Tankeväckaren del 1 av 3 avklarad för en skara personal om ca 40 personer från äldreomsorgen i Robertsfors. En slags "kick-off" inför deras eget utvecklingsarbete. Roligt att få samarbeta med olika demensteam runt om i länet. Lycka till tjejer!
Kategori: Om Tankeväckaren
Minnenas värld…
Ännu en fin bonad inskickad av Agneta Ä
Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.
Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.
Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.
Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……
Tack till Beatrice o Thomas
Fick i efterskott höra att jag fått en radiohälsning i programmet "Hurra" ca 10.44 i morse. Beatrice och Thomas – Tack för den fina hälsningen. Jag blir tårögd och fantastiskt glad att ni tar er för och bjussar på en sån värmande och generös gest. Sparar det i hjärtats skattkammare!
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1975032&BroadcastDate=&IsBlock=
Fridens liljor
Ikväll får Robban det lugnt, skönt och inte så hett om öronen. Rösten höll med ett nödrop dagen igenom men nu är den helt borta. Endast några svaga spridda kraxanden hörs när jag försöker prata så det är bäst att stänga pratbutiken för idag, och vila strupen.
Lycksele bjöd på solsken vackra höstfärger och massor av trevliga människor. Flera gamla bekanta från förr, samt ett par personer från barndomsbyn gav sig tillkänna. Två Tankeväckare och däremellan en god lunch tillagad av ungdomar på restauranglinjen hanns med. Trevligt att träffa våra teamkollegor som jobbar för samma sak fast på annan ort.
Stannade till på loppis på hemvägen och lyckades bränna 30 spänn på en ångklädborstmojäng i bästa tv-shopstil. Ska prova den ikväll på min fyndkappa som är nalta skrövlig.
Kvinnan tige i församlingen
Idag är det ingen annan råd än att prata så lite som möjligt och låta kroppen få chans att återhämta sig. Min röst är intressant raspig,hes och målbrottsbruten. Känslan av vassa rakblad i halsen avhåller mig från onödigt ätande. Robbans gurgelvatten porlar regelbundet kring halsmandlarna och Alvedonen är mer svårsvald än vanligt.
Jag har fått möjlighet att jobba hemifrån idag och knåpar på med en presentation av riktlinjerna, läser på och kommer ikapp med en del skrivjobb.
I morgon bär det av till Lycksele för ett samarbete med deras nystartade demensteam i kommunen. Mitt bidrag blir "Tankeväckaren" x 2 på Tannbergsskolan. Det känns hedrande att få vara inbjuden, kul att vi hittar vägar att samarbeta och häftigt att vi jobbar utifrån samma kunskap och tankegångar för att förbättra demensvården.
Välkommen att lyssna imorgon 18.30
Föredrag "Tankeväckaren – ett liv i dina händer lagt"
En föreläsning om bemötande och attityder om: Levnadsberättelsen – ett livsviktigt verktyg i omvårdnadsarbetet. Vilken effekt har du som medmänniska eller vårdare? Hur kan just du göra skillnad! Föreläsningen riktar sig till dig som medmänniska, medarbetare eller närstående till personer med demenssjukdom. Föreläsare: Gunnel Forsberg, demenssjuksköterska, Umeå Kommun
Arrangör: Umeå kommun
Plats: Ryttmästaren, Stadshusområdet, Umeå
2009-09-21 kl 18.30-20.00
Ett år med bloggen
Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen…..
Livets höst
Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.
Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.
De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.
Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.
Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.
Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.
Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.
Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.
Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?
Gör du?
Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.
De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.
Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.
Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!
I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.
Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.
Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.
Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.
Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.
Eller vad säjer du?
Tankeväckaren
Det stora personallotteriet.
Idag när jag hade hållit föreläsningen "Tankeväckaren", slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut, brickor i ett gigantiskt personallotteri.
Nya färger
Från vardagsrumsfönstret ser plötsligt utsikten annorlunda ut. En asp är rödfärgad och björkar och andra lövverk börjar försiktigt skifta i mättat gulgrönt. Dags att kika i höstgarderoben och se vad som kan komma till pass denna septemberdag.
Lite pirrigt känns det inför dagens göromål. Jenny och jag ska hålla i utbildning i bemötande kring demenssjukdomar för 1/3 av Skräddarens personalgrupp denna förmiddag. För min del blir det första gången denna termin som jag kör Tankeväckaren och jag känner mig en smula rostig. Senast var det i Hörnefors i juni. Alltid lika roligt att möta personalgrupperna, få vara del av alla intressanta diskussioner kring de fallbeskrivningar vi använder i gruppövningarna.
Ha en bra dag allihopa!
Senaste kommentarerna