Kategori: Barndomsminnen

Lucka 1. Minneskalender ifrån min barndoms julmånad i Vindelgransele.

Av , , 2 kommentarer 0

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar jag minns att jag använde. En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hur hon tog ett djupt andetag, stillade sej och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där alla de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sej vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra små röster. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske understundom även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

Av någon anledning kom vi in på fiske

Av , , 3 kommentarer 1

En dag som denna – om man fick önska att träffa någon av de som gått ur tiden, så skulle jag vilja duka ett kaffebord åt min kära pappa Alvar som dog 1989, samt åt min farfar Gustav och hans syskon som samtliga var födda senare delen av 1800. Själv skulle jag sätta mej väl dold under bordet i skydd av duken och bara lyssna – njuta och återuppleva någon av alla de eftermiddagar jag minns från min barndom, när dessa berättarkonstens ekvilibrister kom samman runt ett bord, lutande sej fram för att inte missa någon enda nyans i varandras färgstarka historier. Detaljrika berättelser från förr som kunde flöda timme ut och timme in.

Jag minns förutom farfar Gustav särskilt farbror Axel – en gammal fanjunkare, hans syster Ebba – folkskollärarinnan, farbror Fritiof, samt farbror Viktor från granngården ifrån den gamla syskonskaran Hedman. De var alla begåvade med fantastiska berättartalanger och även om de hade hört varandras historier många gånger så lät de aldrig märka det, utan förstärkte, nickade och hummade instämmande innan stafettpinnen gick vidare till näste historieberättare runt bordet. Ibland kunde diskussionslystnaden ta över för en stund, men fokus låg ändå alltid på själva berättandet.

Av någon anledning kom vi in på fiske – den frasen uttalades av Farbror Axel efter att han vid ett tillfälle bevistat en bybos dödsbädd för att ta ett sista farväl. Det uttalandet har blivit ett ’familjärt ordspråk’ som vi använder lite till mans, för just så var det i familjen. Av någon anledning kom vi alltid in på fiske. Mustiga berättelser om stora laxar, öringar, fångster med ljuster, håv eller nät, från den tiden då Vindelälven flödade fri och var full av fisk.

Fantastiska jägarhistorier om minkar, rävar, tjädrar orrar och älgar. Hemska historier om löss, svält, barkbröd och ekorrkött till middag, om härsket smör och getarpojkar, pälsjägare, skrömta och om vintermarknader. Skrönor om Lappar, barnmorskor och köldrekord. Farbror Viktors möte med Kungsörnen som dök ner och tog hans krimmermössa. Om Långa Lappflickans sista färd till Lycksele, hur hennes ben stack ut ur den lilla ladan ovan Storforsen.

Mina små barnaöron uppsnappade ’bra att ha-ställen’ som Rågobäcken, Småträsket, Kvarnträsket, Matjokkbäcken, Djupselforsen och Harrbo. Deras målande beskrivningar gjorde att man riktigt kunde se för sin inre syn allt som sades. Detta kanske gav även mej en smula färdkost och berättarlust i ryggsäcken, men jag önskar att mitt minne bättre hade kunnat lagra dessa fantastiska pusselbitar ur min egen men kanske även din historia.

För 40 år sedan var detta vardagsmat för mina små öron. Idag skulle det vara en högtidsstund utan like – att få höra historierna igen. Jag tror att vi ska vårda och vara rädda om minnen och berättelser. Dela med dej, återupplev och kanske gör upp med något gammalt skräp som du har i ryggsäcken. De är en del av din sammanhängande histora -från födsel till död – på gott och ont.

Spännande timmar i Bufflarnas hus

Av , , 1 kommentar 2

Lovande rubrik eller hur? Den får symbolisera allt det spännande som faktiskt hände i min lilla värld i den lilla avkroken Vindelgransele på 60-70talet, trots att vi inte hade någon tv, och bara tillgång till ett ytterst begränsat spektra av godkända/tillåtna radioprogram.

Radioprogrammen Det ska vi fira och Barnens brevlåda, Sjörapporten samt Högmässan fick dock grönt ljus av censuren.

Veckans pausfågel räknades också som rumsren och jag minns hur jag som barn satt där på ekparketten i vardagsrummet lutad mot den varma radiogrammofonen medan jag spanande in i det gröna ögat, vred lite på de vita bakelitrattarna och tryckte på någon av de sex knapparna.

