Kategori: Mina barn

Ett nalta eljest fönstertittarminne

Av , , Bli först att kommentera 17

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd  i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.

Gryningsljuset börjar försiktikt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Jag kan konstatera att det är mörkt i alla fönster där jag sitter på min stol vid köksfönstet. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.

Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna  bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.

En rörelse i ögonvrån fångar mitt intresse och jag lyfter blicken och tittar ut, snett ned mot huskroppen som står i vinkel mot vår. Ett ljus har tänts och där – i ett likadant köksfönster, vid ett likadant furubord, med en likadan pump, sitter en annan ung kvinna och pumpar mjölk ur sina stinna bröst i denna tidiga timma.

För en sekund möts våra blickar, först häpet generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna. Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning.

Vi har alla liknande mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte så unika som vi ibland kan tro. Vi är alla människor på samma jord och som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

 

Denna ljuva Bellanotte

Av , , 2 kommentarer 11

Isabertil, Burrabell, Bellabulle och Bellanotte – Kärt barn har många namn. För 22 år sedan 21/8 föddes du vår lilla gumma Isabelle på förlossningen här i Umeå.

 Det hade varit en varm fin sommar och de senaste dagarna hade vi tillbringat vid utomhuspoolen i Obbola.  Vi var precis i färd med att köpa hus på Östteg och flytta närmare stan från vår bostadsrätt på Böleäng. Sandra skulle börja förskolan och Daniel 1:an på Östtegs skola.

En sen augustikväll såg du först dagens ljus. Din pappa hade svarta runda glasögon och mintgrön skjorta, jag hade pufflugg och på förlossningsfilmen ser jag att vi ännu var så unga. Jag var 28 år och din pappa var 30. Du hade mörka ögon och ett gnistrande temperament, men  ganska snart så såg vi att det var en prinsessa vi hade fått och innan vi hann hämta andan så lade du världen för dina fötter med dina guldlockar och viftande ögonfransar.

Den hösten sov du i din lilla barnvagnsinsats i huset på Teg, medans jag och din far rev tapeter, målade, tapetserade  och sakta men säkert försökte göra drömmen verklig om vårt "vita hus" som då ännu var gult. Med jämna mellanrum vaknade du och ville ha bröstet. Vi var ett riktigt litet team du och jag. Jag var barnledig från postkassörsjobbet och din pappa pluggade medicin. På dagarna när Daniel var i skolan och Sandra i förskolan så hade vi det mysigt och lärde känna varandra, gick små promenader med den fina svarta och grå barnvagnen.

Idag är du en vuxen kvinna med stark integritet och egna värderingar. Med dig i bagaget har du summan av  uppväxtens alla fina och mindre bra ingredienser. Jag önskar att du hade varit hemma idag så vi hade fått sjunga för dig, gratta dig på säng. I minnet ser jag en liten flicka med blonda flätor och mjukt nattlinne med rosenknoppar på som yrvaket gnuggar sömnen ur sina långa ögonfransar när vi kommer med bricka och paket.

Minns du dockskåpet? Kommer du ihåg julaftonen när du somnade på den nya gunghästen. Dina små små klackeskor av lack=

Nu är du långt borta i ett annat land. Jag hoppas att du vet att du alltid finns här hemma i mitt hjärta och i mina tankar och omsorger, att du alltid har mig, vad än som händer.  Jag ser fram emot att få iaktta och följa din vuxenväg, dina livsval och se vad det ska bli av den där gnistrande smarta och temperamentsfulla lilla prinsessan som gjorde entre just idag för 22 år sedan.

Allt gott på din födelsedag min flicka

Mamma

 

 

Att somna på sin post

Av , , Bli först att kommentera 21

Nu börjar det att kännas tungt på morgnarna. Ögonlocken är gjorda av bly. Håller på att göra i ordning brev som ska skickas till Cypern idag. Nr 3 fyller snart 22 år. DET är omöjligt att förstå. Är det på riktigt så som gammfolk brukar säja – att livet rusar fortare och fortare för varje år? Snart är det slut på denna sommar. Bäst att ta vara på dagen …..

Prima arbetskraft på stuberten

Av , , 2 kommentarer 16

Jag har en synnerligen trevlig son på 19 år som kanske är just precis den arbetskraft som du behöver i sommar. 

