Vi sitter och tittar på Susan Boyles framgångssaga, och kan inte undgå att röras av hennes historia om hur hon från ingenstans steg fram i strålkastarljuset och tog världen med storm, en alldeles vanlig medelålders kvinna med en ovanlig dröm. Ett exempel på att det aldrig är för sent att leva sin dröm.
Hjärnbrist
På slaget halv fem…precis som igår så blev jag matt, sömnig och mitt huvud kändes helt tomt. Jag hade inte skött mellanmålet som planerat…man lär så länge man lever….
En snabb shoppingtur på Kvantum och en näve nötter som nödproviant senare, så har jag nu åstadkommit dagens meny: Gräddkokad blomkålsmos med smör och riven ost, tillsammans med stekfläsk i gräddsås och en god sallad. Min kropp är mäkta förvånad över den lilla dagsdosen av kolhydrater och ropar efter mer. Än har jag inte börjat må som en prins, bli piggare eller få finare hy, men vågen pekar redan nedåt. Kan det verkligen vara möjligt?
Säg omeleeeett! eller cheeeeese!
Ja man ser i allafall ut lite som en smiley. Rund och lätt gulaktig. Det krävs motivation, ett gott humör och uppmuntrande tillrop av sin bordskavaljer medans man vänjer sig med dessa nya frukostvanor.
Gårdagens bikt stod R för. Han klämde ett wienerbröd fram på eftermiddagen. Själv kunde jag stoltsera med en duktig dag, om än med en viss kolhydratsabstinens på hemvägen. Ny dag – nya frestelser, men vi är laddade med fikaost och grönsaker i olika pytsar och påsar.
Det känns riktigt bra. På en mätt mage vilar ett glatt huvud – som mamma brukar säga!
Årets höjdpunkt kollektivt tandläkarbesök
Jag inser att somligt i den här berättelsen liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade den värsta barndomen, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, och somligt verkar faktiskt rätt absurdt trots att jag minns det med glädje.
Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele sju mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Gradin.
Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr utan mamma och pappa, till staden den brusande och pulserande – Lycksele.
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. Vi ropades upp i alfabetsordning och stackars Önnerlövarna som fick vänta till sist!
I kindpåsarna bultade ännu blodiga bomullsrullar och i näsan satt doften av gummiduk kvar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam var insatt och tänder som drogs utan ¨någon mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla.
Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa: Goddag – precis som vi hade lärt oss hemma.
Redan genom Fruktcentralens glasdörr kunde man ana härligheterna, och vi drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar. Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kola, lakrits eller hallonrullar. Lakritspipor,rabarberstänger, dixi, rival eller fox-kola. Käck eller plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt, ja nästan omänskligt.
Där fanns de allra första lösgodisprototyperna, surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av tunga godispåsar som borgade för timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mig redan där och då, och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen. Hemresans eufori i ett färgämnesskimrande sockerrus var som en ljuv dröm, och aldrig har väl vägskyltarna med byanamnen passerat snabbare än vid dessa hemresor.
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir förstås som den blir, men det hjälper mig ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av
Mera grönt!
Visst längtar man till sommar sol och klorofyll. Vi får vänta, längta och sträva uppåt – framåt även om det lutar – precis som fjällbjörkarna på Tjäktas sluttning.
Ont i kålhuvudet….
Innan jag visste ordet av befann jag mig på Willys och spanade zombieaktigt efter billig blomkål. Det var verkligen otippat att jag någonsin frivilligt skulle köpa och än mindre äta detta förhatliga livsmedel. Dock tänkte jag ge den en chans till och se om mina åldrande smaklökar mognat och fått nya referenser. Dessutom samsas blomkålen med nyinköpt broccoli i mitt kylskåp ihop med en massa annat ätligt grönfoder. Detta torde vara en av årets första sensationer i den Forsbergska mathållningen. Än håller jag stånd mot brysselkålen, men som sagt….undrens tid kanske inte är förbi ändå! Har du finfina LCHF-recept att dela med dig av i denna kolhydratfattiga öken så vore jag synnerligen tacksam!
Inled oss icke i frestelse!
Ny vecka – nya frestelser. Jag vill uppmana alla vänner och arbetskamrater som stöter ihop med mig eller R denna vecka att helst inte fresta oss utöver vår förmåga, med mackor vetebröd och semlor eller annat oemotståndligt i kolhydratväg. Om ni ser oss smyga bland potatisen så smäll oss på fingrarna! Istället för fasta provar vi Dr Dahlkvists råd och har startat dagen med bacon-ägg-ostomelett. Nalta svårsmält!!! Urk.
Det är aldrig för sent att ge upp….igen
Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!
På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt. Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att beakta fara för liv och lem.
Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När jag nu har gått och skaffat mig dig….och trodde att vi skulle spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande övergiven på en sten i Gauto och snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och mot en högst oviss framtid?? Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??
Guben skakade suckande på sitt idérika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak, tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.
Den lilla systern berättade skroderande för sina supportande kamrater och syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet, och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.
Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och insikt om den nya möjligheten som gavs att kunna nå avlägsna drömfiskevatten dit ingen annan når, så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet var varmt.
En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens "uppkörning" och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sej för att våga sej på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.
Numera är farkosten med vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!
Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom 10/1 2010
Högt flygande plan
R är idag och mixtrar med bygget av sitt rullande flygbåtsgarage. Han hoppas nog att kunna flyga den kommande säsongen. Hans trognaste flygsupporter och pappa Ove som också har stuga i Gauto och hittills kunnat köra bil själv dit, har på grund av sjukdom en förändrad livssituation och hans favoritplats i sin stuga vid köksfönstret med milsvid utsikt över fjällvärlden kommer inte att kunna besökas på samma sätt.
Att kunna promenera nedför den branta bryggen kommer också att bli svårt, och jag är så glad att jag tog dessa bilder av Robbans trognaste flygsupporter som tillsammans med mig satt och drack kaffe i sommarsolen på vår altan och betraktade R och hans flygande båt.
Ove tyckte då att även jag skulle ta certifikat så han och jag kunde flyga tillsammans. Han och R i samma båt blir för tungt. Jag är smickrad över hans tillit men avser att hålla mig på jorden fortsättningsvis. Jag har ju övervunnit min höjdskräck och flugit med en gång och överlevt. Det är tveksamt om man ska utmana ödet någon fler gång.
Gammal skåpmat….
Roar mig med skåpstädning, slänger gamla saldobesked, trasiga pennor, kasserar batterier och försöker bringa lite ordning i vårt "skräpskåp" där det mesta har en tendens att ansamlas. Skönt och befriande att få slänga en massa rat. Solen lyser på ond och god så det ska bli skönt med en söndagspromenad i grannvädret. Kameran kanske kommer till användning i det vackra landskapet.
Senaste kommentarerna