Vad är det egentligen för skillnad på mäns och kvinnors hjärnor?
Kategori: Kåserier
Den dubbla strömmen
En gårdfarihandlares koffert
Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.
Mina Klasskamrater – om framtiden
Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.
Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.
GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!
Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst – männen – men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdags.
Bondromantik och skåningar
Sommaren 1970 Min sommarromans Torbjörn
Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt.
Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.
En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.
Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sej brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.
Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna.
Fullt så lent var inte hässjevirket – det gråa och stickiga – som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.
Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.
I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog "minuter", drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.
Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.
Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan.
De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.
………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sej ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.
Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sej brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.
Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.
Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.
Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom.
………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sej ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.
Ett av mina första blogginlägg från sommaren 2008
Ett Hallelujamoment, eller När vi mötte ’Guds rätte gök’
Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).
Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags ’hallelujamoment’ skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?….. och det gör du med rätta!
Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.
Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.
Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.
R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur ’Som en sträng på gitarren’.
Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger ’Jag lyfter ögat mot himmelen’ som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.
Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.
Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen ’Toffe’ Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst – för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: ’Det stod en blomma så skön och blid’. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!
Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.
Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.
Jag – som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert – som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning – vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.
Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor – En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.
Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons ’Jag ska gå genom tysta skyar’ och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert – och jag är ändå rätt kräsen. ’Danne’ kan nästan slänga sej i väggen!
Nåväl – omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta ’Guds rätte gök’ som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.
Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.
Snålhet`n bedra vishet´n
Det handlar idag om teknikens mysterier, mer eller mindre ologiska vindlande irrfärder i maskinerier och instruktionsmanualer som lika gära kunde läsas uppochnervända. Denna gång handlar det om Robbans gamla ekolod. Rent utseendemässigt väcker den omedelbar misstänksamhet och skulle förmodligen kunna få säkerhetstjänstens bombskvadron att per helikopeter infinna sig på 5 röda även här i bakvattnets innersta avkrok.
En plastväska – modell fiskedito – med ett fönster i locket mattad av tidens tand. Till detta en lång sond som ska micklas fast på båtsidan. En manick som ska alltså se, och lyssna efter fiskstim, ubåtar och eventuella grund.
Trots att den skrynkliga men tjocka maunalen är skriven på svenska krävs det definitivt en ekolodscoach med tålamod som en ängel för att begripa. Någon sådan person finns inte att uppbringa i dessa avlägsna trakter vilket har fått till följd att eländet signalerar MAYDAY åt allt som rörs under ytan. Eftersom R knappt hör något alls bakom vaxproppen och krimmermössan blir det jag som från akterdäck ska semaforera i motvinden och i min tur med fingrar och annat göra honom uppmärksam på de ljud som bombväskan ger ifrån sig. Sådant kan vara slitsamt både för stämband och förhållanden. Framför allt hinner vi både gå på grund alt. passera eventuellea firrar.
R ställde in känsligheten för "fisk" på 7 vilket alltså endast indikerar "stora stim" vilket genast startade mina existensiella funderingar: Vad är ett stort stim? Hur stora fiskar menar man? Handlar det om krill, röding, jättetorskar eller rent av valar? Vi enades slutligen om att lägga känsligheten på 3. Det pep dock mycket mer hoppingivande och trevligt när vi hade den på 1:an.
Det lutar åt att jag för mina födelsedagspengar inhandlar mig ett eget modernare och idiotsäkert ekolod med lättbegripliga symboler även för en teknisk analfabet som moi. Vad tror du som läser. Jag behöver en expertpanel som dryftar detta angelägna ämne. Spåna fritt!
Än är inte undrens tid förbi….
Idag frågade sonen om vi hade några gamla cykelbyxor……som han kunde använda som lagdräkt vid Brännbollsyran. Genom mitt huvud for snabbt en neonsprakande färgkavalkad av en bukett cykelbyxor i gnistrande spandex som jag ägt under 80-talets senare del. Kärt barn har många namn och jag inser att vi idag faktiskt har en del olika benämningar för liknande plagg.
Min salige far skulle helt sonika kallat dem för långkalsonger av varierande längd, medan vi idag benämner dem som pants, tajts, pantalonger eller leggings. Sak samma. Skillnaden är kanske att man idag, tursamt för att inte säja barmhärtigt nog, undviker att skylta med akter och förpartiet och bär mer eller mindre klädsamma plagg utanpå som skyler själva aggregatet och dess vindlande terräng.
På den gamla – mindre goda tiden – kunde man generat åse damer av alla format och åldrar nedhällda i dylika trikåplagg där mycket litet lämnades åt den fantasi man förgäves försökte värja sig emot. Till sonen fick jag meddela att inga kultcykelbyxor finns i gömmorna utan att de för länge sedan fraktas till Myrorna för att saliggöra någon modig nostalgiker.
Himmelriket på jorden….kolhydratslandet
I bibeln berättas det om ett land som flyter av mjölk och honung. Ett land av sötma och snabba kolhydrater. Nog föredrar jag detta nirvana med manna från himlen framför ett land som flyter av bacon och kokosfett, men men . I dessa tider dikterar den ena hälsoprofeten efter den andra mängder av olika metoder och dieter för att ta oss ur välfärdsträskets plumsande i fetma och ohälsa.
Någonstans på resans gång känns det som om det blivit en fnurra i evolutionen. Jag menar att det borde ha varit inprogrammerat så att vår längtan egentligen skulle ha gått till broccolin, linfröna, morötterna och promenaderna. Men vad händer i det verkliga livet…..Till vad står vår trängtan fram på eftermiddagen när både solen och blodsockret går ner? Jo till hägringar av skumtomtar, schweizernöt och kanelbullar som fyller vår skamliga längtans shoppingvagnar med kostsam bukfylla, snabba blodsockerflusher och dyrköpt ångest.
Jag läste Kalles råd angående dieter, och som av en händelse så har jag precis funderat på hur vi skulle klara av att följa den diet han föreslår. Tanken är god. Tyvärr är inte karaktären lika god. Och så det sorgligaste av allt…..att skiljas från livets krydda…kolhydraterna. Det motsägelsefulla i att det allra godaste är det allra ondaste.: Bullarna, pastan, brödet, riset, gröten, palten, sockret, frukten….allt det som ger livet sin mening . Vid blotta tanken kan jag vakna kallsvettig i en mardröm att en rabiat Anna Skipper står och tömmer vårt kylskåp, att semmelpåsarna och kladdkakorna krossas av sopbilens käftar. Usch…..
Ja som ni hör så behöver vi troligen en rejäl avgiftningskur både R och jag. Det återstår att se om en relation kan behålla sin kraft och värdighet en sen eftermiddag i abstinensens och det låga blodsockrets skymningsland.
Senaste kommentarerna