En olycka kommer sällan ensam

Var dag har nog av sin egen plåga, efter solsken kommer regn…..eller hur det nu var. Volvon är nu hos bildoktorn, och R fick alltså vackert sitta bredvid och hålla i handväskan i sann samåkningsanda imorse.

Efter avslutad arbetsdag tänkte jag bara mata Lagunan med en slurk soppa innan hemfärd och svängde in på macken. Fråga mej inte hur det gick till, men på ett eller annat sätt lyckades jag låsa in bilnycklarna.

Övervägde förkrossat för en sekund att kasta mej på marken och banka med knytnävarna i den våta asfalten, men hostade upp mej och tog till plan B. Ringde låssmeden som nu var inne på jourtaxa – 2000 kr i handen. Kontorstid kostar det "endast" 1000. Gjorde ett snabbt överslag om det var värt att sälja en njure för detta ändamål, men tvekade. Vad göra nu?

Ringde naturligtvis till billöse R som turligt nog var i faggorna och snabbt var på plats tack vare Erik. Här uppvisar plötsligt min sambo nya, helt okända kriminella talanger för mej. Så från och med nu kommer han här att benämnas "Glommersträskmannen", "Ripjägaren" eller "60-åringen" i bästa medieanda.

Som värsta biltjyven ordnade han nämligen snabbt en svetstråd som gick att vässa och böja. Joxade och trixade lite i bildörren och sim salabim var dörren öppen. Lättad kunde jag styra kosan hem till vårt varma tjäll.

Hyste vissa aningar om att middagskonversationen idag skulle gälla vilka synonymer som finns till uttrycket "Hommel". Jag kom själv på dessa: Klantskalle, klantarsel, slarvmaja, klåpare, odugling, tjockskalle. Jag fick rätt angående samtalsämnet…och just idag är jag ödmjukt benägen att instämma i samtliga samt villig att köpa ett nyckelband att ha runt halsen.

Ripjägaren kommer ikväll att överösas med tacksamma pussar och hämtade tofflor. Om han är smart så passar han på att köra lite med mej. Ödmjukare än så här blir jag nämligen inte, men det sitter nog inte i så värst länge.