Kategori: Kåserier

Anti-modeblogg eller Hur intressant på en skala är det att jag köpt nya tubsockar??

Av , , 1 kommentar 1

Bänkar mej vid tangentbordet denna gång i en stämningsmix av humoristisk förundran och beklämd förvåning när jag smyger runt i bloggvärlden och häpet konstaterar att så stor del av bloggarna fokuserar på mode.

Främst småtjejer verkar seriöst se det som klimax av dagens händelse när man inköpt en bikini eller en väska och det är just det man vill dokumentera och förmedla till eftervärlden. Vet inte om jag ska skratta eller gråta men i vanlig ordning väljer jag att göra mej lustig över fenomenet – allt för att inte bli galen på riktigt.

Är det verkligen på allvar’ på detta viset’ att man lever i så ytliga tankar om sej själva och sitt värde att insidan är ointressant? Att det enda som räknas är ytan likformigheten och stereotypen? Vad är man då värd när man inte längre är 18 år, perfekt uppdaterat moderiktig och dessutom har mage att visa sej offentligt i fjolårets Lindexkollektion? Dags för ättestupan månne?

Inser krasst att mitt eget ’bäst-före-datum’ har passerat sedan länge och att både garderoben och spegelbilden lämnar en hel del övrigt att önska, men känner till min glädje att mitt inre – min själ – mitt tankeliv – min lust är friskare fräschare och mer pulserande än nånsin.

Jag har helt enkelt den extremt dåliga smaken att våga vara lycklig och nöjd med mej själv utifrån mina egna preferenser. I ärlighetens namn – när kommer du senast ihåg vad någon annan hade på sej förra nyårsfesten? Nä, just precis. Folk överskattar sin egen betydelse. Ingen minns och man bryr sej förmodligen föga.

Jag menar – vad skulle det tillföra dej att få veta att jag införskaffat en 6-pack tubsockar eller en ny mygghatt? Hur intressant är det på en skala? Jag brukar visserligen stolt uppvisat ett och annat loppisfynd och skulle gärna glutta runt vad andra har gjort för dito, men där handlar det om något annat än att ’duga’.

Det vore en riktig mardröm att kastas 30 år tillbaka i tiden och vara 19 år igen. När jag ser hur hårt klimatet är och hur skruvade skönhetsidealen är idag så avundas jag inte dagens unga tjejer.

Unga mammor har inget lätt match heller. Förutom att vara tjej/sambo/maka med vältränad perfekt kropp ska man vara moderiktigt stajlad friserad och mejkad, helst ha en helt hårfri kropp, ett rafflande sexliv, ett stajlat hem bra jobb, spännande socialt liv, perfekta ungar (med ett eget sinnesjukt tempo i sina små vardagsliv fyllda av aktiviteter)och en bra karriär på G.

Dessutom är det fult att bli äldre. Stackars krakar.

Det var nog svårt att få till det även utan denna sjuka press när man hasade omkring i plyschbyxor på 80-talet. Mitt råd till dej unga tjej är: Gå din egen väg, tro på dej själv och tyck om dej själv – precis som du är och du ska se att du plötsligt kan njuta av både det ena och det och andra. Du kommer att våga hänge dej – utan att behöva hålla in magen och fundera på hur du tar dej ut i profil under tiden.

Fejkens tid är förbi! Var dej själv! Låter inte det skönt så säj?

Spiken i kistan eller Vad gör man inte för lite endorfiner

Av , , Bli först att kommentera 1

Har senaste veckorna seröst funderat över att införskaffa 1 stycke spikmatta. Tror faktiskt på rönen att det onda övergår i behag, och att det skulle göra susen både för min egen och R:s stela ryggar.

Vi är båda ungefär lika vigulanta som två järnspett och ålderskrämporna börjar smyga sej på så smått.

Under årens lopp har jag faktiskt fallit till föga några gånger för Tv-shops ljusskygga mirakelvaror. Det har då mestadels handlat om skrymmande otympliga träningsredskap som utlovat fantastiska resultat på bilringsfronten.

Det enda som har smalnat är tyvärr plånboken. Den "svarta springaren" är numera såld till en godtrogen och ännu icke desillusionerad kvinna. Sit-upsbågen "råkade" bli kvar i huset vid skilsmässan och jag antar att den fortfarande tar upp ett halvt källarrum.

Den lilla blå magrullaren med handtag står framme i allrummet till allmän fallrisk och förtret. Jag vågar inte använda den mer då jag hört ruggiga historier om folk som slagit ut framtänderna vid användandet.

En enda produkt har varit till glädje i hushållet – Swivel Sweeper som faktiskt fungerar – I synnerhet den lilla bordsvarianten.

