Usch så mycket spam som kommer i kommentarsfältet! Får slänga flera varje dag.Finns det något att göra åt det tro? Det hände aldrig förut. Dessutom är mina gamla bloggar som jag kategoriserat borta, eller går i varje fall inte att finna i de olika kategorierna. Jag hoppas att det är ett övergående problem. Har ni andra bloggare samma problem?
Massor av snö!!
Svinkalla minnen
.
Kabblekan blommar – nu får man äntligen gå barfota!
Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.
Två som njuter
Namnsdagsbarnet
Dagens födelsedagsbarn Leo har varit väldigt kärvänlig idag. Just nu leker han med sin bästa kompis Noslösa. Helst av allt skulle han vilja springa fritt och jaga fåglar längs stranden eller vägrenen, men det får han inte. Fåglarna är så fina och vi väntar spänt på att snart få se knipungarna hoppa ur skorstenen på sin väg mot sjön.
Familjekort
Semesterlektyren
Semester, ja sommarn i sig är för mig läsningens tid. Sedan barndomens dagar har jag alltid längtat efter ro och avskildhet att fördjupa mig i en bra bok. Berättelserna kan ta mig med på fantastiska platser, resor och äventyr. Alltför sällan unnar jag mig i dessa dagar att läsa en bok och högen växer vartefter på nattygsbordet av det som man vill läsa. Eller rättare sagt alltför sällan finns tiden. Nu har läsandet blivit mer styrt och snuttifierat. Man får vara glad om man hinner läsa dagens post eller det som ramlar in i mailboxen.
I samband med renovering hittade vi några gamla tidningar inne i husväggarna. Det är alltid lika trevligt att läsa gammtidningar och gamla annonser och referat. Bilden visar ett exempel på den tidens djärva semesterlitteratur. Säkerligen väldigt oskyldig och långt ifrån dagens djärva dito.
Idag ställer jag ut ett litet minibibliotek på lästa pocketar i butiksentrén. Böcker som våra gäster erbjuds att låna och läsa medan de är här, eller att ta en och sätta dit en annan på sin vidare färd av semestern. För övrigt finns en bunt vitt varierande tidskrifter – allt från traktorer, jakt, fiske till skrock och kärlek. Datumen är inte alltid färska, men en ”slavertidning” som vi sa förr, behöver inte vara dagsaktuell. Passerar du här – titta in köp kaffe och en färsk kanelbulle, ta en bok eller tidning och lämna en annan – om du inte vill stanna kvar och läsa den här i vykortet förstås. lediga stugor finns!
En loppoholic på avvänjning
Någonting sätts igång i min hjärna när jag ser annonser eller skyltar om loppmarknad. En pockande sockerdrickskänsla som triggar känslan av två fulla bärkassar med fynd för en spottstyver och längtan efter det optimala fyndet. Som tur är så är ju de flesta loppisar på behörigt avstånd från oss här i vykortet så suget hinner lägga sig innan man hinner iväg.
Prutaren i mig bara väntar på att få köpslå, vrida vända och pokerfejsa mig till de bästa fynden. Jag och andra proffsloppare trängs och går som målsökande robotar efter rader av bord på jätteloppisar runt om i landet. Umeå var ett riktigt loppismecka. Det är nog det enda jag kan sakna därifrån ibland – ja förutom mina kära vänner och släktingar förstås.
Utrustad med bra skor, några extra kassar och ett par hundralappar kommer man långt. De enda förberedelser som krävs är att planera rutten, äta en stadig frukost samt köra en sväng med roll-onen, tandtråden och tungskrapan för allmän trevnad.
En loppmarknad kan nämligen erbjuda en intressant, mångkulturell och rätt påträngande presentation av folks hygien, tandstatus, matvanor, alkoholkonsumtion, och frekvens av klädbyten. Inget för kräsmagade alltså….
Ekorrgenen i mig är nedärvd från mödernet som än i dag anno 2013 diskar plastpåsar och sparar använt julklappspapper och snörstumpar. Dock har jag inte riktigt nått den fasen än, men märker att genen gått vidare.
Nu är det ju inte på något sätt så att jag rent materiellt har behov av en endaste pinal till utan snarare så att jag själv skulle kunna ha en neverending loppis med eget stoff. Alternativt behöva en tändsticka…
I sanningens namn skulle jag behöva gå igenom och kritiskt granska det mesta jag äger. Motsägelsefullt nog så har jag länge haft en vision om att bara äga det som ryms i en papperskasse liten nog att kunna bära med mig på en pinne bort mot solnedgången. Har ju visserligen fått möjlighet att avyttra det mest onödiga vid de senaste årens flyttar men än finns det för mycket kvar.
Jag har en förkärlek för halvgamla saker, som grönt glas, gamla skrin och böcker – och så R förstås som nu uppfyller kriteriet ”semiantik”.
Mitt senaste bokfynd var ett band i 3 delar för 10 kronor – Kvinnan och hemmet, skrivet någon gång på 40-50-talet. Allt en kvinna kan behöva veta om såväl sin anatomi, psykologi och kvinnoroll som maka. mor, kokerska, värdinna och husmor.
Visserligen saknas en viktig för att inte säja ”springande punkt” (hi hi – nu fick jag till det!!) i beskrivningen av det kvinnliga fortplantningsorganet, men tack och lov är pricken över i:et med på kartan i den moderna anatomilitteraturen.
Det bästa fyndet var dock när jag och R hittade varandra på Livets returmarknad
Björnfrossa
Vi fick sent ankommande stuggäster ikväll som kört genom inlandet på mindre vägar. Plötsligt kom en stor björn springande över vägen. Om de inte hade bromsat så hade de kört på den. Dom stannade – det gjorde björnen med – och visade upp sin bredsida. Häftigt att vi har så mäktiga vilda djur i vår svenska natur. Jag blir påmind om det björnmöte som vi fick vara med om vid Storgräsforsen i Vindelälven när barnen var små någon gång på 90-talet, då en stor björnhona simmade iland just som vi kom ner till stranden. När vi vände och sprang upp mot bilen för glatta livet kom en våt björnunge och korsade vår väg och vi hörde mammans klafsande steg någonstans bakom oss. Vi hade björnfrossa i ett par dagar efteråt och det var en helt annan känsla än när man får se björnar på djurparken.
Slåttanna,Bondromantik och skåningar
Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Jag ser glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen lite ”tripp-trapp-trulligt” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.
Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Ibland hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest så hörde man aldrig göken någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan, nött av alla de händer som brukat den under årtionden, och hur farfar varje år gjorde nya fina ljusa pinnar av sälg till räfsorna.
Fullt så lent var inte det gråa och stickiga hässjevirket som man fick hämta ”däre hässjehopen”. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag. Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de ömma blemmorna till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Senaste kommentarerna