Färsk röding potatis och hembakat norskt flatbröd – en alldeles underbar tv-middag.
Färsk röding potatis och hembakat norskt flatbröd – en alldeles underbar tv-middag.
Dagens första fångst – direkt ur Tjaktjaurs skafferi. Middagen är given och man kan bli tårögd för mindre. Jag tror att ingen kan förstå hur mycket jag njuter av dessa stilla stunder på isen. Fullständig lycka och harmoni. Precis vad man behöver efter ett par intensiva veckor i servicesvängen.
Erik och Rosita på premiärtur med sin nyinköpta skoter. Det blir spännande att höra hur fiskelyckan varit för dem idag. I köket står vackra tulpaner som vi fick av dem och så en låda av Rositas gudomliga rullrån. Lyckans ostar är vi!
Nyitte och nyschitte och måndagen ligger orörd och löftesrik framför. Fiskeväskan är laddad, and so am I. Nattkylan håller på att släppa sitt grepp och solen skiner bakom en lätt molnslöja. Förhoppningsvis är rödingen hungrig idag.
Jag lämnar R och L åt sitt öde och vinkar glatt farväl. Idag kommer kanske Nordnytt hit och det får R i såfall ta hand om. Själv gör jag mig nog bäst i radio idag med håret på ända, fnasnäst och grann. R har inga bad-hair-days, hur det nu kan komma sig….
Nordnytt gör reportage om data och telekommunikation i norrlands glesbygd.Robban ska berätta om hur det kan vara i dessa trakter. Maria Söderberg har än en gång satt fokus på angelägna samhällsproblem, denna gång efter att ha firat påsken i fjällen och konstaterat hur omodern och sårbar datakapaciteten här är för företagare och besökare.
Inser att kalklösningsmedel av den kaliber som krävs för att hålla gulbruna kalkbeläggningar borta från duscharna effektivt rensar bihålorna, men å andra sidan slår luftrören till lungorna igen totalt. Även kallat Ebberöds bank. Det blir till att införskaffa gasmask tydligen – om man inte skrämmer ihjäl någon på kuppen när man dyker upp bakom duschdraperiet på herrarnas.
Igår landade till min ohöljda förvåning PRO-tidningen i vår brevlåda. Nu måste de väl ändå ha skickat fel tänkte jag innan jag insåg att min älskling faktiskt fyller 65 i höst. Ögnade igenom det flashiga omslaget medans jag i ögonvrån såg min starke spänstige man energiskt lösa svåra problem ute på gården. Avloppsbrunnarna hade frusit och vi har fullbelagt på campen. Han är liksom inte urtypen för hur jag tänker mig en pensionär i vardande.
Som tur var så var de flesta av våra gäster ute på fjället i det strålande vackra vädret. Så var det tänkt att även vi skulle ut på en av våra sällsynta utflykter ett par timmar över dagen. Jag hade just lyckligt laddat ryggsäcken med rostbiff, potatissallad, kaffe och en sprillans ny burk med maggot när bajslarmet gick och brunnen svämmade över sina bräddar. Det var bara att bryta ihop och gå vidare.
Det är vid sådana tillfällen som man tackar högre makter för gamla könsrollsfördelningar. Han har så otroligt många strängar på sin lyra och jag beundrar honom verkligen för det. Jag skulle själv helt krasst ha varit rådlös inför rådande s(k)ituation medans den praktiske ingenjören med sin samlade kompetens och kreativitet lyckades hitta en lösning på jätteproppen Orvar stöttad av uppmuntrande tillrop från mig. Precis lagom till eftermiddagsinvasionen då alla bajsnödiga kom hem och tråcklade sig ur sina hermetiskt tillslutna skotermunderingar kunde vi öppna servicehuset igen. Puh!!
Gubben var mer än vanligt sliten efter arbetsdagen och blev ompysslad efter alla konstens regler efter att ha skurat upp sig och åter gick ha i möblerade rum igen. Han somnade snabbt med solrosiga kinder i soffdjupet efter en god middag tillsammans. Vännen min.
Jag sneglade på rubrikerna i PRO-tidningen och log lite för mig själv. Han är inte där än – om han någonsin blir det: Blomsterglädje – enkla tips. Resa med husbil. Gott & Litet. Studera på folkhögskola isommar…..Han är inte där riktigt än.
Jag är tacksam för hälsa och krafter idag – för min älskling och för mig. För hälsa – det är en förutsättning för att kunna leva här och nu.
Idag har vår lilla solstråle och trogne vän Leo födelsedag. Det har gått 2 år sedan han kom till världen. Tiden går fort i hans sällskap och hans bekymmersfria spirit och kärleksfulla närvaro gör vardagen till en fest. Vi önskar att han ska bli helt bra i sitt knä och åter igen får fylla dagarna med blandade småhopp och få springa det fortaste som det bara går. Just nu får han promenera som en gamm-männisch i band och ta det lite försiktigt.
Leo – tänk att du kunde få din hundrädda mattemora att öppna sitt hjärta för voffsingar. Idag ska du få ett fint ben, bli kliad på ryggen och kanske en liten utflykt på isen.
Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 33 år idag!! Han är nu äldre än jag känner mig….Tänk vad fort tiden går!.
På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk.
Specialistmödravården hade ropat vargen kommer i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk "pojkmage".
Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger – det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade – fortare, fortare, men inget hände! Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.
På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.
På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….
Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Allt kretsade kring den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.
Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.
Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i allafall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.
Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.
Idag är det din 33-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli "tvärsnört" till dig och fått träffa er idag, krama om dig och gosa lite med Sixten och Vera, men det får bli en annan gång.
Det känns fantastiskt fint att se dig så glad i din nya papparoll och hur fin din lilla familj är.
Stor födelsedagskram från mamma
O du Nokia vinterstövlar!
Du varma vattentäta skodon
Du som räddar min dag och värnar min fot
från köld och fördärv
Som räddar mitt humör och tryggt låter mig färdas
genom ovarnevatten, sursnö och vattenhål.
Du som förlänger min ork, mitt tålamod
och gör mig härdig tålig varm och torr –
genom såväl svinkall och bister vinterdag
som genom solig och våryster smältvattensdag
Du tar mig genom sommarvåta myrland,
genom moras och morän.
Jag hyllar tacksamt mina kära 36:or och smeker kärvänligt
de svarta höga skaften och ställer er varsamt i farstun
tillsammans med
ett par andra likadana trotjänare i storlek 43
Hemma igen efter ett par timmar på isen tillsammans med min bäste fyrbente vän. Fisket går trögt men middagen är räddad iallafall. Ett par läskigt tunga hugg vittnar i alla fall om att storfisken finns där på tillväxt.. Solen har lyst, men kyliga vindar gör att man helst vill uppsöka lä eller vända ryggen mot vinden. Huden i ansiktet stramar ordentligt och lite färg har jag fått men jag försöker att akta mig för de farliga solstrålarna. För nu är det andra tider än i ungdomens dag då man oljade in sig och satte speglande folie runt om sig i snödrivan för att bränna så mycket som möjligt. Endera dan lär man väl få sota för att man misshandlat sin hudkostym så hemskt genom åren.
Nu är vi sådär flashigt svettiga och läckra efter en lång dag med inpackning av varor på Gunnels Gym. Alla skåp och frysar är nu fyllda igen efter påskens tabberas. Tyckte precis att jag såg något svälla under tröjärmen, men såg fel. Det var inga glassiga biceps. Det var helly-hansen som hade korvat till sig!
Senaste kommentarerna