Idag fick jag ett trevligt telefonsamtal. En vänlig kvinnoröst upplyste mig om att jag var vinnare i Sporrens (Umeå kommuns personalförening) konstfråga. Där skulle man förutom att gissa rätt på konstfrågor skriva ett bidrag som handlade om något udda "fönstertittarminne". Direkt drog jag mig till minnes nedanstående episod som ägde rum för snart 30 år sedan och tack vare den berättelsen blev jag vinnaren! Min vinst blev 200 kr i biobiljetter. Robban….vill du gå på bio med mig? Jag bjuder!!
Ett nalta eljest fönstertittarminne
Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.
Gryningsljuset börjar försiktigt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Från min plats vid köksfönstret kan jag konstatera att det är mörkt i alla fönster runt omkring. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma nästan blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.
Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.
En rörelse i ögonvrån fångar mitt intresse och jag lyfter blicken och tittar ut, snett ned mot huskroppen som står i vinkel mot vår. Ett ljus har tänts och där i ett likadant köksfönster, vid ett likadant furubord, med en likadan pump, sitter en annan ung kvinna och pumpar mjölk ur sina stinna bröst i denna tidiga timma.
För en sekund möts våra blickar, först häpet och lite generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna.
Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning. Vi har alla samma mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte fullt så unika som vi ibland kan tro. Alla är vi människor på samma jord som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.
Senaste kommentarerna