Brusa högre lilla å

Har inte följt debatten kring Vojmån mer än att jag slängt ett getöga då och då på något blogginlägg. Icke desto mindre – som generell vän av fria brusande älvar och speciell vän av Vindelälvens bevarande – fick jag ståpäls imorse när jag såg i rubrikerna att nej-sidan vunnit. Djupt i hjärteroten och troligen i generna, sitter denna ogrumlade kärlek till det vilda brusande vattnet som inte låter sig tämjas och som jag på något klurigt sätt identifierar mej med.

Jag har alltid känt mej kluven till att helt anamma ett politiskt partiprogram rakt av, utan föredragit att fritt kunna följa hjärtat i olika frågor. Det hänger troligen samman med att jag hamnade i ett religiöst fack på grund av födsel och ohejdad vana och nu är allergisk mot ’sammanslutningar’ där man ’tycker’ i grupp.

Möjligtvis skulle jag kategorisera mej som ’militant folkpartist’ eller extremcenter – men då bara för att retas lite.