Man hade en förväntansfull känsla av att man närsomhelst kunde få närkontakt inte bara med omvärlden utan kanske även med yttre världsrymden.

Kortvåg – Långvåg….. ett myller av spännande ljud, visslingar, tjut, brus och fräsande. Någon gång kunde man urskilja fragment av en upphetsad röst på ett främmande språk och föreställa sej hur någon på andra sidan jordklotet kanske sökte kontakt eller ropade på hjälp. I min värld kunde detta vara uppochnervända kineser, sjömän eller fattiga negerbarn i Afrika.

I skivfacket fanns idel kristen musik: Solstabröderna, Norrbottens evangelister, Familjen Sjöström samt Kjell och Odd, Systrarna Fält och många fler. Man kunde alla sånger utantill och sjöng med.

Storasyskonen kom hem med modernare elektrifierade tongångar:Pelle Karlsson, Kjell och Rolf Samuelsson, Jan Sparring etc.

Jag rös av vällust, och njöt av att kunna manipulera röstlägena mellan 33, 45 och 78 varv. Det var intressant att höra Systrarna Fälts – De som skåda upp till Herren – trestämmig kolibrisång förändras vid 33 varv till ett intressant basmurrande.

Man fick även tillfällen att rysa av helt andra känslor ibland under någon av alla de "möten" – alltså sammankomster i kapellet i byn eller någon av utposterna eller grannförsamlingarna.

Det fanns redan då en uppmuntrande kultur av att delge budskapet via sång och musik. Predikanter med eller utan hustrur, evangelister, missionärer, familjer, resepredikanter och då och då någon kringresande kristen musiker. Alla var de "systrar eller bröder".

Många var duktiga sångare och musikanter. Andra spelade hellre än bra, och vissa lämnade outplånliga minnen av hemska tongångar och falsk ärrbildning i musikminnet.

Allt utgick från och kryddades av budskapet som ofta framställdes med en dramatisk underton av rörelse och avsett att elda under och skapa effekter som glädje, hänförelse, skuld, skam, botgöring och ånger. Väckelsesånger.

Jag väljer att företrädesvis minnas det musikaliska med glädje, men många av texterna kan vid en närmare analys idag göra mej fullständigt mörkrädd och ambivalent om huruvida jag ska skratta rodna eller gråta. Men även där väljer jag att spara godbitarna i hjärtat och se resten som grundval i den fylliga ord/floskel/uttrycksbank som jag idag har nytta av varje gång jag fattar en penna. Den enda bank där jag är stenrik!!

När jag var barn hade såväl dragsspelet som saxofonen blivit rumsrena och betraktades inte längre som syndiga. Dock var det inte alltid självklart att de elektrifierade instrumenten accepterades fullt ut av den äldre generationen.

Några djärva pionjärer (män förstås) trotsade dock inskränktheten och turnerade runt och presenterade med en spirituell underton nya okända instrument såsom Halvakustisk gitarr, Hawaiigitarr och Elcittra. Man bänkade sej storögt med en upprymd känsla och man ömsom njöt – ömsom förfasade sej. En sak är säker – tråkigt var det aldrig.

Afrikamissionärerna bidrog med målande skildringar i brev till församlingen om förhållanden, umbäranden och framsteg ibland hednabarnen. I söndagsskolan stoppade vi pengar i sparbössan som föreställde en knäböjande tacksam afrikan, som bugade varje gång en slant trillade in. I

dag skäms jag retroaktivt, men mitt i allt fanns ändå en grundläggande respekt och jag minns inget annat än en jämnställd känsla. Vi ville göra gott. På kvällen läste man storögt ur Djungeldoktorn fascinerad över alla dessa spännande missionärsberättelser om krokodiler och rafflande djungeläventyr.

Ibland fick församlingen celebert besök av hemvändande missionärer från "fältet" som visade kläder bilder, och förmål från missionsstationen.

De berättade fantastiska historier om människoätande lejon, bufflar och krokodiler.

Vid ett par tillfällen hade de med sej en livs levande afrikan, och alltid lämnade de ett svartvitt foto av missionärsfamiljen – det var viktigt att bli ihågkommen i tankar och förböner under nästa "period"

I mitt föräldrahem finns ett helt album med sådana kort och jag minns att jag brukade undra över hur missionärsbarnens liv tedde sej. Än idag tror jag många pingstvänsbarn med mej kan någon trudelutt på språket Swahili.