Yngste sonen ådrog sej dock mitt missnöje då han en gång "städat upp efter katten" med den stora och sedan inte tömt den på begagnad kattsand.

Den efterföljande konfrontationen kan i historien kategoriseras som ett familjeintermezzo.

Sent 80-tal. Jag minns smärtans tårar brännande bakom ögonlocken – känslan vid användandet av den första tvshops-epilatorn, som långsamt torterande tuggade i sej stubben på min ena ankel och lämnat den rödblå dunkande och svullen – och inte nog med det – det är mer ! Eländet ryckte dessutom inte upp håret med rötterna som utlovat utan tuggade bara av stråna som föreföll både vassare och fler efter seansen. 595 kr rakt in i elden.

Denna mackapär följdes något år senare av en elektronisk pincett som skulle döda de förhatliga hårstråna en gång för alla. Vilket lurvigt fruntimmer kan motstå en sådan revolutionerande produkt? Inte jag inte.

Man skulle fånga stråna ett och ett för att sedan nypa fast dom med pincetten som hade känsligheten av en stor grilltång. Varje strå skulle sedan behandlas 2-3min genom att hållas fast i pincettklon och dödas av strömmen. Ett evighetsprojekt. Nåja så lätt går det inte.

På senare år har jag följdaktligen varit mycket återhållsam med impulsköp över tv eller internet. R som jag inte i första taget skulle sortera in under kategorin "hushållsintresserade män" ropade dock upphetsat ifrån TV-fåtöljen häromåret. Han hade fastnat för nån svindyr dammsugarstor ångstrykmaskin. Märkligt att den annars rätt sansade mannen fastnade direkt han slog på shoppingkanalen i dumburken. Jag lyckades dock avvärja detta impulsköp genom en kanalbytande manöver och fick honom på andra tankar.

Vi får väl se om jag faller till föga och köper spikmattan. Isåfall så kommer ett prickigt referat framöver från Fakir Forsberg.

Små gröna män eller Pang på rödbetan

Av , , 2 kommentarer 0

Hösten är här. Svamparna står som spön i backen, löven börjar gulna och jägarna intar posteringarna i sina ihopsnickrade torn i väntan på älg eller björn.

Man har sett gubbarna under sommarens förberedelser andfådda cykla omkring med små lönnfeta och övergödda
älghundar som plötsligt oförhappandes får komma ut och motionera efter ett halvårs skällande i rastgården.

Det inhandlas svindyra outfits, gröna och granna i allehanda prasselfria vattentäta och kamoflaugefärgade materiel, och ovanpå denna prakt tronar illorangea kepsar.

Familjernas surt inarbetade årspott av semesterdagar har fått stryka på foten för familjefaderns årliga lekstuga i skogen. Nåja jag ska inte vara sarkastisk – jag som själv är fiskebiten borde ha förståelse för detta nöje.

När man säjer nöje – möts man av stränga blickar.

NYTTA! heter det visst….

Frysboxen fylls förvisso i bästa fall, men om man räknar ut kilopriset i relation till förlorad arbetsinkomst/förlorad familjesemester, kostnad för kläder, licens, vapen, ammunition, transportmedel jaktkort och annat så ter det sej rätt billigt att kliva in på butiken och köpa sej sitt kött.

Det är dock inte helt otroligt att jag själv blivit inbiten jägare om jag hade följt pappa i skogen och i fotspåren, men nu nöjer jag mej med ett par hyfsade fiskespön och en chans att få doppa kroken i nåt närbeläget vattendrag.

En sak som jag dock anser är VIKTIGT är att kunna uppvisa ett byte vid hemkomsten. Det rättfärdigar ju liksom att man ödslat tid på ett egoistiskt fritidsintresse – en slags muta till dem som väntat hemmavid.

Jag har svårt att förstå mej på de som fiskar – släpper tillbaka fisken och nöjda åker hem. Det är ju själva triumfen, att kunna tillaga eller frysa in en fin fångst för att sedan äta och njuta. Man får helt enkelt roligt två gånger.

Att fiska och sätta tillbaka fisken menar jag att man skulle kunna likställa vid älgjakt med paintball. Själva nöjet skulle då vara att vänta ut älgen, pricka den med en färgblaffa, få tillfredsställelsen att se träffbilden och sedan slippa hela böket med slakt och allt efterarbete.

Dock har jag svårt att tro att den optimala tillfredsställelsen när man gnager på sin helvegetarisk morot efteråt infinner sej. Kött och fisk är gott gotti gottgott! Säj inget annat!

Det är aldrig för sent att ge upp!

Av , , 2 kommentarer 2

Gunnel Forsberg

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång: Det här måste du komma och se!


På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mej dej….och vill spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten i Gauto, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid??? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sej till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens ’uppkörning’ och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sej som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 17/9 2008