Med lite tur får jag med R på en riktigt tidig fisketur till Åsas tjärn. Vi kanske hakar på vännerna Sven o Marietta som ständigt är på jakt efter di store röde. Det gäller bara att vara hemma igen till förmiddagens alla göromål och kunder. Få se vad R säjer. Väntar otåligt på hans besked. Det är oliiiiidligt spännande.
Stugstädarblogg
När man går igenom stugorna efter en gäst inför nästa gäng så ser man att det är otroligt stor skillnad på urstädning och urstädning. De flesta lämnar stugan ren och fin, har skakat sängkläder och bäddmadrasser, dammsugit, torkat ur kylskåp, ugn, spis, micro och golv, samt lämnar diskbänk och grytor fräscha och avtorkade – precis som det ska vara. Medan somliga diskar nödtorftigt, sopar lite, lämnar grusiga madrasser, fläckiga skåp och smutsigt i både spis och kyl. Tyvärr handlar det ofta om ungdomar och – ähumkrax – karlar…Tänk om alla kunde agera enligt den gyllene regeln och lämna en stuga precis som man vill hitta den när man själv påbörjar en stugsemester – ren och fin. När man redan i dörren möts av en torr skurtrasa – då vet man att man har någon timmes städning framför sig.
Gammpärninga
Laminerar skyltar för brinnande livet i en liten behändig manick. Helt otroligt så smidigt och fint det blir, och kul dessutom! Bäst att man passar sig så det inte bär överstyr och man börjar laminera allt av papper som finns i huset. Kanske man skulle laminera "pärninga" så de räckte lite längre;))
Min älskling du är som en ros….
Tänker ofta på mitt förra jobb som demenssjuksköterska. Tankar som föddes då, känns fortfarande rykande aktuella, och tål att läsas än en gång.
Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.
Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.
Det finns alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.
Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.
Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom kunnat hitta former för att förlänga orken och möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.
Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..
Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr? En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.
Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.
Nattens Riddare
Nattens Riddare är ute och sladdar skoterleder i kolmörkret. Han borde ha medalj. Det är nämligen minusgrader inatt och vi vill göra allt för att bidra till att skoterlederna är farbara och håller över påsken. Utlyser skottpengar på korttänkta testosteronpaket med högkamsmattor på sina vrålande skotrar. Deras högsta nöje är att riva upp stora mullvadshögar med snö ur mödosamt anlagda och vårdade skoterleder. Dessa dumheter kortar inte bara skotersäsongen för alla, de hotar också att ödelägga den fria körning som vi har. Så länge det varar – som bakterien sa.
Själv har jag tagit 3 kvällsrödingar och försåtsminerat ett hål med ett "kvarglömt" spö. Nattens öringar kanske strosar omkring efter botten och får svårt att motstå frestelsen av ett smaskigt masktrassel. Det blir till att ställa klockan även imorgonbitti. Isfiskesäsongen krymper och snart så står enbart hårt jobb på agendan. Det gäller att fånga de här snbbt flyende vårvinterdagarna
Det ljuva livet
Påsken är snart i antågande. Då blir det knökfullt här. Vi hoppas på sol och skoterföre för alla helgfirare som ska hit. Det ljuva livet att ligga och sola på skotern med fiskespöt i näven precis som Curt gör på bilden, det unnar vi alla gäster.
Stackars Robert
Stackarn. Han har redan fått röding två gånger denna vecka och är ganska less;)) Ännu "syndare" är det om mig som "måste" fiska nästan varje dag;))
Lite grann från ovan….
Där nere bor vi……
Vilket hugg….
Ställde klockan på 04.30 för en arla fisketur. Tror ni inte att ripgubbarna och hackspetten var uppe före mig. Doppade kroken närmaste hål och stack fast ett ganska bastant spö i skoterhandtaget medans jag plockade lite i pirklådan. Satte en liten bjällra i toppen av spöet så jag skulle höra om firrarna var lika morgonpigga som jag.
I samma sekund skramlade det till häftigt och spöet riste och böjde sig så att jag trodde att det skulle gå av. Hjärtat rusade i kroppen. När jag lyfte spöet så var det först helt stumt där nere men så började kampen. I några ljuvliga adrenalinstinna sekunder fick jag njuta av den här fantastiska fisken, men så sker det trista förstås – upphängaren hakade sig fast i iskanten och i samma ögonblick släppte den. Kroken blir sig aldrig lik det kan jag lova, och det blir inte jag heller för den delen…Aldrig mer upphängare, den saken är klar! Troligen var detta en stor öring. Jag vet att de finns här. Den största jag hört talas om från den här sjön var på 5 kg…..
Brungräddat
Solen har gassat stekhet idag. Nu är man brunrandig både här och där. Summa summarum 6 fiskar blev det – inget vidare resultat men en rödingmiddag i alla fall. Fick nyss celebert besök av två trevliga killar från skattemyndigheten som tar sig tid att far ut i de avlägnaste avkrokar för att kolla att man sköter sig. Nu väntar jag på R som ska plägas med "det vanliga" nämligen R Ö D I N G
Senaste kommentarerna