Nu börjar det hända saker med min emellanåt knarriga röst som ju aldrig riktigt återhämtat sig efter den långdragna hesheten i höstas. Logopeden hjälper mig och vips så hittade jag tillbaka till min gamla sångarkänsla där man blir ett med rygg och magmuskler och diafragman börjar göra det den skall. Åtminstone en av diafragmorna verkar känna igen de gamla röstövningarna och hux flux lät jag klar som kristall eller åtminsone som repigt plexiglas. Gissa om jag blev glad. Det finns hopp om livet – ja diafragman alltså.