Leos Fjällvärld 2

För några veckor sedan var det otäckt nära att en havsörn hade tagit honom, vi upptäckte den när den bara var något tiotal meter ovanför oss och mycket tydligt visade vad den siktat in sig på. Vi kastade oss på skotern och körde hemåt. När vi kom hem cirklade örnen ovanför huset. I några läskiga dagar uppehöll den sig häromkring och vi fick börja läsa på nätet om om skyddsvästar och liknande. Som tur var så försvann örnen efter ett tag. Men vi vill gärna ha tips om hur man kan skydda sig mot örnen.

Det har kryllat av ripor denna vårvinter, alldeles bakom huset, i rislandet kring sjön och på fjället förstås. Leo har visat att han har takterna i sig. Vårvinterjakten gick om intet då husse låg i sorkfeber, men visst ser vi hur han hittar vittringen, lyssnar, nosar, smyger sig på, står och sedan skrämmer upp fågeln. Ibland sätter han sig på vårt kommande och ibland blir han för ivrig. Han har mycket att lära – liksom vi. Han har nu hunnit fylla 1 år och verkligen upptäckt tjusningen med alla väldoftande hundtjejer som gästar oss. Ännu är det Donna, en charmerande jämte som är hans hjärtas dam.

Än har det aldrig hunnit bli skarpt läge med bössan, så det blir till hösten som vi får kvitto på hur vi noviser förvaltat hans fina anlag, entusiasm och väderkorn. Att promenera i koppel längs Silvervägen är nog inte riktigt det han menar med livskvalitet, men nu när rödbenan reder bo i stenpiren och sjöfåglarna häckar lite varstans här på udden så gäller det att inte släppa honom lös. Frestelsen blir nog övermäktig. Vår fina kille! Men när det är som tristast att sitta kopplad på verandan och titta på alla pippifåglar brukar han ändå påpeka att visst är han en lyckans ost som får bo så här – mitt i fjällvärlden, ha matte och husse kring sig hela dagarna och får träffa så himla många trevliga kunder, gäster och naturmänniskor.