Alexander har just nu ett målningsjobb som blir klart på fredag. Han har i år gått ut teknikprogrammet på Dragonskolan och har även haft ett städjobb vid sidan av studierna. Hör av dig till hans mailadress om du behöver arbetskraft eller har något tips på jobb.

Alexander Forsberg

[email protected]

[email protected]

Ställen

Av , , 2 kommentarer 15

 

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sej, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta på den plats där jag bott.
 
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa dessa som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
 
Så långt som till Sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev man djärvare.
 
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga, öger och skrymsle.
 
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns guld på riktigt precis som i sagan. Ja vi fick både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.
 
Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” längst upp i hägna, var en plats som många lekar utgick ifrån.
 
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Lite vemodigt, men samtidigt kanske det är livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti, att jag tar med dom vart jag går.  Home is where my heart is.
 
Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
 
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sej.
 
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge ett råd. Gör som jag: Städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.
 
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
 
 

Linnéa bor i skogen, bland mossa barr och ris

Av , , Bli först att kommentera 8

Kan ni känna den lilla lilla doften av den skogens allra blygaste lilla ljusrosa skönhet?  I samma ögonblick som doften når minnet så ser jag en bild ur en gammal skolbok där små sagoälvor med Linnéablomman till mössa dansar i rad. Min dotter Isabelle som just tillfrisknat efter svininfluensan och legat på sjukhus med dropp i fjärran land, heter just Linnéa som mellannamn. Jag tog denna bild med henne i tankarna, och är glad och tacksam att det värsta är över och att hon har fått komma hem från sjukhuset.

Kapellmästarens present till Mamma

Av , , 1 kommentar 0

Min äldste son Daniel, som jag frågade för ganska länge sedan om han skulle kunna fixa musiken till en framtida 110-årsfest, svarade ja på stående fot och jag har vilat supertryggt i förvissningen om att det skulle bli hur bra som helst.

Min son – han kan sin sak! Som proffsig musiker hanterar han själv flera instrument och har dessutom egen ljudfirma. Vi har fått skicka önskemål och tips på låtar vi gillar.

Min ursprungliga tanke att få några av mina egna låtar framförda av barnen stöp på att jag inte kunnat få dem pränt i datorn så det varit möjligt för dem att få ta del av det materielet. Vi fokuserade på vår älsklingsmusik i stället.

Daniel gav mig i present – sina bästa spelkompiskillar under festkvällen. Magnus Olsson på trummor och Anders Hellqvist på bas som bidrog till den häftiga musikaliska inramningen.

Britta, Isabelle, Sandra och Alex stod för sången. Tack även till Mats Frej Grim och Denis som spelade och sjöng för oss

Husbandet under ledning av Daniel gav stommen för den trevliga stämningen och vi alla häpnade gång på gång över vilka duktiga musikanter och sångare som sjöng och spelade under kvällen. Fantastiskt! Tack Daniel

2,5 värdar

Av , , Bli först att kommentera 1

Sammanhållande länk och värdpar för festen var min fina dotter Sandra och hennes fästman Christian, en härlig Varbergskille med skön dialekt som skulle kunna titulera sig ”svärmorsdröm” i telefonkatalogen.

Ett väl genomtänkt koncept, ordning reda och med en grundton av kärlek genom hela festplanen genomförde de sin uppgift på ett fantastiskt sätt.

Att Sandra dessutom har mitt blivande barnbarn på tillväxt i den söta magen gjorde hennes uppenbarelse till en än större fröjd för ögat.

Sandra kärleksfulla tal till mej hoppas jag finns filmat på någon av det digra kameramateriel de tagit med sig till Gbg för att sammanställa. Det är ord från ett magiskt ögonblick då tiden stod stilla och jag skulle vilja kunna se och höra dem om och om igen. Tack för er fantastiska insats SoC!

Partycykel De Luxe!!

Av , , 1 kommentar 2

Alex och Mackan lägger sista handen vid sin skapelse. Notera högtalarna bilbatteriet, slutsteget och raggarplyschen….

Nu står underverket nästan färdigt och bilden talar väl för sig själv. Håll utkik efter brännbollslaget Viktväktarna. Om inte annat så borde det bli stilpoäng!!