Om fötter, en gul emaljerad balja och om kärlek

Av Gunnel Hedman, 15 juli 2009 kl 10:21, 2 kommentarer

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.

Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.

Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.

När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sej en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder.

Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.

Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.

Mamma gjorde samma kärleksgärning för mej när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mej en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig glömmer.

Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink–tips..)

Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna sommar. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.

Mamma i mitt fjällspa. Snart dags för fotpyssel.

Den dubbla strömmen

Av Gunnel Hedman, 15 juli 2009 kl 08:41, Bli först att kommentera

Dagen började med ett strömavbrott. Vi hann bli riktigt nervösa där ett tag med tanke på alla frysar. Dessutom var det just idag sotaren skulle komma, så vi fick inte elda oss till varmvatten. Aldrig trodde jag väl att det skulel bli aktuellt med torrschampo igen, men idag hade nöden ingen lag. Vattenfall löste dock problemet och vi kunde bege oss mot Arjeplog och det stundande frukostmötet där med näringsliv och politik. Det känns därför lite aktuellt med en bloggrepris om elektricitet ström och kraft i största allmänhet.

”Den dubbla strömmen" – var ett av alla de kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig riktigt förstod innebörden av. Eftersom det var vanligt att man talade i liknelser så satte detta uttryck förstås igång mina spirande tankebanor.

Ett tag trodde jag att ”den dubbla strömmen” nog kom ut ur stickkontakten som ju helt riktigt hade dubbel uppsättning hål. På den tiden var kontakterna inte barnsäkra och det var nog mera tur än gott omdöme som gjorde att jag inte medelst strumpstickor utforskade den dubbla strömmen på närmare håll.

Ström, elektricitet, energi är begrepp som idag ligger helt rätt i tiden. Hela tiden läser vi om jakten på nya energikällor. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi fortsätter att sukta efter iögonenfallande trädgårdsbelysningar och köper elektroniska hushållsapparater i parti och minut.

Kartongerna med julbelysningar ligger där i garaget och väntar på att fram i november få lysa upp den Sandvikska vinternatten. Elektriciteten har en livsviktig roll även i människokroppen, i kroppsvätskorna, i överförande av signaler och impulser mellan nervceller.

Under tiden när jag först skrev detta inlägg sträckte jag mig ut för att pilla lite på R som satt vid min sida och laddade ned bilder från kamera till dator, fick jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddade vid hans arm. Bzzzzzzzzzzz……

Om detta berodde på hans kraftfulla utstrålning, den laddade energin mellan oss, eller min strålande närvaro är ännu höljt i dunkel. Osynliga energier verkar i allafall finnas i luften runt omkring oss hela tiden. Man talar om currylinjer, kraftfält och strålning. Detta för mig osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.

Om det berodde på Vindelälvens vatten eller på andra naturliga orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta förekom dessutom muller ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna när de sprängde ljudvallen. Viggenplanen som lyfte från flygfältet i Gunnarn, smög in över barndomsbyn och gjorde mig vettskrämd. De påminde mig om kriget som jag läste om i boken Flyktingflickan.

I min tillvaro tycktes var ljudet dessutom vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken i förebådelsen av den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att det som hela tiden predikades skulle slå in. Nämligen att Jesus skulle hämta upp alla till himlen – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod nog för min räkning. Det var min fasta och hemska övertygelse.

Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, får jag idag lite ont i magen när jag inser vad mycket av min barndomstid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt…. Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min livliga fantasi var ingen bra kombination.

När åskan gick fann vi syskon på råd! In under köksbordet hemma kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Det kunde vara ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Vi satt där och räknade åvståndet mellan blixt och dunder. Jag minns att ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga tillsammans med några kamrater.

Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven,och överhörning har varit ofta förekommande. Detta resulterade i att vissa i byn än idag talar i kryptiska kodade ordalag, man vet liksom aldrig när man blir flera på tråden och vem som lyssnar. Det var som ett slags lotteri: Vem pratar jag med nu? Spänning – i ordets rätta, ja i flera bemärkelser.

Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” – ni vet bakelitmackapären som var fäst vid husknuten. Byborna samlades runt omkring honom i spänd och något skeptisk förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar för att skydda sig mot elektriciteten. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig mot folket och sa: Om I nu se I som ”schtiven å”….. då jär i dö!

Man ska inte leka med elen!!

