Kategori: Barndomsminnen

Lucka 11. Julklappsbestyr i rimstugan

Av , , 1 kommentar 0

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om pappret och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sej runt köksbordet där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer. 

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången kom från valet, där pappa satt i vallokalen och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lade ned sådan omsorg på. Det fanns även speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som man skulle klistra intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara. Han ansåg att vers på rim var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren, förberedelserna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men  jag gluttade aldrig i ett paket! På hedersord.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Lucka 10. Änglaspel, Änglahår och Tomtebloss

Av , , Bli först att kommentera 0

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett på varje bänk.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma hål, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarn klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig dock omedelbart den enerverande klådan i strumporna, av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag föregående år, öppnas försiktigt. På asken avbildas gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas innan jag bränner fingrarna på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor, sprider för ett ögonblick sitt ljus, sitt ljud, och den omisskännliga doften av tomtebloss över vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. Om en barndoms jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Lucka 9. Småfåglar, Julkärvar och Farfars lillpiga

Av , , 2 kommentarer 0

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo, Piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Av , , 2 kommentarer 1

 

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer – Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan – när jag vill – höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg Pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om –  Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……Alltid denna längtan hem.

Lucka 7. Pepparkaksbak och Tomteland

Av , , 1 kommentar 0

Mamma Marianne

Äntligen var det dags för det årliga pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan, ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt stött kryddnejlikorna i mässingmorteln, till ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära, och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell, när ingredienserna blandades, och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan, var mamma redan i full färd med bakningen, och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä, låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen, blött och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad, så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Ännu en av  min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan – tre och tre – ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt, och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare – pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar – allt i en enda salig blandning.

Lucka 6. Svarte Petter, Knäck och kristyr

Av , , 2 kommentarer 0

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess – det allra bästa – nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag…. Fröjdas vart sinne……

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

Lucka 5. Snöänglar Tvåmetershalsdukar och Mors Julbrev

Av , , 1 kommentar 0

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mej klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mej i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på Holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sej dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning – var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen – Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Lucka 4. Priskuranter och önskedrömmar

Av , , 3 kommentarer 0

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sej på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksaksidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mej behöva, i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för . Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen….

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken… Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs Tomten – alla verserna som jag skulle kunna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

Lucka 3. Smällkarameller och Björnklister

Av , , 5 kommentarer 0

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sist skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet.  Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga, gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Lucka 2 – En slaktad julkalender

Av , , 1 kommentar 0

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora, och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra…

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva -Minns ni den blå burken?

Jag bestämde mej för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut, utan satte snabbt en liteEn klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!!

 

 

Visst följer du kalendertävlingen?