Fallens dag – en vintertradition

Ibland går jag tillbaka bland gamla bloggar för att komma ihåg saker eller för att se vad vi gjorde så här års tidigare år. Hittar förutom en del ordbajseri ett och annat guldkorn. Detta blogginlägg skrevs en dag då jag åter igen blev påmind om att söka fram broddarna. Ett smärtande minne från ett livsfarligt steppintermezzo på blåhalkan förorsakad av en ivrig breton. Året var 2011 och inser att detta börjar vara en tradition. Håll till godo:

Det är som om vi skapat en ny vintertradition Robban och jag. 2010 bröt ju R ett par revbenspjäll i samband med nyktert tomtande på självaste julafton, gjorde en baklängessaltomortal i backen nedför Broddway på blanksnön så crocsen yrde och låg därefter smärtande och indisponibel i ett antal veckor.

Året därefter, 2012, i adventstider vaknade jag en morgon av ett distinkt mullrande som av ett smärre åskväder/alt ljudet då någon rutschar på hälarna nerför en trapp. Det senare alternativet var hyfsat nära sanningen, och som dom säjer på tv-shop – inte nog med det….Mullrandet kulminerade i ett skrammel och brakande tordön. Min detektivådra – om än yrvaken – noterade från sänghalmen: Ett fall!! Men konstaterade lättat att tordönet efterföljdes av ett jämrande livstecken. Jag förberedde mig ändå mentalt på att i värsta fall få agera Florens Nightingale och samla ihop ännu ett mänskligt plockepinn under de närmaste veckorna. Någon (R) reste sig tydligen som fågel Fenix ur askan, lätt stönande och kunde om än något haltande påbörja dagens värv. En lättnadens suck senare kunde jag fortsätta min avbrutna sovmorgon.

Några timmar senare, just i samband med Robbans eftermiddagsslummer i tv-fåtöljen, nyttjade jag ett av teknikens under och skypade med min dotter och dotterdotter i Göteborg. Kom på att jag kunde göra en rundvandring i våra byggnationer och visa henne via datorskärmen hur långt bygget framskridit. Förflyttade mig baklänges mellan butikshyllorna, hest viskande som en David Attenborough i djungeln och beskrev våra storvulna planer. Den trave av butikskorgar som R ”påpassligt” flyttat från öltraven till golvet ingick inte i min inprogrammerade bild av butiksmöbleringen. Följdaktligen klev jag baklänges rakt i korgarna och föll handlöst med bakhuvudet rakt in i dörrkarmen. Den lätt osteoporotiska kärringunderarmen small in i en trave julmust och jag landade med ett brak. Som den gamla urmoder man är så finns en starkt utvecklad förmåga att inte tappa ”spädbarnet” i golvet. I detta fall befann sig spädbarnet och dess hulda moder inne i den bärbara datorn och de klarade sig helskinnade alla tre. I vanlig ordning är första tanken – ingen såg mig väl, men den oroliga dottern försäkrade sig via en trådlös okulärbesiktning om att den fallna modern överlevt med intakt benstomme.

Den slumrande husbocken märkte dock inget av detta skådespel utan fick nöja sig med ett rafflande martyrreferat efter uppvaknandet. Dagen efter stoltserade jag med alla regnbågens färger lite varstans på kroppen. Ett uppfriskande inslag i blekfetheten.

Kontemplerar lite stillsamt för mig själv såhär i snöfallstider att det nog är säkrast att ha broddar både utom och inomhus… För nu kommer vintern!