Där – mitt i detta – satt lilla jag och var fast övertygad om att min värdsbild var allas. Jag trodde att jag levde i den vanligaste och normalaste av världar. Trygg och ganska lycklig.

Mina Klasskamrater – om framtiden

Av , , 3 kommentarer 1

Idag hittade jag boken ’Mina klasskamrater’. Ni vet den där man skulle sätta in ett foto samt ange alla möjliga saker om sitt liv. Allt ifrån längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen, till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/rädsla inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder fyllde i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-143cm långa och vägde ca 25-40 kg och i åldrarna 9-12 år om jag räknat rätt.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott. Det varierar en hel i intressen och vad man tycker om i skolan, men det verkar finnas en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan står en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen toppar den önskelistan.

För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen…Samband oklart)

De flesta trakterade ett eller flera instrument såsom piano orgel eller gitarr. En hade dock skrivit radio. Vi läste Kitty, Lottaböckerna, KullaGulla och Enid Blyton.

Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.

Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ’Sven Hedlund’ i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan.

Det var bara att inse: Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.

Hur det har gått för de andra tjejerna vet jag knappt, men åtminstone ett par stycken vet jag blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga med råge, och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera att Svenne Hedlund nu uppnått den faktiska ålder att han bör matcha den gamla rösten vi hörde i telefonluren.

Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.

Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 40 år sedan. Barbro, Lilian, Laila, Åsa och Annika. Hur har ni det nuförtiden?

Skriv gärna en rad här eller maila mej på [email protected]

Kram från Gunnel

Lördagsskola, söndagsskola eller livets hårda skola

Av , , 2 kommentarer 2

Jag är tillräckligt gammal för att ha provat gå i skola även lördagar.
I skolans stora kapprum med sin hårdfernissade pärlspont satt raderna av klädkrokar – hela vägen bort till fönstret. Där var dörren in till Småskolan klass 1-2. Direkt till vänster intill drickesfontänen och tvättstället vek trappan av till vänster upp till Storskolan klass 3-6

Från lärarrumets hemliga inre dök de så upp – fröken och magistern och vi förväntades då stå på led i väntan på klartecken att marschera in i klassrummet.

Ibland släppte fröken en knappnål i golvet – för att lägga ribban på ljudnivån vi förväntades ha. Man skulle höra nålen falla.

Fröken hade ett brett spektra från stenhård disciplin till mer eller mindre pedagogiska och ibland tyvärr handgripliga uttryckssätt, men även ibland lite oväntade mjuka sidor – som när vi uppmanades att ligga tysta böjda över bänklocken och ’drömma’.

Hon var en duktig dramatiker och berättare och mycket handlade om högläsning. Det mesta präglades av en religiös touch redan från morgonpsalmen vi sjöng:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

Hon bänkade sig vid orgeln. Lade ett par uppslagsverk på orgelstolen, bläddrade fram rätt psalm i den avlånga röda koralboken, fällde ut knäklaffarna och malde igång.

Jag kan minnas hur jag fascinerat betraktade henne i den gröna crimpleneklänningen. På ryggen – en bit under hårknuten kunde man ana kanten där korsetten slutade .

Jag minns hennes bruna strumpben i de svarta skorna som trampade och trampade. Hur vi sjöng och sjöng.

Någon pratsjöng tyst bakom mej. Detta gillades inte av Fröken som hade den bestämda uppfattningen att alla skulle "lära sej att sjunga" men troligen resulterade detta istället i en och annan tappad sug på sångfronten.

Många psalmer blev det, och många berättelser runt någon av alla de planscher som hängde i lärarrummet. Motiven handlade om årstiderna, traditionerna, bibliska historien – you name it.

Hur skulle man annars ha kunnat hålla den ytterst viktiga uppräkningen av Jakobs 12 söner levande än i denna dag?Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin? Eller bli väckt mitt i natten och kunna sjunga hela – Se vi gå upp till Jerusalem?

Kommer ni ihåg alla användbara ramsor som till exempel: Januari börjar året, Februari kommer näst, Mars April ha frost i håret, Maj och Juni blomma mest, Juli Augusti och September ljuvlig sommar är det då, men Oktober och November och December äro grå.

Minns ni denna? 30 dagar har November, April, Juni och September. Februari 28 allén, alla de övriga 31.

Eller varför inte tonarternas förtecken: Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt – eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Minns ni hur svårt det var att rita en G-klav?

