Val igen! Denna helg handlar det dock inte om partier som är som moderna bilar – lurigt lika varandra vid första påseendet, men med lite olika hästar och kvalitet under huven. Denna septemberlördag handlar det om val mellan båtskjuts över sjön, nybakade wienerbröd eller kanske en saftig råglimpa. Inatt har det varit nollgrader och jag är inte avundsjuk på R som just nu färdas över sjön med ett gäng jägare. Det är nog dags att plocka fram flytoverallerna. Jag ska rent av ta och forska och se om jag hittar länken till Piteåföretaget som lär göra lätta, smidiga, men antagligen svindyra flytunderställ. Visserligen har jag lite kroppsegna pontoner och skulle nog överleva längre i kallvatten än R som LCHF:ade bort sin simring i våras. Bacon är visst nyttigare än Bake-off.
Etikett: Sandvikens Fjällgård
Ännu en gäst
Idag kom ännu en gäst som hittat hit tack vare mina skriverier. De här nya sociala medierna som bloggar och Facebook är värdefulla kanaler för oss i spridandet om information kring vår anläggning. Vi är tacksamma för alla som hjälper oss och skickar länkar eller tips vidare i bekantskapskretsen. Strax kommer ett gäng jägare söderifrån. Nu ska här eldas i deras stuga, så de får ett varmt välkomnande och rena kuddar.
Värsta språket!!
Min gamla tysklärare skulle nog slita sitt hår om hon hörde mina suspekta men välmenande försök att kommunicera på det tyska språket. En komplex rotvälska sammantaget med ett tvetydigt kroppsspråk ger nya dimensioner åt ordet kommunikation. Det viktigaste ändå är att kunderna känner sig förstådda, får sina önskemål tillgodosedda, och serverar man till detta ett leende så går det mesta vägen. Tur att Robban nyss sov sin lilla tupplur så han inte såg/hörde min pantomin angående erbjudande om båtskjuts, middagsmat och stugornas faciliteter. Allt detta utspelade sig nyss i kåtan bland smörgåsar, tyskar och sprakande eld. Trots allt lämnade jag två nöjda gubbar med varsin rykande varm kopp kaffe i näven, denna regniga dag i Sandviken.
Drivkraft
Från spegelblankt ena minuten till kraftig västanvind en stund senare. Så tvära kast ser vi här i Sandviken. Min spontanimproviserade fisketur på jakt efter det synliga storstimmet blev istället en trasslig historia där långedrag drev in i elmotorn och jag hade fullt sjå att hålla kurs. I vanlig ordning blir man lika överraskad över naturkrafterna varje gång. Nu åter till rivning, renovering och omstuvning av den miljon saker som inte har fått någon plats ännu. Det är liksom lite trångt här:)
Köttsoppeväder
Idag är det typiskt köttsoppeväder. Kallt grått regnigt och blåsigt. Det är skönt att vara inne i spisvärmen. Om jag hade haft lite köttben så tror jag bestämt att det hade vankats köttsoppa med klimp till middag. Dammar därför av mitt gamla köttsoppeinlägg som härstammar från mammas kök i mitt barndomshem.
Köttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.
Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.
Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.
Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.
Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.
Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.
Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.
Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.
Mycket kaffe blir det…
Aldrig hade jag väl för ett år sedan kunnat tro att jag nu, ett år senare, skulle stå och rensa en kaffeautomat på bästa arbetstid. Kaffepannan och kaffeautomaten går varma mest hela tiden och vi värdesätter alla dessa möten för att få feedback och tips om hur vi ska gå vidare för att bli en attraktiv anläggning. Människor från Sveriges alla hörn men även en del utländska gäster passerar här. Tänk så berikande! Vi ser att ordet "service" är det som alla värdesätter högst, och då personlig och vänlig sådan. M a o det som vi är bäst/ vill vara bäst på:) Solen skiner på oss alla som befinner sig i Sandviken denna septemberdag. Välkommen hit även du.
Tummen på rätta stället
Tänk vad livet kan vara förunderligt, och vad det ena kan leda till det andra. Tack vara bloggen har jag fått kontakt och även träffat många nya människor och även fått flera vänner. En av dem som brukar skriva så trevliga och spirituella kommentarer under signaturen "Haspelrullen" har rötterna från samma plats som min mor.
Erik – som han egentligen heter är slöjdlärare och har tummen på rätta stället, har erbjudit sig att komma hit och hjälpa oss om några veckor. Vi är så glada och tacksamma för det. Dessutom ska det bli så kul att få träffas i verkliga livet och inte bara i cyberrymden. Han verkar vara kunnig på det mesta och tar även med sig sin fågelbok. Kanske jag kan få klarhet kring någon av de märkliga fåglar som passerar den här platsen och landar på sandrevet vid sjöns inlopp där även en kungsörn satt härom morgonen. Ni ser ju själva att det här är händelsernas centrum:) Välkommen hit Erik!
Kniven på bältet….
Kniven på bältet ska-re-va. Ja om Robban får bestämma i allafall. Så här går vi nu i våra svarta snickarbyxor med kniven på bältet och faktiskt kommer den till användning hela tiden. Man kan öppna paket med den, avliva fisk, peta naglarna eller snida lite i någon liten träbit där man ligger på fjället och gottar sig i soleskenet. Man får ju inte bära kniv på allmän plats, frågan är om det egna köket är allmän plats? Just nu är det faktiskt så, i och med att våra kunder kommer rakt in i vår hall och till vårt privata kök där varorna står längs väggarna.
Det går nog bra för en period, men visst ser vi fram emot den dagen vi är klara med ombyggnaden av vardagsrummet som blir vår nya reception och kiosk och som avdelar, i viss mån, privatliv från jobbliv. Snickarbyxorna med alla fickor är praktiska och faktiskt ganska snygga jobbarbyxor. Man vet vart man har alla nycklar, telefoner, pennor och småprylar. Handväskan , den får allt ligga i malpåse ett tag.
Lyckad ripjakt!
Årets första ripjägare Mattias Andersson, Boden såg en hel del fågel och kom hem efter några timmars jakt i närheten av Sandvikens med 5 ripor. Vem är stoltast – Lotus eller husse?
En helt vanlig onsdag på jobbet
Typiskt lunchställe 🙂
Vi börjar komma in vardagsrutinerna nu och det känns skönt. Frukosten intas vid köksbordet och med den underbara vyn av spegelblank sjö. På sjön patrullerar förutom rödingstimmen, även en och annan fet sjöfågel som så småningom riskerar att hamna i stekgrytan, när R löst jaktkort. Fågelboken ligger intill kikaren och vi försöker identifiera alla fåglar som vi ser.
R har i dagarna varit på sitt mest pedagogiska humör och förklarat hur vedpannan, expansionskärl och cirkulationssystemet fungerar. Med penna papper och några små enkla figurer så blir det faktiskt inte så svårt för en böna som varit bortskämd med värmepumpar att förstå sig på vedeldningens mysterier.
Vi har även tillsammans gjort smarta redovisnings och beställningsrutiner, lärt oss hur kaffeautomaten och kassaapparaten ska skötas och andra nödvändiga moment i det här nya livet. Banankartongsberget krymper så sakteliga och varje dag när vi packar upp, så hittar vi nygamla föremål som vi sökt. Återseendets glädje grumlas emellanåt av utrymmesbristen i det här nya mindre huset och jag inser att det blir till att ha loppis här nästa sommar.
Idag ska jag jobba med skyltar, göra stuginformation och ytbehandla borden i kåtan, och så serva kunderna förstås…. Visst låter det som en ganska trivsam arbetsdag?
Senaste kommentarerna