Rannsakan

Ute blåser grå och vassa höstvindar. Inne är det milt och varmt. Endast suset från butikskylarna hörs där jag sitter vid bordet i solskensrummet och jobbar, men ändå är mina fingertoppar kalla och tankarna känns lite oroliga och flyktiga. Hösten är en fin tid, men den gör något med människan. Den gör något med mig – iallafall. I de tysta pauserna i veckans arbetsdagar så kommer tankarna. Jag tror att det är årstiden, att det är tystnaden som släpper fram dem ur sommarförvaringens färgglada boxar. Att det är sommarens slut, höstfärgerna, den annalkande vintern som minner om livet det förgängliga. De virvlar likt höstlöv omkring inuti mig, lite vilsna liksom på flykt. Det är tid för eftertanke, för  begrundan, och ju äldre jag blir desto mer finns det att rannsaka. Det kan vara smärtsamt att våga se sig på nära håll i livets spegel, möta sin egen blick och ställa sig de viktiga frågorna. Att orka plocka upp och skärskåda sina livsbeslut, tillkortakommanden och valda vägskäl.

Varför alls gräva i det gamla? Är det nödvändigt att rota i det redan gjorda, att klösa på läkande sår och åsamka sig själv obehag? Jag vet inte. men jag har märkt att ju längre livet fortskrider, desto mer vill jag faktiskt se mig ärligt i spegeln och försöka bli en bättre människa. Ska man älska sig själv förbehållslöst för den man är, acceptera sina fel och brister och gilla läget, eller ska man försöka tampas med sina troll och förändra sig på gamla dar? Var får man isåfall kraften ifrån?  Hur tänker du?