Jag har hört om en moped ovan molnen….
Om vi ska ta och lyfta oss upp ur träsket från den förra diskussionen så kommer här ett både sladd och sladdningsfritt fordon för framtida bruk. Tänk så fjärrran från den allra första Zundapp man fick vara medpassagerare på. Håll utkik efter eventuella UFO:n Så fort denna farkost finns i handeln så befarar jag att en viss sambo blir spekulant.
http://www.dn.se/ekonomi/teknik/nasa-bygger-flygmoppe-1.1031501
Härförleden blev jag åhörare till en mycket intressant diskussion mellan min käre R och min käre svåger, där de på karlars vis lutade sina kloka huvuden ihop i bästa samförstånd gällande ett brännande ämne, nämligen "kvinnors behov av halkbanekörning". Med "kvinnor" antar jag att de syftar på sina egna kvinns i första hand.
Hmpftubh!!! Indignationen får genast alla eventuella restpartier av kvinnohormorner i min kropp att stegra sig till en liten obstinat behålös grupp som skanderar: Bränn, bränn bränn!! Kvinnosakskvinnan i mig vaknar till liv, ungefär som vampytänder sägs växa ut vid fullmåne. Jag tar ett djupt andetag och samlar mig för ett sanningens ord.
Vad – jag säger vad!! grundar dessa patriarker sina åsikter på? Jag känner ingen eller i alla fall ytterst få medelålders kvinnor som suttit bakom ratten orsakande till rena halkolyckor. De medsystrar jag dryftat ämnet med har liksom jag själv en stor portion respekt, återhållsamhet och marginal mellan högerfoten och gaspedalen, håller avstånd såväl som hastighetsbegränsningar och kanske har sinnesnärvaro nog att faktiskt ta bussen om vinterföret är riktigt dåligt. Vi har helt enkelt omdömet att inte överskatta vår förmåga, avstår från imponerande sladduppvisningar och pruttar fridsamt fram i vår vardag. I varje fall är jag nästan säker på att män är överrepresenterade i olycksstatistiken.
Trafikstatistiken visar istället att män, speciellt unga män som nytagit körkortet är inblandade i olyckor. Vad gäller gubbar som närmar sig kepsåldern är jag mer osäker, men har tillräckligt på fötterna för att kunna räkna upp ett antal trafikincidenter enbart i vår bekantskapskrets där fordonen framförts av just män. Själv har jag också varit i diket men då på snustorrt sommarföre.
Ja ja! Jag vet att man kanske bör räkna antal körtimmar bakom ratten, men är ändå rätt säker att gubbarnas affärsidé om halkbanor för kvinnfolk, bör ändra målgrupp och innefatta ALLA bilförare oavsett kön. I synnehet ungdomar som just tagit körkortet, ängsliga fruntimmer OCH kepsprydda gubbar. Basta!
Idag för 20 år sedan, föddes min yngste son. Jag minns den alltid lika förunderliga känslan när en sprillans ny liten människa föds och man får se in i ett par mörka barnaögon som i all sin oskukdsfullhet liksom tycks bära med sig generationer av visdom från urminnes tider.
Jag önskar min son ett bra liv, ett jobb, kärlek, självförtroende och framtidstro. Ork, mod, list och uppfinningsrikedom att finna ett sätt att säkra sin framtid. Min yngste mildaste son har trubbiga armbågar. Måste han verkligen vässa dem för att finna sin väg in i en oviss framtid?
För 20 år sedan fick jag för första gången hålla honom i mina armar. Vårt otippade – kanske oplanerade – men oj så välkomna sista barn. Som grädde på mos, som socker på toppen som pricken över i:et i syskonskaran, vår lintottiga "lillebror". Det mildaste av milda barn.
Kanske har jag omhuldat honom, överbeskyddat, skonat, undanhållit, missriktat men välvilligt besparat, ja – allt som vi mammor kanske har en tendens att göra med våra sista minsta minimalisar. Kanske, måhända en dag en tillkommande svärdotter kommer att morra, förbanna mig och sucka över den lilla mangriskultingen som formats i detta hem, men jag vill hävda till mitt försvar – att allt – allt är sprunget ur moderskärleken.