Vi fick också mängder av glimtar om äventyr och fantastiska sagor och hon uppmanade oss att rita och använda vår fantasi.

Hon gav mej nyckeln till böckernas värld och jag glömmer aldrig när hon lånade ut sin privata Mio min Mio till mej. Berättelsen om Bo Wilhelm Olsson berörde mej oerhört starkt och jag tro att jag kan säja att det är mitt livs starkaste läsupplevelse.

Elsa Beskows – Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin förkom ofta som högläsning. Sörgården – Önnemo – Vill du läsa. Vill du sjunga – visst hette den så – den orangea sångboken? Sampo Lappelill av Zackarias Topelius – ja det finns hur många berättelser som helst någonstans i minnets boklåda.

En gång när jag var först av alla var klar med uppgiften på teckningslektionen belönades jag med den tvivelaktiga uppgiften att få sitta på hennes plats i katetdern och läsa högt ur bibeln för mina kamrater – ur gamla testamentet – Jesaja 6, och jag kan den utantill – än i denna dag. Varför – har jag inte en susning om.

I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

Ja ni ser ju själva, ännu en av de märkliga dagar som formade mej till den jag blev idag. Men jag tackar henne för att jag fick lära mej Tomten av Viktor Rydberg – alla elva verserna utantill till julavslutningen i tvåan. Det tycker jag faktiskt var duktigt av lilla mej!

Vad minns du från din barndoms skola?

Guldet från Vindelgransele eller Chicken-race och bröllopsbestyr

Av , , 1 kommentar 2

Att det finns guld i Vindelgransele är sant – och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till mitt exx så kunde han mest troligt gnola en strof på "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började iallafall mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn – såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 Kycklingar – små små gula påskkycklingar – endast någon dag gamla kryllade runt i parti och minut. Riktiga söta påskkycklingar – helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mej.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sej ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en uppochnervänd vattenflaska på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis.


Folk vallfärdade för att titta på spektaklet, skolan var på studiebesök. Jag var mäkta stolt.

Så småningom växte dom till sej, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest – som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och flå dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort – förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel – upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt – men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.

Simskola medströms i vårflod

Av , , 10 kommentarer 1

Sitter och funderar på att köpa ett träningskort i simhallen för friskvårdspengarna. Ordet SIM-kort har fått en helt ny betydelse. Jag drar mej till minnes mina första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven i kraftig vårflod.

Simskola – Anslaget satt på den aprikosfärgade eterniten som pryder den nu nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Domeijs – Självaste centrum. Det var sent 60-tal. Där på bron satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Man kan sammanfatta dom med ett enda namn egentligen – Dan – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.

Givetvis anmälde man sej till simskolan på Lappvallheden – byns badstrand, trots att det var försommar högvatten och flottning. Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ’kokhett däre Skolavan’. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte skulle gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt på denna breddgrad så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid uppropet. Vi hade medhavda påsar med färgglad essenssaft i glasflaska, smörgås/bulle, baddräkter av extremt segtorkade materiel och en handduk. Simlärarinnan utrustade oss med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats och med dödsförakt som man doppade sej: Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta Grodan – 25m bröstsim i kraftig medström parerandes bland timmerstockarna och jag minns än våra blårutiga ben och hackande tänder när vi med sandiga fötter försökte byta om, hoppandes på ett ben inlindade i handdukarna.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder på badhuset i Malå. Däremellan överlevde jag ett drunkningstillbud på den exotiska gamla simhallen i Umeå.

Nu – däremot skulle det krävas både mycket och hårt jobb av en stark och händig karl att lyckas dränka mej, då jag under åren har begåvats med stor flytkraft och mycket värmande underhudsfett.

Tänk hur livet kan förändras 😉

När optikern kom till byn

Av , , Bli först att kommentera 0

Svåger Lennart

En dag knackade det på klassrumsdörren på övervåningen i skolhuset i ’storskolan’ som vi sa. Klass 3-6 i Vindelgransele byaskola delade klassrum och det var magister Norberg som var vår lärare.

In steg en optiker. För min egen personliga del kunde det lika gärna ha varit en utomjording – lika främmande tedde sej titeln på denna människa som hade i uppdrag att massbesiktiga oss barn och fånga upp eventuelle defekter på synfronten.

