Det har tjocknat på och ingen människa med självbevarelsedriften intakt beger sig ut med snöskoter i detta yrväder. Jag tog i förmiddags en kort skotertur ut till grundet och doppade kroken en stund, men var oförberedd på de vassa nålstick till snökorn som blåste in i ögonen. Jag tappade nästan andan i motvinden och återvände snabbt hem till hemmets varma och ljuva härd. Jag får nog frångå  mina tes att det går alldeles utmärkt med gammskoteroverallen och toppiluvan och istället  motsträvigt ikläda mig en del nymodigheter som hjälm och/eller skoterglasögon även om det bjuder mig emot att falla för modetrenderna och märkeshysterin i vinterlandet som verkar ganska utbredd.

Jag minns med varm nostalgi pappas hemsnickrade skoterkälke med säten av plywood och våra omoderna utstyrslar. Det gick alldeles utmärkt även om det skumpade en del på våra irrfärder till närbelägna fiskemetropoler som Hällbäreträsket, Björkfallet och Sultnabbartjänn. Vid något tillfälle tappade pappa min syster E och saknade henne inte förrän hemkomst. Jag minns dessa utflykter med värme och stolthet. Min uppfinningsrika pappa som så gärna ville dela med sig till oss av sina fiskeställen och utflyktsmål.

På förmiddagen var det ganska bra ruljans här, men nu är vägen över gränsen stängd och enbart kolonnkörning gäller. Nästa tur går vid 18-tiden. Det är skönt att vara hemma.