Idag fick jag ett otippat ryck och drabbades av en obetvinglig lust att tapetsera. Sagt och gjort – efter att ha fått mandat av R att välja efter mitt tycke och smak begav jag mig ut i vimlet och inhandlade färg och tapeter. Det blir ett vitt rum, med en fondväg i vitt med svarta och silverfärgade blomrankor. Det kommer att bli fint. Problemet är nu bara att min ork tog slut när jag kom hem.
Vad är det med stadsluften på lördagarna? Den suger verkligen musten ur en och gör något med människor som brukar innebära ökat behov av kaffe, vila och tupplurer. I kväll blir det på sin höjd lite borttagande av en gammal bård, maskering och grundmålning av spånplattan som klär in skortstensröret. I morgon får jag ta nya friska tag. Först och främst ska jag laga en god middag tills R kommer hem från garaget.
När det gäller min något osunda relation till småbullar, schweizernöt och skumtomtar har jag funderat en hel del den senaste tiden. Vad är det som gör att en vuxen människa med kunskap och insikter har vårdat och omhuldat ett livslångt osunt förhållande till socker. Tröstat sig, firat, uppmuntrat och använt fikabrödet och godiset till vardagsmotor för att orka. Min amatöranalys har nu börjat nosa på känsliga kapitel.
För det första tror jag att en ärftlig faktor med smak för det söta finns med i bilden. Min kärlek till sockret har funnits djupt grundad ända från barndomen fram till dags dato. Fram till 35-40 årsåldern syntes det inte på mig. Jag kunde äta vad som helst, motionerade aldrig och ändå vara smal och snygg. Att mina blodsockersvängningar i maskopi med hormonerna ständigt åkte upp och ned, var alldeles säkert en stor påfrestning för familjen, men jag fattade ingenting då, eller ville inte se samband eller förstå.
För det andra har man präglats av det symboliska och andliga kring "brödet". Brödet skulle delas, brödet var välsignat och brödet skulle brytas. I min första stora läsupplevelse Mio min Mio berättas om brödet som stillar hunger. Jag slukade under hela min barndomstid skildringar om umbäranden i lappmarken om barkbröd. Brödet var själva essensen av livet. Jag följde kornets väg från sådd till mjöl.
Bröd är kärlek – det är den tredje och tror jag starkaste faktorn. Genomgående har glädje, fest och glada människor haft ett samband med brödet, kakorna, limpan eller godiset. Att bjuda någon på bröd är en viktig handling som står för gemenskap och välvilja. Hela mina barns uppväxttid hade jag som målsättning att det skulle lukta nybakat bröd när barnen kom hem från skolan om fredagarna- precis som jag själv fick ha det.
Moderskärleken genom brödet är en tydlig symbolik. Än idag bakar min egen mamma julkakor till oss vuxna döttrar. Hennes fantastiska sätt att visa kärlek som blir lika uppskattat varje år och som skapar en känsla av kärlek, omtanke och trygghet. Jag märker själv att jag för denna tradition vidare, men att det egentligen handlar mycket lite om själva brödet, utan det är den symboliska kärlekshandlingen som jag vill ge. Är det så att "brödspråket" ersätter mina andra "språk" att visa kärlek?
Eller så kanske det egentligen handlar om mitt eget behov av att förhärliga detta onyttiga och farliga, att skapa acceptans för få fortsätta på den inslagna vägen av ohälsa. Att själv få en anledning att äta? Varje gång jag dukar åt andra fär jag ju äta själv…
Tanken att kräkas har aldrig fallit mig in en enda gång, men jag börja mer och mer förstå hur jag misshandlat min kropp och mina system i kroppen med dessa ständiga blodsockersvängningar genom åren. Bröd och godis har varit mina största fällor.
Tyst och i mitt stilla sinne hoppades jag nästan att 50-årskontrollen skulle visa tydliga varningssignaler som skulle ge mig kraft att ändra livsstil. Att ändra på invanda gamla mönster och bryta lättjans eller vanans makt är inte lätt, men jag inser att det kommer att bli nödvändigt för ett hållbart liv och en rik framtid även som medelålders/äldre.
Det är kanske dags att fundera över om "suget" egentligen står för något helt annat. Känner du igen dig? Tycker du om dig själv?
Idag ordinerar syster Gunnel kramar och varma tankar till dig och till sig själv. Kärlek – är nog den bästa medicinen.
