Vart tar veckorna vägen? Nyss var det torsdag och nu är helgen över. Som så ofta avslutades helgen med ett fantastisk väder och flera av helgens gäster suckade och ville inte återvända hem. I morgon om vädret står sig, så ska jag njuta av några lediga timmar vid pimpelhålet. Jag har längtat så idag, och knappt vågat titta ut på det gnistrande landskapet, men snart är det måndag igen och DÅ får rödingarna se upp.
Över frukosten går vi igenom helgen. Allt har klaffat bra, maten blev uppskattad, och alla helgens Sandvikare har verkligen gjort sitt till för att få en bra stämning. Kåtan (som vi tyvärr måste ta ned igen idag) var igår kväll full av glada människor och skratten och sången fortsatte till långt in på småtimmarna. Bara trivsamt och förhoppningsvis inte störande för någon. Vi är ena riktiga lyckans ostar som fått möjlighet att leva det här livet, träffa de här fina gästerna och fått så många nya goda vänner. Håller just på att ladda ned en liten filmsnutt från kvällens mys i kåtan. Sång, musik och skratt i glada vänners lag. det är livet på en pinne.
Naturen har tagit på sig sin finaste fredagsstass denna kyliga kväll. Stämningen är på topp. Kåtan är full av födelsedagsfirare. Ett kompisgäng som firar att Jonny fyller 40. Köttsoppan satt där den skulle. Alla är glada och fortsätter säkert att fira långt in på småtimmarna. Den goda atmosfären finns i luften. Vi tar fredagens sista kunder och känner oss nöjda och glada. Trevlig helg!
Tänk så fint att såhär mitt i livet, ja till och med en bit in på "döhalvan" får träffa och lära känna nya vänner. Det känns fint i hjärttrakten. Det är alltid lika roligt när de dyker upp här i Sandviken, laddade för en härlig friluftshelg. Sådana där människor som man inte behöver hålla in magen eller förställa sig för. Sådana som kan sparka av sig stövlen i hallen, dra ut en stol åt vid köksbordet, som man helt enkelt "kan vara sig själv för en stund med". Dessa är om något – Norrlands Guld. Vi hoppas att snart få besök även av Umeåvänner. Det är bara att rulla ut den rödaste matta vi har och öppna stora famnen för såväl gamla som nya vänner.
Dags att tanka batterierna. Nu har kvicksilvret stigit och det är bara – 15. Solen skiner och kaffetåren är på plats. Härmed beger jag mig ut med skotern och den nylagade motorisborren för att trots huggtabellens negativa besked försöka lura fast en eller annan röding. Kameran får nog följa med. Jag tänker njuta av måndagens lugna lunk efter en mycket intensiv helg med mycket arbete och långa dagar.
Nu har vi fått bilder på "vår" lilla fina gullunge Sol-Britt och hennes familj. De bor i ett slumoråde i Kawangware i Kenya. Det är dem som vi valt att hjälpa tack vara de pantburkar och flaskor som våra gäster och kunder vid Sandvikens Fjällgård lämnar efter sig. Vår sopkörare Kjell kommer varannan vecka och hämtar pantsäckarna. Hans gripande berättelser över kaffetåren om han och hustrun Sol-Britts ideella hjälparbete i Kenya fick mig och Robert att vilja bidra på något sätt. Som synes är lilla Sol-Britt uppkallad efter sin svenska beskyddare 🙂 och det lär även springa omkring en och annan liten pojke därnere som heter Holmbom….i förnamn:) Här kommer en liten presentation av Kjell och Sol-Britt Holmbom och deras ideella arbete. Kanske även du vill bidra till att hjälpa den här lilla familjen i Kawangware! Jag brujar ha ca 1500-2000 läsare per dag. Tänk om alla skulle ge en tia var- så skulle det bli 15-20000 kr. Pengar som kan ge Sol-Britt och hennes syskon en framtid.
Sandvikens Fjällgård fick en alldeles egen Sol-Britt idag. En liten flicka på 8 månader i Afrika, hennes två storasystrar och föräldrar kommer att få den summa som Sandvikens gästers alla pantburkar och flaskor inbringar. Det brukar bli ett par säckar med flaskor och burkar i månaden.