För egen del idag så rekommenderar jag den förnyelsebara energikälla som heter Powernap. Prova får du se att batterierna laddas av en liten tupplur.

En gårdfarihandlares koffert

Av Gunnel Hedman, 14 juli 2009 kl 23:19, 1 kommentar

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.

Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gården med sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en alltid lika spännande tilldragelse och ett välkommet inslag. Besök från världen utanför Vindelgransele hade man inte varje dag.

Någonstans ifrån kom han, på väg mot ett okänt mål. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ”värmmarnsbyxen” och grova skor.

Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sej för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan.

Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var kanske runt 55 år.

Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena i sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade ”nytt”. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa, med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt av finaste kvalitet.

Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul pärlemorplastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom.

Där fanns Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna. Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebands-knappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan?

Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns i allafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.

Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.

Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.

Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt. Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna.

Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i hans stora koffert. Vilken skatt!

Jag kan idag känna mig previligerad som fick möta honom – Hjalmar Hjukström, en minnesvärd profil från min barndoms dagar.

En liten doft av Aqua Vera herrparfym

Av Gunnel Hedman, 14 juli 2009 kl 20:21, 6 kommentarer

Till minne av min kära pappa Alvar känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna Tretornsstövlar och hans slitna Bondeförbundare, Halmhatten och Näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som varje morgon mamma kärleksfullt fyllde med "nästn" – alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin Dajm eller Dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska Sportkolan som en gång kostade 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner.

Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att "fira" från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mej varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ’mitt’ sel.

Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord. Dessa stunder på tumanhand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.

Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna l glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.

Pappa fick aldrig uppleva de där efterlängtade pensionåren när han och mamma äntligen skulle få ägna dagarna åt allt de längtat efter hela arbetslivet. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Gauto – min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dej? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig. Hä törs ja garanter!

Mina Klasskamrater – om framtiden

Av Gunnel Hedman, 14 juli 2009 kl 20:08, Bli först att kommentera

Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.

Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott mer än 40 år efteråt.

Det varierar en hel i vilka intressen man angivit och vad man tyckte om i skolan, men det verkar ha funnits en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan stod en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen var frekvent förekommande önskningar.

För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen. Samband oklart)

De flesta trakterade ett eller flera instrument som piano orgel och gitarr. En hade dock skrivit radio…

Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.

Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ”Sven Hedlund” i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan. Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.

Hur det har gått för alla de andra tjejerna vet jag knappt men åtminstone ett par stycken blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera av Svenne Hedlund nu uppnått den ålder att han bör matcha den röst vi hörde i telefonluren.

Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.

Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 40 år sedan. Barbro, Lilian, Laila, Åsa och Annika. Hur har ni det nuförtiden?

Kram från Gunnel

Celebert besök

Av Gunnel Hedman, 14 juli 2009 kl 08:25, 2 kommentarer

Idag får vi celebert besök av vännerna Assar och Inga-Lill från Långviken.Om nu bara regndropparna kunde hålla sig på sin sida av molnet så det blir den utlovade solen som skiner, ja då kan vi följa vår plan, ta dem med i båten upp till Bäverholmens värdshus, bjuda på lunch och sedan ha kaffetermos och chokladtårta med oss för ett stop på Bäverholmen beach efteråt.

GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Av Gunnel Hedman, 14 juli 2009 kl 01:45, 8 kommentarer

Är ni med mej systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst – männen – men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdags.

Jag pratar om GPS:en. Den nya ”nödvändiga” inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är kalender för PMS-perioder, vilket är synd för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ”ovetenskapligt misstänkt” att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna. Har ni noterat att ur GPS.en strömmar en kvinnoröst?! Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma? Nu radar karlarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana ”gör om rutt” eller ”om 200 m – sväng vänster” när vi levande kvinnfolk alltid gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser. Om vi helt enkelt börjar debitera för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har ”min chaufför” aldrig lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om att värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden.

Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret – sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen….Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sej att längta.

Idag sitter man ”hörlurade” över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN – och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där.

Nyss bar det iväg norrut till fjälls igen – med både hängslen och livrem…..alltså både mej och min rival GPS:en.

Kör försiktigt hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Vindelälven – forsarnas väg, 363:an – Kärt barn har många namn.

Av Gunnel Hedman, 13 juli 2009 kl 22:22, 4 kommentarer

Vägarnas väg för mej – är naturligtvis 363:an – och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele.

