Fjällsemester 1970. Del 2

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Det kalla vattnet kluckade mot båten. I fjärran gol göken. Det luktade tjära och det var olidligt spännande att för första gången få pröva att hålla i ett långedrag. Kvällen låg lång och löftesrik framför.
Långedraget släpade efter båten och vi fick nästan genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort.

Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi, han och jag, hela den ljusa julinatten lång längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Jag ville gärna hålla mig inom synhåll då jag var lite otriven att vara ensam. Små forsar och svarta stilla sel avlöste varandra. I varje spegelblank hölja syntes slurpande vak och jag koncentrerade mig allt som gick för att pricka vaken rätt med mitt kastflöte. Det var Red Tag som gällde. Det var inte tu tal om den saken. Doften av djungelolja kändes stark. Kaffeelden sprakade och om jag följde de tunna rökslingorna med blicken syntes svarta moln av mygg och knott. Men det bekom oss inte. Vi fikade och vi fiskade under den sortes tystnad som bara uppstår när ord är överflödiga. När frid råder.

Den här upplevelsen är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan med fin fisk i påsen.

Den följande dagen bilade vi så långt upp vi kom mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade denna resa och att hon tyvärr sedan var sjuk resten av sommaren.

På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den där speciella platsen där jag långt senare i livet kom att tillbringa mycket av min lediga tid. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att detta genom mötet med R skulle bli ett av mina absoluta smultronställen i tillvaron.

I Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min syster S, och hon nämnde att vi borde ha köpt en souvenir och skickat till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år.

Till min syster

I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
för det bli man lönnfet utav.

Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.

På skär och på kobbar –
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen

Avslutningsvis vände vi kosan hemåt, och stannade till för att köpa en korg riktigt somriga lila glansiga plommon i Laisvall. Det skulle vi inte ha gjort. Men trots matförgiftning som blommade ut i hela sin kraft redan innan Gargnässkylten flimrade förbi, blev detta den semester från barndomen som jag kom att minnas allra bäst. Det var då min livslånga kärlek till fjällvärlden i allmänhet och Silvervägen med Arjeplogsfjällen i synnerhet blommade ut. Det är jag tacksam för idag.