Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.