Längs den vägen har man färdats springande, hoppande och cyklande, samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle och vägen har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någongång ”tjippa” fast sej djupt i leran på hemvägen från skolan, och få lämna en stövel på plats. Skylten med ordet ”svallis” begrep jag inte riktigt. Jag tyckte det lät lite nochalant hejigt sådär Svallis…

Ett intensivt men ögonblickskort ”heurekaminne” är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons hus, plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Jag var sex år gammal. En stolt dag i mitt barnaliv.

I vägdiket vid nedfarten till mitt föräldrahem var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med långa träpinnar. Sedan hamnade alltid några i en glasburk hemma hos mig, för att bortglömda gå en säker död tillmötes.

Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sej kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.

De modigaste vågade krypa igenom trumman, dock inte jag som nöjde mig med att stoppa in huvudet och hoa. Ekandet fick blodet att isa sig i mina ådror. Vem vet vad som kunde dölja sig i dunklet därinne.

En dag när jag konstruerat ett eget sinnrikt kastspö av en trätrådrulle, björntråd,spik och en lång pinne, som jag riggat med en böjd säkerhetsnål till krok och metmask, satte jag mej för att fiska i ovan nämnda dike.

Några av byns gubbar passerade och var och en av dem gjorde sej lite lustig över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag slutligen gav upp och pallrade mej hem till mamma.

Samma väg korsade jag med blixtens hastighet och med hjärtat i halsgropen när min uppfinningsrike storebror skulle lära mej att cykla på en stor damcykel.

Käre bror skickade iväg mej nedför en backe som sedan korsade 363:an, nedför nästa backe – över gårdsplanen och slutligen nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mej cykla där och då.

Traktorincidenten skedde när jag nyss fyllt 16 och en dag bestämde mej för att ta traktorn bort till affären för att hämta posten. Det gick bra dit – hemresan var värre.

Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta, på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa blev vittne till min tvärnit och ”burn out” framför ladugårdsporten. Puh!

Dessvärre hade jag ännu växeln i och ”råkade” släppa gas och koppling samtidigt…..Ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det ”katthål” som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.

Under de år som Vindelälvsloppet hade sin storhetstid satte folkfesten sin prägel på vägen. Tänk vad fantastiskt många människor som färdades, sprang, festade och semestrade längs Vindelälvsvägen. Jag kan än idag sakna de intensiva dagar som gav liv och rörelse åt bygden och dess näringar.

Än idag så stockar det sig i halsen när man kommer fram till skylten som säger Välkommen till Vindelgransele, när jag ser den vackra vyn med den vackraste byn längs hela 363:an. Mitt blod ropar: Hemma!

Även om jag med ett visst vemod ser de igenvuxna åkerlapparna, slyets tilltagande utbredning och den igenbommade affären, ja även om min barndoms stenar och ”ställen” är igenvuxna intill oigenkännlighet, så är det här platsen framför andra.

Mitt hjärtas trädgård – mitt älskade Vindelgransele.

Spiken i kistan…

Av Gunnel Hedman, 13 juli 2009 kl 19:29, Bli först att kommentera

På min födelsedag fick jag till min stora glädje ett stycke spikmatta. Visst läser jag rön om verklig eller placeboeffekt, men nöjer mig med de muntliga berättelser jag hört från de som provat och faktiskt upplevt, avslappning, minskad värk och stelhet i nacke o axlar.

Just nu hade jag verkligen behövt den efter dagar i båt med konstig sittställning, men men, spikmattan ligger hemma i Sörfors och väntar på sin ägarinna.

En av givarna berättade att han hade tänkt ge sin fru en egen spikmatta som han tillverkat själv, men tänkte vara snäll med henne och bara ta en 1!! spik 🙂 Det tyckte jag var vitsigt!

Simskola i vårflod

Av Gunnel Hedman, 13 juli 2009 kl 12:38, 1 kommentar

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.

Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.

Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.

Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel och en handduk.

Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.

Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.

Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

. Kabblekan blommar – nu får man gå barfota!

Om fötter, en gul emaljerad balja och om kärlek

Den dubbla strömmen

En gårdfarihandlares koffert

En liten doft av Aqua Vera herrparfym

Mina Klasskamrater – om framtiden

Celebert besök

GPS o PMS, eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Vindelälven – forsarnas väg, 363:an – Kärt barn har många namn.

Spiken i kistan…

Simskola i vårflod

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se