I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.

Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet – på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är  en resa som kan ta många år.

Hur ska vi få veta vad individen har för behov och  önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?