Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern. En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster.

Farfar kunde jättemånga fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade sitta en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som tjuflipen eller köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att talgoxens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade så förtvivlat och så högt under hennes begravning att jag störde ceremonin, och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte ändå att gå dit en stund varje dag för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trådrullen av trä. Ibland gick jag dit bara för att titta på när farfar eldade i sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mig med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå plåtburken för klarskinn var och förblev tom sedan farmor hade gått bort. Det var bara hon som anvVände det.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo eller piano, trampade på de nötta pedalerna fällde ut klaffarna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita real eller studentkort och bröllopsbilder på mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften från farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i minnet.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Härom året stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling till jul igen. Barnen är stora och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort, men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar – skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste – de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara 15 år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan – osäker, sorgsen och misslyckad, fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket som var förseglat med tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor besvikna. Visserligen med delad skuldbörda, men ändå.. Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert och nästan utan att jag märkte det. Idag känns det bra. Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det.

Allt gott till dig från en som vet…..

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret:

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.
Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män och kvinnor i alla tider längtat och skyndat sig hem till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna.

Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände. Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från änglaspelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer – Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer! Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från elementet tränger upp genom springan på fönsterbrädan. Det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns starkt. Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan, när jag vill, höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Hon mötte honom alltid med frasen: Lever du verkligen gubben min?! Mamma stod bredvid honom och tog emot de isiga plaggen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Han skojade ofta. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken! Han kunde aldrig se sig mätt på henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hästens spilta på väg in till ladugården Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrateEr, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om – Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……alltid denna längtan hem.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Ditt svar skickar du till [email protected]

Äntligen så var det dags för det årliga efterlängtade pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt skött uppdraget att stöta kryddnejlikorna i mässingmorteln tills de var ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell när ingredienserna blandades och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan var mamma redan i full färd med bakningen och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förrättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen blöt och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Det var ännu en av min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan – tre och tre – ihopsatta med kristyr över en pappkonstrRuktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt kartong och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar. Och lutade mot de små husen sitter tomtelandets invånare – pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck i sina små nunor.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar – allt i en enda salig blandning.

Hemvägen från skolan kunde bli en ganska långdragen historia. Vi barn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns från min barndom var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade vattenkammat och flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes under mösskanten innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven mitt i Vindelgransele.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av det kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i fransarna och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock grön snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att nogrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat av björkris, och sedan bar det av in i stugvärmen för att hänga av sig alla svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet från mammas och pappas arbetskläder. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på det gulvitrutiga eternitgolvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken, trycka till formarna i hörnen och klistra etiketter på askarna.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och av fröpåsar på våren. Jag såg honom denna eftermiddag redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen! Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper, klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Fina saker växer fram under mina små fingrar. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan oOm det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sig på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorRna före jul så kändes det liksom i luften att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksakssidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mig behöva i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för. Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara med att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet. Och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen.

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken. Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs ”Tomten”. Jag skulle kunna alla verserna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

På teckningslektionen i Vindelgransele byaskola var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange, gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldDrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna burken med Björnklister sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av dess konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting. Men så här i efterskott tycks jag i alla fall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sedan skulle snöret för upphängningen tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, en med fröll i bara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet. Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga som skulle komma, om gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Nu och då får jag frågan hur det är möjligt att jag kan minnas alla dessa berättelser från min barndom och många undrar hur min barndomskalender i bloggen kommit till. Ler inombords när jag drar mig till minnes den där julen då jag hade tre spelningar på Hotell Silverhatten under adventstiden och funderade på vad jag skulle kunna använda för mellansnack mellan sångerna. Jag dammade av några svaga julminnen skrev upp dem som stolpar på ett papper medans jag förberedde mig och lyssnade samtidigt på julmusik. Plötsligt öppnades dörrarna till minnenas värld och jag översköljdes av stämningar och bilder. Det var nästan magiskt.

Jag brukar berätta för dem som undrar hur jag från att ha haft en ganska tom minnesbank till sist hittade min historia när jag väl började skriva för ett antal år sedan och började lägga pussel med mina minnesfragment. Hur minnena liksom fanns lagrade i mina fingertoppar och plötsligt stod levande på skärmen. Jag berättade hur helande skrivarprocessen varit för mig och hur jag kunnat göra mig av mig gammalt skräp och tråkigheter under resans gång. Lägga ledsamheter bakom mig och omfamna mig själv och historien. Gå vidare med en lättare ryggsäck.

Allt jag funnit under minnesresan genom barndomens decembermånader är sant. Men jag insåg även att det var de ljusa minnena som trängde sig fram först i kön – fina och skimrande även om livet och vardagen förstås inte alltid var solsken.

Jag slås av tanken att jag lika väl hade kunnat välja att göra en ”Adventseländer” med 24 dyk ner i luckor som inte är kantade av glitter. Valt att uppehålla mig i skuggade eller tristare domäner med svarta hål som sugit kraft om man gett dem en chans. Frossat i självömkan och idisslat ett och annat bittert korn – om och om igen. Så som de flesta av oss har haft det – en mix av bra och mindre bra saker från barn och ungdomsår och från skoltiden. Det som är summan av kardemumman.

Men jag är så glad och tacksam över det livsvalt jag gjort på senare år – att ständigt välja att flytta mig från skuggan till solskensfläckarna på livets köksgolv. Det som har blivit min viktigaste hälsofaktor idag och är den stafettpinne som jag helst av allt vill skicka vidare – till mina barn, till mina vänner och till dig som läsare.

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned kalendern i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag i början av december överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. På en gång. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga? Kunde jag skylla på katten? Mio tittade misstänksamt på mig som om han kunde läsa mina tankar..

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora, och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheEter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra.

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva. Minns ni den blå burken? Valet var enkelt. Jag bestämde mig snabbt för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut – utan satte snabbt en liten klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckiga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!