En mystisk främling på spåret

Det fanns en sak på min barndoms julklappsönskelista som alltid återkom år från år. Det var agentväskan i svart plast, som innehöll allt en detektiv kunde önska sej. Redan när postorderkatalogerna kom, i början av hösten hade man noggrant markerat med kryss och gjort hundöron för den sidan.

Jag läste Enid Blytons böcker, Kitty och alla möjliga mysterier. Ja egentligen så läste jag allt jag kunde komma över – från Bernard Nordh till Hans Lidmans fiskeböcker, men när jag hunnit halvvägs in i Ivar Lo`s Bara en mor – så grep censuren i och den hamnade i brasan.Skolans bibliotek hade jag snabbt varvat, och när bokbussen började komma släpade jag hem kassar med böcker varje gång.

Mysterierna satte dock väldig fart på min medfött livliga fantasi och jag längtade intensivt efter och tyckte mej även se mystiska företeelser, suspekta typer, fotspår, blodspår och fingeravtryck lite varstans.

En sommar låg jag ofta gömd i gräset vid vägen med mitt anteckningsblock och skrev upp bilnummer på förbipasserande i hopp om att komma något stort på spåret. Jag höll visserligen på att skrämma livet ut Bertil Önnerlövs hushållerska som ramlade av cykeln och jag fick vackert be om ursäkt och skämmas. Men utöver det blev det inte många napp. Mest bara Kalle W och Bror H som pruttade förbi i sina saabar på väg till posten, och så Lestander på cykeln som verkade lite småfarlig med sitt speciella skratt.

En annan dag tappade jag och min vän Laila ut en liten ljusstake av trä genom alkovfönstret på övervåningen hemma när vi i brist på annat skulle spionera på farfar som lyckligt ovetande satt i skuggan och vilade med sin blårutiga näsduk på huvudet – knuten i alla fyra hörnen. Vi sprang snabbt och gömde oss i samma ögonblick som vi hörde den landa på hans huvud.

Många fotspår blev uppmätta med måttband och en gång när en mystisk resande persiennhandlare skulle övernatta – var jag så fast övertygad om att han var en skummis med allt annat än rent mjöl i påsen, att jag kände mej nödgad att ge honom en varning. En halv husmans smulade jag adrenalinstinn i hans säng med bultande barnahjärta.

Mellan varven lekte jag sjuksköterska med rödakorsprydd vikt pappershätta och inredde hela övervåningen till sjukhus. Krajade min fina dockvagn efter att ha ommodifierat den till rullbår åt oss barn.

Sisådär 30 år senare började jag bläddra i utbildningskataloger och undra vad jag skulle bli när jag blev ’stor’. Den där visionen där svaret skulle stå i eldskrift på himlen uteblev. Jag fick helt enkelt ta saken i egna händer. I samma veva hittade jag min gamla skolpärm från småskolan och där hittade jag teckning på teckning med samma tema. ’När jag blir stor vill jag bli sjuksköterska’.

Idag kan jag se att det blev klockrent. Demenssjuksköterska är nämligen precis på pricken en mix av lika delar sjuksköterska och detektiv. Det handlar ofta om att lägga pussel med ledtrådar. Tänk så det kan slumpa sej!