Ett kraftigt blaskigt snöoväder med tillhörande stormvindar drog in över Sörfors under eftermiddagen. Filten och tjocksockarna kände som mina bästa vänner. Inget vitt blev kvar på marken, men gav ändå en tydlig vink om vartåt det lutar. Höstrusk med efterföljande vintersnö!
När R sätter P
När R sätter P – då är det bäst att lyssna. När även denna dag inleddes med hostattacker, rinnande snor och frånvaro av röst, tryckte doktor R helt sonika ned mig i sänghalmen med ett gammalt hederligt hundkommando: Ligg!!
Så får det väl helt enkelt bli, om jag ska komma på benen nån gång. Få se om han har en Frolic i beredskap när han kommer hem ikväll och ser att jag varit lydig?
En röst i natten
skulle man ha haft….Dagen har gått och jag väntar otåligt på att min röst ska komma tillbaka men icke…jag låter som en sprucken målbrottsstämma med en väsande biton och känner mig som en fisk på torra land. Hur ska det här gå i morgon kan jag inte förstå. Egentligen borde man nog stanna under täcket ett par dagar till in på Doxyfermkuren
En historia från vår historia – Erik berättar
Bilden längst till höger föreställer min biologiska morfar August Nilsson född i Avanäs, Rusele.
Som jag tidigare har berättat har jag här via min blogg fått kontakt med min mammas tremänning Erik Högberg som alltså likaså härstammar från Avanäs. Jag har nu fått en hel del bilder från förra sommarens stora släktträff i Avanäs, där jag själv tyvärr inte var med.
Erik har varit en återkommande kommenterare till mina bloggar under namnet "Haspelrullen" och i somras kom vi av en händelse kom på att vi var släkt. Erik har även gästbloggat här tidigare och nu har jag fått mera stoff kring våra förfäders historia.
Här t ex om vår gemensamma släkting – Eriks morbror och mammas farbror Oskar Israelsson.
Erik skriver:
Det var lite synd att jag inte kunde berätta om min morbror Oskar Israelsson. Det hade passat på släktträffen. Han var duktig med sina händer. Mycket skicklig att timra hus, han målade tavlor, gjorde tråg som han målade avanäsmotiv på mm.
Mamma berättade att den första fiolen byggde han med hjälp av en bild från en katalog. Han blev så skicklig att han två år i rad (början av 50-talet) fick priset som Sveriges bästa fiolbyggare. Jag pratade med en av hans söner som berättade att det enda verktyg han använde var krok-kniven. Helt otroligt – han slog Sveriges övriga fiolbyggarelit med sin kniv – jag tycker han var värd att lyftas fram i ljuset.
En annan berättelse från Erik:
Under mina första somrar bodde Hjalmar och Ester kvar i byn. De drev sitt lilla jordbruk helt utan moderniteter. Många gånger har jag tänkt att som de levde så levde de nog också på 1800-talet. Och som man levde på 1800-talet så levde man nog på 1700-talet. Åtminstone var det nog delvis så.
Äppel-Mosig
Har gjort flera små korta arbetspass på 15 minuter och sedan varit tvungen att vila bort det andfådda. Smörade för sötnosarna Alexander o Mathilda och gav de unga tu en mysig "frukost på sängen-bricka" när förmiddagen började övergå i eftermiddag. Som tack har de plockat in alla äpplen som hängde kvar.
Äppelskörden resulterade i en massa gott äppelmos, en stor äppelkaka, äppelkompott, och äppelklyftor att djupfrysa. Skördetid är rikedom. Har du ett gott recept på en hot äppelchutney att dela med dig av så är jag tacksam!
Idétorka – referat från spiselkransen
Repris på ett inlägg – ännu lika aktuellt denna söndag i september…
Så står man här igen. Ännu en tisdag i den oändliga raden av hungriga vardagar. Kylskåpet innehåller samma gamla saker som vanligt och i fryser ligger stenfrysta fransyskor och annat långkok i väntan på bättre tider.
Blodsockret kryper stadigt nedåt och endast det dåliga mammasamvetet förbjuder mej att retroaktivt önska mig en åttonde skapardag från Gud.
Den åttonde dagen: Gud sade – varde pellets, och pellets fyllde hungriga magar jorden runt, till en lämplig nivå, gav mättnadskänsla länge och höll blodsockerhalter och kolesterolvärden inom lämpliga gränsvärden. Ingen behövde någonsin hungra mer, eller släpa oändliga kassar med förgänglig och kostsam bukfyllnad från stormarknader och snabbköp. De höll också hungriga sambos snälla och mätta länge (typ 24h) och spinkiga söner växte och uppfyllde tröjor och skjortnummer. Suck!
I detta förvirrade pre-middagstillstånd när mitt eget blodsocker närmar sig den kritiska lägre gränsen för tandgnisslande eller lättutlösta hysteriska utbrott, återvänder jag motvilligt från utopiernas drömvärld och rafsar ihop något ätbart. Medger dock något generat mitt utpräglade välfärdsbekymmer och är trots denna klagovisa egentligen ytterst tacksam för mat på bordet och fred på jorden.
Om Livstävlingen…….prylmaraton eller vänskap?
Här kommer ett nygammalt inlägg om vänskap.
Är du med i livstävlingen – mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig mer åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog.
Mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.
När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.
I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som R inte kunde förlika sig med.
Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än ibland med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.
En skiva till morgonkaffet?
Här var det dax för "modernare tongångar". Man satt som klistrad vid högtalarna och kände att detta var fräscht, detta var framtiden. Man lusläste konvoluten och gjorde sig till vän med artisterna. Min lycka när jag fick skivan "Julkväll hos Sjöströms" var klockren. Min alldeles egna första EP……
Smått syndiga skivor
Jeja Sundström, Family Four eller The Spotnicks. Te skivor från den "andra världen" som genom okända vägar nästlade sig in bland den kristna musiken och ställde invanda tongångar på huvudet.
En första fläkt från världen utanför…….
Senaste kommentarerna