Vi var fullt medvetna om att det som skulle möta oss denna födelsedagsfest – var dukade bord med godsaker, kakor, bullar, tårtor och annat smaskens. Vi hade insett att detta var oemotståndligt och dessutom kändes det oförskämt att inte äta det som bjöds på festen. med andra ord var det " tillfälligt avbrott" från kosthållningen av LCHF i gårkväll.
Idag är en ny dag och vi fortsätter oförtrutet på den inslagna vägen. Ha ni fler bra LCHF-recept att dela med er av så tackar vi och bockar.
Just hemkomna efter en trevlig kväll med födelsedagskalas hos svåger Lasse som fyllde år. Alltid lika trevligt att träffa deras vänner för trevlig samvaro gott fika sång musik och prat. I morgonbitti är det sovmorgon. Underbart!
Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mig att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.
När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid rökrock och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en riktigt god bok, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sig. (På äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).
På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag en laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan, larmknappen och dagstidningen intill.
I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sig och vinkar från webcamen.
Under armstödet ligger en halväten påse Riesen – kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska bannas för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.
I den av personalen vältummade "levnadsberättelsen" står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål.
Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla, tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.
Där beskrivs vad som av mig uppfattas som julmat och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mig rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Dessa har ofta stått framme i två dygn – öppnade.
Provsmaka om ni inte tror mig! Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311. Den trevliga personalen brukar ibland servera den kylskåpskall i ett fint litet glas.
Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen. Mitt rum är min borg!
När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sig något extra romantiskt, gott och lättuggat… (ostron känns lite "passerat "- förstå mig rätt;)
Då vill jag vara nyduschad – lukta gott under rökrocken och få min privata skylt – STÖR EJ – upphängd på dörren
Ännu en vecka har passerat i racerfart. Vart tar tiden vägen? Jag försöker tänka på min kloka syster E som tipsat om ett nytt tänk: Tänk inte bara att "tiden går" utan tänk att "tiden kommer". Ganska bra när man känner stressvargen nafsa en i hälarna. Tiden kommer ju faktiskt hela tiden med nya dagar och nya möjligheter. Just nu finns det flera roliga saker att se fram emot , nämligen trevliga födelsedagar och dessutom kärt besök från New York av LoE som gästar fosterlandet under några intensiva dagar. Kul!
Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säger: Det var bättre förr!
Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Gautosjö, På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.
Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…
På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes och en korrekt mansröst drog den välbekanta rapporten. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.
Regnbågen sågs oftast mellan middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud av dagligvaror en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev.
Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.
Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….
Välkommen hit!
Jag hoppas att du skall trivas här och jag uppskattar verkligen om du tar dig tid att skriva en liten kommentar eller trycka på "tummen upp-symbolen".
Kommunikationen med dig som läsare är ju själva bränslet i mitt skrivande.
Jag är: Västerbottning i exil, Fjällgårdsinnehavare, Livsnjutare, Fiskare, Mamma, Mormor , Farmor, Demenssjuksköterska och Föreläsare
Bloggar mest om: Livet förr och nu, Vardag och fest, Tokut och likt, Sandvikens Fjällgård Äldreomsorgen och demensvården
Vill bjuda dig på: En blandad mix ur livets smågodispåse. Salt, sött och syrligt om vartannat. Här förekommer tvära och ibland halsbrytande kast mellan lättsamt och allvarligt
Drömmer om att: Tankeväcka och nå ditt hjärta. Locka till skratt, igenkännande och eftertanke.
Värdesätter: Humor, vänlighet och uppmuntran. Tillmötesgående människor och okomplicerade lösningar
Ogillar: Jantelagen, glädjedödare,och "motarbetare"
Gör helst: Fiskar i fjällen, skriver, spelar och sjunger eller går på loppis.
Lyssnar helst på: Tystnaden i fjällvärlden, hjärtats röst och barnbarnen skratt.
Hemlig dröm: Att kunna få förutsättningar att skriva boken som jag ruvar i mitt hjärta.
Skriv gärna till: [email protected]
De allra flesta bilderna i bloggen är mina egna. Hör av dig om du vill låna eller använda bilderna i din tur!
Välkommen åter!
// //
Senaste kommentarerna