I morgonkväll ska vi gå och se Sissela Kyle som är i stan och ger föreställningar fredag och lördagkväll. Min son som är ljudtekniker åt henne kommer också till stan och "hem". Om vi bara hade haft några gödda kalvar så skulle slakten ha varit ett faktum. Det blir till att åstadkomma något gott åt honom när han gästar Sörfors på söndag. Det blir alltför sällan jag hinner träffa honom och prata mellan 4 ögon. Vi är så nyfikna att höra honom berätta om sin USA-resa med ABBA-coverbandet där han var "Benny".Hoppas hoppas att vi får höra/se lite klipp från föreställningen. Nu går vi mot helgen med stora kliv!
Nymodigheter
Webläsare…Hmmm ordet säger mig egentligen ingenting men dyker upp då och då i olika sammanhang och ger mig en diffus känsla av obehag, närmare bestämt en likartad känsla som ordet "motorvärmarklocka" väcker hos mig.. Ett utseende på dataskärmen som man känner igen är viktigt. Lika hemskt som när de "möblerar om" i mataffären, lika otrygg känner man sig om det blir nymodigheter i datorn. Just webläsaren verkar avgöra om man kan se Hjukströmsbilderna i mina förra bloggar. För oss som har Internet explorer funkar det visst bra, medans Google chrome ställer till det. Är det så för dig läsare, eller är jag ute och cyklar?
Nu är det kört!!!
Nu är det kört! Jag har inga fler körkortslösa barn. Alla har körkort och idag är vi extra glada för Alex skull som nyss brummade iväg ensam i sin bil. Hans snälla mamma köpte den redan förra året, men han har inte haft någon vidare brådska att skaffa körkort. Nu är det färdigskjutsat och en epok går i graven. Lite nostalgiskt, men mest helt i sin ordning att de blir stora skaffar körkort och ett eget vuxenliv. Lycka till med livet, bilkörningen kärleken och jobbet min son!
Mera läsarminnen av Hjukström
.jpg)
Även Katarina har skickat in en bild på Hjalmar Hjukström, tagen 1957 på badplatsen Granö. Den föreställer även hennes yngsta syster Ulrika då 5 år. Har du något foto eller mine att dela med dig av. Maila mig eller lägg in som en kommentar.
Mera Hjalmar Hjukström!
Här kommer mera om profilen Hjalmar Hjukström. Flera läsare har hört av sig med bilder och personliga minnen av honom. Peter från Vindeln mailade mig detta klipp som du kan läsa med lupp eller om du lägger in den i ett dokument och förstorar texten ordentligt. Peter berättar så här om sina minnen av Hjukström:
"Där finns många minnen fast man inte var gammal ( idag är jag 46 år ). Det var tävlingar med Hjukström brorsan och hans kompisar.
Vattendrickar tävling på tid……ser än idag bilden i huvudet när han dricker upp en liter vatten på tidtagning, och hur vattnet rinner nedför skjortan, som blev genom våt. Hans kommentar när han satte sig ner : " Jaa vart då nästan stinn "
Han lade sig ned och ungarna skulle hålla honom kvar = vadslagning. = ungarna i nedre tonåren yr allvärldens väg.
Det lär ha varit bevittnat att han gått på händerna över hängbron över Umeälven i Granö. Skulle tro han bodde hos oss säkert vart halvår 2 veckor.
Hann faktiskt med att prova hans cykel."
En gammal bekant…
Fick av min syster denna bild – av vår barndoms knöliga gamla skogskaffepanna. Åh vad mycket fina minnen, vedermödor och nostalgi som väcks med den bilden!
Några gånger per år for familjen ut och "campade". Detta innebär att vi knökade in oss i den grå Volvo Duetten och styrde kosan till något av våra standardutflyktsmål.
Ett av dem var Orrträsket – en sjö mitt i den glesaste av glesbygder mitt i skogen intill vägen. Där öppnade sig en glänta där en fin iordningsställd rastplats med den klassiska cementringen fanns. Poängen med utflykterna var naturligtvis att grilla korv – eller "sot körven" som pappa sa. Han brukade istället ställa den öppnade korvburken mitt i glöden och koka korven, vilket vi barn fnös indignerat åt.
Orrträskscampingen kombinerades ibland med att morfars och Karl-Axels gjorde oss sällskap. Samvaro kring cementgrillringen, mammas goda smörgåsar och saft tillsammans med lite fiske efter aborre i sjön mnns jag med värme. Där fick jag min allra första kilosharr. Det var alltid trevligt där. Ibland fick man en alldeles egen ljummen sockerdricka. Så gott! Visst var allting en smula godare innan kylbagarnas tid?
