Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sej på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken… Speciellt inte nu – när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs "Tomten" – alla verserna som jag skulle kunna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet.  Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga, gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned kalendern i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärRvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!

Morgonstund. Vaknar ännu en morgon i Gbg hos Isabelle i hennes mysiga lya. På agendan står bakning och Lisebergs julmarknad med mina Alex, Bella och Sandra m familj. Mysigt! Avsaknad av internetanslutning är lite irriterande, mobilsurfande är inte kul. R har fått delegerat att sköta mina kalenderinlägg de här dagarna.

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar som jag minns.  En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk – idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra stearinljus flammade stilla från alla de olika ljusstakarna som stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralbokenN, slå an ett ackord och höra hur våra små röster sjöng. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske ibland även till verklighetsflykt. Tänk vilka fantastiska resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

  Så är det dags igen!

För presentationen av Gunnels barndomskalender.

Ni är alla välkomna att följa min adventskalender med barndomsminnen från min uppväxt i Västerbottens inland under 60-70-talet.

Förutom mitt vanliga vardagsbloggande kommer jag nu varje dag fram tills julafton att ge dig ett barndomsminne med julanknytning. Från dig som känner igen dig, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, julrecept, tummar, eller kanske till och med att få ta del av något av dina egna julminnen.

För att locka dig att följa med kommer jag att någonstans i varje kalendertext att gömma en stor bokstav. Sammanlagt 24 bokstäver bildar alltså en ordföljd tagen ur en julsång. Den sista bokstaven i strofen kommer först. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mig kommer att få ett gott hemgjort julpris. Dessutom bjuds möjlighet att få gästblogga ett julminne. Lycka till o välkommen till min Julkalender.