Ett samtal på fikarasten häromdagen om  föräldrar och morföräldrar – främst relationen till våra mödrar och mormödrar väckte lite tankar och minnen från förr.

Vi avhandlade allt från "moderna" mormödrar i arbetslivet och med ett eget liv fyllt av aktiviteter och åtaganden, mormödrar som samlar de sina runt sig genom att sätta sig ned och prata, som fokuserade mer på relation än på att "hjälpa till", och sådana som  kavlar upp ärmarna och kommunicerar genom arbete. Tänk så olika det kan vara, hur man har det och hur man gör det.

Som ung mamma hade vi svärmor 20 mil åt ena hållet och barnens mormor 20 mil åt det andra hållet. Optimalt tyckte jag, alldeles lagom långt bort och lagom ofta att träffas. Min svärmor kom ett par gg per år, packade upp små stickade barnkläder och kluriga pysselsaker till barnen, satte sig ned och var "gäst" vilket jag tyckte var oerhört skönt. Tittade på barnen, skrattade och pratade med dem. Ingen genomgång av skåp , städinsatser eller sådant som jag då skulle ha upplevt jobbigt och kränkande. Ibland drog hon dock igång stora äppelmostillverkningen. Hon stannade ett par dagar.

Min egen mor kom ungefär lika ofta, tog på förklädet och satte igång, planterade om blommor eller städade skåp – oavsett hur fint jag tycktes ha förberett. Med sig hade hon alltid sådant som hon bakat eller gjort och hon stannade ett par dagar. Hon ville hjälpa, har alltid velat hjälpa och kommer forsatt att vilja hjälpa till sista andetaget. Hennes sätt att visa kärlek.

Detta ingick inte då i min livsplan. Jag ville hellre höra: Det här fixar ju du galant. Allt skulle redan vara klart och förberett när hon kom. Jag ville se henne som gäst hos oss, sittande vid köksbordet småpratandes med barnen. Jag ville att vi två skulle prata om livet. Hon ville hjälpa mig, avlasta mig och göra en insats. Hon gjorde den strålande, färdig och alltid från hjärtat. Det var hennes sätt att visa kärlek. Tänk vad klurigt det kan vara med "kommunikation"

När vi kom till Vindelgransele, ett par gånger per år, först med husvagn och senare när vi bodde i vår egen stuga, längtade barnen efter hennes morgonceremoni. Så fort hon hörde ljudet av vakna barn kunde man höra henne komma och viskande hämta småbarnen. I hennes stora varma kök dukades silverthe och skorpor fram….tidigt medan vi fick sova en stund. 

Då kom "servisen" fram. En låda full med små burkar, kannor, delar från min gamla dockservis, kapsyler, små fat och så vatten. På bordet bredde hon ut lager av gamla frottehanddukar så fick de sitta där och "hälla", dricka, doppa ,diska och "pönt" hur mycket de ville inom ramen för en vattenskvätt. Sådant minns dom, och "mormors skorpor" är än idag en symbol för kärlek.

På hövinden hade hon gjort en "affär" som byggts upp av ihoptejpade mjölkförpackningar som byggstenar. Alla möjliga tomma förpackningar prydde affärsdisken och där har kusinerna lekt många timmar.

Min egen barndoms mormor minns jag inte mycket av, mer än känslan att det var roligt att åka till morfars. Vi två kände aldrig varandra, vi var så många och jag förstår att det inte kunde vara på annat sätt. Men en gång skulle jag i allafall sova över där ensam, i det gröna rummet med snedtak. Jag minns hemlängtan som gastkramade mig den natten och hur jag försökte gråta så tyst som möjligt så inte de skulle höra hur besvärlig jag var. Man skulle inte gråta utan vara en duktig flicka.

På morgonen skulle vi dricka te vid köksbordet. Den stora svartvita koppen med zigzagmönster var fylld till brädden med mörkt starkt te, och jag hade nog aldrig smakat te före den gången. Det var beskt och jag vågade inget säja men minns hur oändligt drygt det var att få i sig allt detta. Mormor satt vid min högra sida i en grön crimpleneklänning med sitt gråsprängda hår uppsatt i den lite rufsiga hårknut som jag minns. Hon doftade mormor.

På väggen satt en mörkblå oval pappask som innehöll ihoprullade mannakorn (bibelord). De såg ut som cigaretter och ibland när ingen såg brukade jag låtsasröka med dem. Men vi tog alltid varsitt mannakorn och läste inför den kommande dagen. På andra sidan bordet satt morfar och plirade bakom sina tjocka glasögon. Ibland sjöng han :Åh Maria jag vill hem till dig. Ibland lekte han sjöapa och jagade mig runt golvet till jag skrek av förtjusning.

Idag kan jag undra ibland vem mormor var, vad hon tänkte och hur hennes livsval påverkade hennes liv, min mammas liv och i förlängningen även mitt och mina barns liv. Vi formas ju av varandra, av tidigare generationers sätt att tänka, kommunicera och agera.

Nu står man inför att själv bli mormor och jag funderar lite på den rollen. Förutom att jag säkert kommer att älska den lilla krabaten något alldeles kopiöst, så vill jag försöka bli en inkännande mormor som bidrar "lagom mycket/litet" med goda råd, närvaro och avlastning. 

Dessutom  önskar jag att mormorskapet ska fördjupa relationen mellan mig och min dotter. Vi kommer inte att ses så ofta men jag hoppas att våra möten kommer att vara fyllda med kvalitet. Jag vill lära mig att lyssna bättre och att ge av mig själv, av min tid och av min kärlek.

Såhär i webkamerornas tidevarv kanske man kan få sej en virtuell godnattkram och följa utvecklingen:) Det hoppas jag i allafall.