"Rastplasten" fick sitt namn efter att tryckfelsnisse faktiskt levererade en vägskylt med texten: Rastplast. Så här 30 år efter att skylten bytts ut lever namnet ännu kvar. Nu står det även "Vindelälven 200 m" på den skylten och är ett populärt utflyktsmål vid älven än i denna dag. En sandravin ner till älven, chans till öring eller lax och vacker högrest tallskog gör platsen toppenfin.
Ett annat nöje var att åka ut på en öde skogsväg på försommaren. Alla satt knäpptysta medans pappa vevade ned rutan och började härma skogsfågel som orre och tjäder. Han var skicklig, och snart närmade sig fåglarna. Vi kunde till slut ha flera fåglar runt bilen och det gällde att sitta riktigt stilla för att inte skrämma dem.
På fettisdagen åkte ibland skogshuggarfruarna ut till rastkojorna med semlor till sina gubbar. Det var spännande att träffa pappas arbetskamrater – Allan, Bror,Sixten, Harry m fl. I de trånga mörka kojorna luktade det svett, rök, piptobak och fotogen blandat med sur vantlukt, men semmelbesöket säkerligen ett välkommet avbrott i det tunga slitet. Det var också en alldeles speciell stämning doft och ett riktigt äventyr. Semla med varm mjölk i tallrik. Mmm
Workout – en worklighet?
Nu är det farligt nära att jag "skjuss bårta släkta". Saken är den att i bottenvåningen på mitt jobb finns ett rehabgym. Det står oss fritt att använda träningsredskapen i mån av plats. Idag har jag och mina kumpaner inspekterat härligheten och provat några av redskapen. Nu kan jag inte skylla på att jag inte orkar "ta mig för". Det blir till att packa t-shirt och skor redan ikväll. A blev lika taggad som jag och vi ska härmed peppa varandra att nyttja detta nu och då . Jistanes vilka plattmagade virrhönor vi kommer att bli – om inte någon av oss ramlar ned från stepbrädan och bryter lårbenshalsen förstås…. Det enda vi vill bryta är den lata trenden!
Sömntuta
Däckade direkt efter jobbet idag. Det cirkulerar en förkylning eller något annat oknytt i kroppen som tär på krafterna. R är och roar sig i garaget, Alex jobbar och en timmes tupplur gjorde mig gott. Ser fram emot lördagens Blixt-pimpel i Holmsund. Hoppas att träffa ett par av de andra fisketjejerna. Att få med R på fiske anser jag som ett omöjligt företag, så vi får då roa oss på skilda håll.
Kina – en av tjejerna har ett familjeföretag http://utatfritid.se/ Jag ska beställa någon av de mormyshkor de gör samt en burk fjädermygglarver. För övrigt så kan jag läska hugade fiskare med att läsa de senaste inlägget på kikmete.se Glöm för all del inte att titta på filmsnuttarna!
Bondromantik, slåttanna och skåningar
Sommaren 1970 Min allra första sommarromans
Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.
En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Ibland hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.
Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna.Fullt så lent var inte det gråa och stickiga hässjevirket som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.
Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.
I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt glittrande guld genom springorna i takspånet eller timret och lät dammet dansa i solstrålarna. Man tog "minuter", vilade, drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om begreppen hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.
När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som ju var hans favoritdricka, belöningen för en svettig arbetsförmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger. En tjock spik genom det tunna metallagret och korken, gjorde ett alldeles lagom stort hål så att sugröret skulle rymmas
Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom åt deras skorrande ovationer.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.
………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade sitt träningsläger på andra sidan brädväggen.
En gårdfarihandlares koffert – igen
Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.
Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gården med sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en alltid lika spännande tilldragelse och ett välkommet inslag. Besök från världen utanför Vindelgransele hade man inte varje dag.
Någonstans ifrån kom han, på väg mot ett okänt mål. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ”vämmarnsbyxen” och grova skor.
Innan det var dags för hans "Pandoras ask" – kofferten – att öppnas, tog han god tid på sig för att invänta att gårdens folk skulle samlas kring honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan.
Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var kanske runt 55-60 år.
Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena i sina stora koffertar och fällde upp locken. Jag kan än i denna dag förnimma doften. Det luktade ”nytt”. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa, med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Där fanns barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt var av finaste kvalitet.
Mängder av sybehörsamsades med nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stora bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Jag minns en gul pärlemorplastkam med glitter och dekorkant med vackra brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom.
Där fanns Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna. Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebands-knappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan?
Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns i allafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.
Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.
Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.
Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt. Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna.
Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i hans stora koffert. Vilken skatt!
Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom – Hjalmar Hjukström, en minnesvärd profil från min barndoms dagar.
Senaste kommentarerna