Nu börjar man verkligen längta efter sommarfisket. Isen har dragit sig undan så det är väl bara att rota fram långedrag, flugor och andra godsaker ur gömmorna. Sannolikt blir det att beställa lite fiskegrejor till butiken och kanske några uthyrningsspön. Tips på bra fiskesajt mottages tacksamt!
Jag fullkomligt jublar!!
Underbara Alejandro! Känner man sig lite vissen så är han rena rama medicinen för humöret!
Gun – nel
Robban har skaffat sig en ny kärlek. En spikpistol. Ett litet bärbart fyrkantigt ekipage – som är effektivt och lever om, ungefär som jag, men med fördelen att denna mackapär kan man slå av och på. Lyckan jag ser i hans blick nu tangerar den jag ser när han sitter och manövrerar sin lilla blå grävmaskin. Härom dagen frågade jag lite försynt om jag fick låna spikpistolen, och jag blev inte förvånad när jag som genom ett trollslag såg skepsis blandat med fruktan i hans blick. Frågan kom omedelbart: Vad ska du med den till? Som de flesta kvinnor har jag förstås genomskådat att detta är det bästa sättet att få honom att göra det man vill. Med anledning av detta dammar jag av mitt gamla blogginlägg:
Huvudet på spiken eller inte? En ”paneldiskussion”
I vår fjällhöga nord
Parmiddag
Nationaldagsfirande som sig bör med grillat och svenska bakelser. I brist på andra svenskar så blev det parmiddag med Alfågelparet, Herr och Fru Vigg, Rödbenan och en Ung Kniphanne var singlar som sneglade på varann, men tycke uppstod ej.
Vårt härliga avlånga land
Land, du välsignade
Text: Elisabeth Björklund
Musik: Ragnar Althén
Land, du välsignade, tag min sång!
Gjut din ande i orden!
Giv, att den ljuder fullkomnad en gång,
Sången om landet i Norden,
Sången om sjumila skogar och sjö,
Slätter, som skördar oss bära,
Midnattssol och midvintersnö,
Sverige till ära, Sverige!
Land, du välsignade, tag mitt verk!
Dig min strävan jag vige!
Signa min tanke och armen stärk,
främst bland de främsta jag stige,
att när min bana jag ändat har,
sjunkit till skuggorna neder,
stolt må man minnas, att svensk jag var,
Sverige till heder, Sverige!
Restaurang Strandlyckan
Gårdagens utomhusstädning känns i gammkroppen idag. En prydlig låsning sitter som en dolk i bröstryggen. Får be Robban göra sin specialmanöver och lyfta mig i armarna, då brukar det lossna. Gårdagens stilla blankvatten håller i sig. Det är mulet men oerhört vackert och vi fortsätter att ha våra fågelbryderier. 3 coola typer spatserade nedanför köksfönstret igår kväll. Visst är det spovar? En liten grupp pyttepyttesmå sjöfåglar far omkring här. De är ännu mindre än rödbenan och guppar om kring på sjön. Vår lediga dag igår avslutades med att äta "ute". Restaurang Strandlyckan blev vårt val. Livet är gott!
Leos Fjällvärld 2
Våren övergår snart i sommar. Den är ovanligt sen i år här uppe i Arjeplogs fjällvärld säjer de som känner trakterna sedan lång tid tillbaka. Ännu kör man skoter här uppe på fjället. På Tjaktjaur nedanför vårt köksfönster går isen upp först nu och vi tillbringar en hel del tid med att betrakta naturen och alla de djur och fåglar som passerar – tillfälliga gäster på flytt – eller de som kommer för att häcka här. Leo suckar en aning längtansfullt. Från att bara för någon vecka sen ha fått springa fritt, miltals varje dag, på våra fisketurer och nosa efter ripor i snåren, eller med husse som sladdat skoterlederna, är det nu koppel som gäller.
Omsvärmad
Tittar ut och ser sommarens första myggsvärm dansa utanför köksfönstret. bestämmer mig genast för att titta åt ett annat håll!
Hjälp mig!
Nu har jag fågelbryderier igen. Precis som förra våren så kommer det massor av olika fåglar hit för en kort mellanlandning och fikapaus på sjön, eller för att häcka. Några har jag lärt mig att känna igen medans andra fortfarande är obekantingar. Igår tror jag faktiskt att vi hade en storskrake här.
Denna stilla söndagsmorgon på dagens första hundpromenad längs Silvervägen hade både Leo och jag fullt sjå med att hinna insupa stillheten, naturljuden och alla dofter. Dofter som minner om alla vårar som finns lagrade i våra minneskort. Dofter som får naturen att vakna. Man känner ju själv hur vårkänslorna liksom hoppar jenka innanför revbenskorgen. Jenka – eller något ditåt i allafall.
R har sovmorgon. Jag sätter mig med kikaren i solskenrummet denna vårregniga junisöndag och insuper den tidiga morgonens alla stilla små händelser i naturen utanför. Ute på iskanten sitter ett par grupper med svåridentifierade rackare. Jag tar fram Robbans gamla tubkikare och försöker skackrigt att fokusera på fåglarna. Det är svårt för jag kan inte hålla den stilla.
Lägger kikaren över en stolsrygg och försöker verkligen att koncentrera mig. Det är alldeles svart i hålet, men rör sig ändå på något konstigt vis. Jag inser att i andra änden av kikaren – på stolen – sitter en kontaktsökande hund, och det jag ser i kikaren är hans svarta fuktiga och kärleksfulla nos. Hallå Matte – jag är ju här, alldeles nära dig!
Till sist lyckas jag zooma in dem och försöker förstora dem i bildprogrammet samtidigt som jag bläddrar i den lilla fina fågelboken som jag fått av Erik. Är det kanske alfåglar?Suddiga är domhär gynnarna, men du som känner till många fågelarter kanske kan identifiera dem. Jag är tacksam för din hjälp!
Är detta bläsand månne?
Senaste kommentarerna