Vår sopkörare – eldsjälen och medmänniskan Kjell Holmbom som tillsammans med sin fru Sol-Britt (som flickan blivit uppkallad efter) driver olika hjälpprojekt i Afrika ser till att pengarna kommer till bästa användning för vad Sol-Britt och hennes familj behöver
Kjell berättade att där finns även andra barn som bär deras namn. En pojke heter faktiskt Holmbom…i förnamn:) Snart får vi foton och en närmare beskrivning om hjälpprojketet och jag är nästan säker på att flera av er kommer att skänka inte bara pantburkar till familjen. Läs i min Vk-blogg, om vårt första möte med Kjell. https://blogg.stage.vk.se/admin/index.php?id=183136&updated
Bild lånad från Google
LCHF-ar ju för fullt här igen och försöker byta bort små knapriga goda och snabba kolhydrater mot proteinstinna saker och fett. Kroppen vrenskas och försöker sig på små kuppartade utfall mot brödskalkar och annat smaskens som ligger inom synfältet.
R är inte 100 % lojal denna gång, eftersom hans kalaskula nu är ett minne blott och skinnet börjar vara i största laget. Han laddar med mellanmålsmackor medans jag håglöst gnager på ett par mandlar och en ostskiva.
I butikshyllan står de förväntansfulla sockergnistrande små gelehjärtan som ju pryder tillvaron med sin söta glans i dessa februaridagar och bara ropar: Ät oss, sug på oss, känn huru söta vi smälter mot gommen! Men icke sa Nicke!! Jag har just tinat det allra sötaste lilla rökta renhjärta som skådats i modern tid och tänker ta fram vasskniven och karva i mig tills sötsuget försvinner. Men nu ska banne mig fläsksvålen väck! Vågen har kvidit länge nog.
Här i Lyckans land kan man få uppleva sådana här guldstunder mitt på blanka tisdagsförmiddagen, en dag som denna när det kändes lite tungt och trist. Nu är man på topp igen, halvkilosöringen ska omedelbart gravas, ett par fina blir middag till oss och resten hamnar i frysboxen. LYX!
Den som gapar över mycket, riskerar att svälja ihjäl sig. Inte nog med en mellanstor matröding på smältning. Dessutom tog han min krok.
Idag har vi haft besök av två olika gäng biltestare. Ett gäng japaner och ett par tyskar. Alltid kul att få damma av skolengelskan och försöka slå ett slag för Sandviken på ett annat språk. Jag tror bestämt att vi kommer att få påhälsning igen. Trevligt!
Nattens magbekymmer har lugnat ned sig och jag tror inte att det var något magsjukeaktigt utan snarare en gallkänning. Hoppas verkligen att det var en engångsföreteelse! En mage enligt mitt sätt att se, ska vara lugn, någorlunda platt och smärtfri.
Välkommen hit!
Jag hoppas att du skall trivas här och jag uppskattar verkligen om du tar dig tid att skriva en liten kommentar eller trycka på "tummen upp-symbolen".
Kommunikationen med dig som läsare är ju själva bränslet i mitt skrivande.
Jag är: Västerbottning i exil, Fjällgårdsinnehavare, Livsnjutare, Fiskare, Mamma, Mormor , Farmor, Demenssjuksköterska och Föreläsare
Bloggar mest om: Livet förr och nu, Vardag och fest, Tokut och likt, Sandvikens Fjällgård Äldreomsorgen och demensvården
Vill bjuda dig på: En blandad mix ur livets smågodispåse. Salt, sött och syrligt om vartannat. Här förekommer tvära och ibland halsbrytande kast mellan lättsamt och allvarligt
Drömmer om att: Tankeväcka och nå ditt hjärta. Locka till skratt, igenkännande och eftertanke.
Värdesätter: Humor, vänlighet och uppmuntran. Tillmötesgående människor och okomplicerade lösningar
Ogillar: Jantelagen, glädjedödare,och "motarbetare"
Gör helst: Fiskar i fjällen, skriver, spelar och sjunger eller går på loppis.
Lyssnar helst på: Tystnaden i fjällvärlden, hjärtats röst och barnbarnen skratt.
Hemlig dröm: Att kunna få förutsättningar att skriva boken som jag ruvar i mitt hjärta.
Skriv gärna till: [email protected]
De allra flesta bilderna i bloggen är mina egna. Hör av dig om du vill låna eller använda bilderna i din tur!
Välkommen åter!
// //
Senaste kommentarerna