Spänningen steg omedelbart inför detta nya inslag i skoldagen. Litet roar barnen. Till min stora besvikelse hade jag fullgod syn och fick alltså inte sälla mej till den exklusiva skaran bärare av orangebruna ovala plastglas – de bågar som kommunen tydligen då hade mängdrabatt på och som sedan stolt bars av några utvalda.

Det sved kraftigt av förtrytelse när dessa "lyckligt lottade" senare kunde ståta med denna intellektuella look. De betraktades som smarta och hypermoderna.

Själv fick man vackert gå där med sina ’pingstarflätor’ helt oansenlig i sina pepitarutiga – utan brillor och kunde möjligtvis som motvikt ståta med lite äggvita i urinen vid urinprovstagningen inför doktorns unika besök på skolan.

Man radade då upp och lämnade ifrån sej flaskorna och glasburkarna med morgonkiss på utsatt dag. Idag skulle det vara intressant ur ett sjuksköterskeperspektiv att veta hur, när och i vilken temperatur dessa fraktades till något avlägset laboratorium.

Det hann nog växa till sig både ett och annat i burkarna antar jag. Har svårt att tro att de skickades med taxi utan snarare med fembussen. En gammal fin årgång m.a.o.

Jag minns historien om brödraparet från byn som ’delade’ på en flaska. Först kissade den ena i och gjorde en markering på flaskan innan den andra presterade slutklämmen och man kunde lämna ifrån sej resultatet – en full flaska. Vad fröken sa om detta förtäljer inte historien som möjligen är en skröna.

En dag när jag stod i lärarrummet intill raderna av planscher och burkar med konserverade suspekta kroppsdelar/djur – (minns någon vad det var i burkarna egentligen??) och vevade på stencileringsapparaten för att kopiera det mödosamt präntade grupparbetet, kom farbror doktorn in.

Detta är mitt enda minne av någon slags hälsokontroll från skoltiden. Doften av stencileringsvätska var genomträngande i det lilla rummet. Vi fick snabbt avsluta stencileringen för nu skulle det minsann bli hälsokontroll för alla.

Vi blev inkallade en efter en och skulle ta av oss i bara småbyxorna. Antar att han lyssnade på hjärta och lungor samt tittade i halsen, men minns enbart att han slutgiltligen lyfte på troslinningen, gluttade snabbt och sprätte gummibandet mot magen och hur generad jag blev.

Än idag är jag osäker om det ingick i inspektionen eller om det var ett övertramp från hans sida. Man vågade ju aldrig fråga någon av de andra barnen om han gjorde likadant för alla, men rimligen var det ett sätt att göra en bedömning om hemförhållanden, om man var hel och ren och att attiraljerna satt där dom skulle.

Jag hoppas det iallafall.

Årets höjdpunkt – kollektivt tandläkarbesök

Av , , 5 kommentarer 0

Jag inser att somligt kan likna Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst som barn, när jag berättar episoder ur minnenas arkiv, men även om en del kan tyckas rätt absurdt minns jag det mesta med glädje.

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss skolungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Gradin. Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr – utan mamma och pappa till staden den brusande och pulserande – Lycksele.

I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. I kindpåsen bultade ännu blodiga bomullsrullar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, många lagningar, mycket nytt amalgam och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag – precis som vi lärt oss hemma. Jag undrade för mej själv vad dom skrattade åt.

Redan genom glasdörren kunde härligheterna anas och man drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar. Svårigheten var att välja bland allt det underbara. På hyllorna stod rader av glaskupoler fyllda med färgglad njutning.

Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter den tunga Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt – ja nästan omänskligt. De allra första lösgodisprototyperna – surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på. En liten krinolindam tror jag var avbildad på påsen. Minns jag rätt?

Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av tunga påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen.

Sensmoralen av kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser med en positiv eftersmak. I skolan fick vi förstås förmaningar om tandborstning, träna på den stora grinande rosa plastkäken samt rita av tandtrollen Karius och Baktus och därefter skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.

Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.

Redan de gamla grekerna……

Av , , 1 kommentar 0

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven – mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola – ett revolutionerande steg.

Där fanns nämligen en gymnastiksal. På innegymnastiken fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar.

Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars "pingstara" som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen – missa lyran – kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i ute laget skrek alla unisont – redan innan man slagit – TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina yllebyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen – den låga röda byggnaden tvärs över skolgården lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man – för att lämna fick man inte. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mej lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss "pingstara". Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sej. Den som spar han har…..