur fortsättningen blir. Vem ska leverera gods och post till oss i utkanten? Och vart kommer det att levereras? Nu är det nog dags för en Pudas-låda mitt på Silvervägen. Inuti kommer det att ligga ett servceminded, medeltjockt och mycket besviket fruntimmer. Man blir verkligen uppgiven och tappar både kraft och fart. Hur är det tänkt att företagande i glesbygd ska kunna vara möjligt när inte det mest basala fungerar. Egentligen undrar jag om detta alls är lagligt. Smart är det då definitivt inte. Hej igen 1800-talet. Är du tillbaka igen?
Här kan du läsa Arjeplognytt. Maria Söderberg skriver om saken:
Vem vill dejta en gammal skata??
Våren har kommit till Sandviken – den saken är klar. Även om det är någon enstaka minusgrad nattetid och det snögloppar lite mellan solglimtarna så märks det på fåglarna som har fullt upp med kuttrasju här utanför. I synnerhet korparna och kråkorna är i högform. Ja även riporna som tjattrar i alla väderstreck. Den ensamma singelskatan som tillbringade vintern här har dock begett av och söker friare på annat håll.
Vi brukar ha några enstaka kråkor här men nu är de plötsligt 13 som sitter här utanför på isen. 12 av dem sitter parvis och ser sådär nyförälskad fåniga ut, medan den trettonde hoppar jämfota lite vilset och flaxar till emellanåt medans den utstöter jämmerliga kraxanden.
Jag tror att de flesta av oss lätt kan känna igen känslan av deppighet och frustration när ALLA andra har träffat någon och tycks börja samla kvistar till bobyggande och drar sig undan som nyförälskade brukar göra för att kuckla i sin rosaskimrande bubbla. Medans man själv är ensam och eländig med tilltufsat självförtroende.
Med dagens teknik kan man ju både värpa befrukta och ruva ägg utan att ha en egen partner. Men visst är det ändå så att vi alla vill ha någon att kuttra med. Att dela vardagen och bobyggandet med. Speciellt när våren kommer och livet börjar om. En ny chans.
Nu väntar vi på tjäderhönorna som snart börjar paradera efter Silvervägen under "hönveckan" vecka 18. Som befjädrade glädjeflickor svassar de graciöst omkring och knycker på nacken i väntan på den rätte medans de fyller krävan med gruskorn till äggläggningen.Tupparna spänner upp sig och försöker överträffa varandra i storlek och styrka. Då tar vi en kvällstur med bilen, kaffetermosen och varandra för att beundra skådespelet på nära håll.
Visst är det härligt när livet återvänder. Snart kommer den ena flyttfågeln efter den andra tillbaka, för att stanna eller för att mellanlanda, vila och sedan dra vidare mot häckningsplatserna. Våren är en härlig tid!
Spanaren
Spanar längtansfullt ut över sjön. Jag vet att fiskargänget drar iväg till hemligtjärnar i området. Det blir spännande att höra hur fiskelyckan gått för dem. Själv ska jag smöra lite för R och se om jag inte kan få rymma ut en liten stund på sjön och ladda batterierna.
Kanelbullens lov
Det är något alldeles speciellt med bulldoft. Den där speciella doften av nygräddade kanelbullar som vindlande söker sig in i näsans skrymslen genom hjärnans lustcentrum och raka spåret till barndomsminnesbanken. Kanelbullen förmedlar en omedelbar association till mamma, mormor, förmiddagskaffe, rastplats, simskola, stugan eller fikakorg. Ofta till sammanghang med familj eller vänner. De är tilltalande i sin vackra runda form, med härliga godheter dolda i de brunstrimmiga vindlingarna – söta, smöriga och sockriga. Ingen bulle är den andra lik även om ingredienserna med små variationer är desamma
Här gräddar jag dagligen plåt på plåt av de välsignade bake-offbullarna, kanelsnurrerna som norrmännen säjer. Bullarna går åt som smör i solsken. -Åh, så gott det doftar, hör jag flera gånger om dagen. Oavsett nationalitet köper man ofta kaffe och bulle vid sitt stopp här i Sandviken. Bullen intages oftast med kaffetår ute på hörnet, i tältkåtan, eller vid ståbordet i entren med utsikt mot Björntoppen.
Människor på väg, till eller från semester, fiskeresa, Hurtigrutten, eller helt enkelt bara på rundtur. Bullätare av alla folk och stammar, på sitt tilfälliga stopp här i Sandviken. Det är fascinerande att se. Ibland alternerar jag med morotskaka eller vaniljmunkar och årets nykomling förstås – den frasiga croissanten. Men störst av allt är kärleken – till kanelbullen.
Vilken kväll!!
Vi jobbar inomhus idag med de där eviga högarna efter att ha vinkat av våra gäster. I maggropen ligger minnet av gårdagen som en god silkeslen känsla och ger ifrån sig värme vid blotta tanken. Den Musik och Poesiafton som Maria Söderberg ABF och vi ordnat här i Sandviken överträffade alla våra förväntningar. Vädret blev fint – soligt och myggfritt. Björntoppen tittade fram mellan molnslöjorna och visade fjällvärldens storslagenhet här uppe ovan polcirkeln.
Vi har haft nöjet att ha Daniel Wikslund – Sveriges nordligaste Riksspelman,
och hans son Peter samt eldsjälen, fotografen och författaren Maria Söderberg som våra gäster i dagarna två. Solskensrummet har varit basen för härliga mat och pratstunder, skratt, musik och repetitioner.Höjdpunkten blev förstås gårdagens evenemang. Sammanlagt ett 50-60-tal personer mötte upp och njöt av fantastisk musik, sång och dikter/texter. Läs och gilla Marianne Hoffmans fina reportage i Arjeplognytt här http://www.arjeplognytt.se/modules.php?name=Content&op=showcontent&id=1737
Jag låter bilderna tala för sig själv.
På fjällsemester 1970. Del 1
Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.
Senaste kommentarerna