Ja – Gauto alltså. Vi stannar hemma, är båda en aning luggslitna och arbetet hemmavid har en tendens att hopa sig och prioriteras lågt under de hektiska veckorna. Ett biobesök kanske blir en lagom aktivitet denna helg. Härnäst blir det till att skriva en inköpslista till R som ska handla mat på hemvägen enligt följande norm: Skriven i hyllordning från entré till exit. Himla bra team vi är…R och jag. God helg gott folk! Jag önskar er vila, mys och stärkande aktivitet i lagoma doser.

Summa summarum: Tomt i huvudet, fullt i hjärtat, tungt i ögonlocken. Kom hem till en fåtöljsnarkande snöskottare och en skottad gårdsplan. Med uppbjudande av mina sista krafter skulle jag sätta i motorvärmarsladden. Naturligtvis hade kontakten isat ihop och där stod jag som ett aber och försökte vållbryta bort isen med min enda bilnyckel. Smart? Nja… Nu är en tvätt hängd och en snurrar i maskinen. Ämnet Gauoto har ännu inte tagits upp, jag är ytterst ambivalent till fjällresa denna helg. För närvarande känns det mer aktuellt att sälja ett organ och emigrera till varmare snöfria trakter. Vet ni dagspriset på bilringar?

Vilken dag!! Rolig men intensiv. På språng ända från i morse och är nu inne på dagens andra (egentligen första…schhh, säj inget till facket) matrast. Ingen ide att plöja hem i snöyran till Sörfors bara för att vända åter mot stan till kl 18.30 då teamet ska delta i en anhörigträff. Sitter alltså här i min kur och slevar i mig matsubstitut i form av Findus Black&White. ….Kulpotatis av kulfomat potatismos som friterats, därtill 2 små biffar och två såser. Några stympade gröna bönor är strösslade över anrättningen som ståtar här framför mig i sin vita plastlåda. Verkmästaren laddar just för en massiv protest av detta ’enda’ som bjudits denna dag förutom två slätkoppar och en apelsin. Fy skäms på mej som borde veta bättre, men det var verkligen ett undantagsfall. Sänder en tanke till Alex och R som förhoppningsvis har roat sig med snöskottning till jag kommer hem. Hem ljuva hem.

Slänger ett getöga på nyheterna som handlar om alliansens kvällsmöte om kärnkraftsfrågan. Förflyttas som genom ett trollslag tillbaka i tiden till 23 mars 1980. Då var jag 20 år, ett flickebarn på ca 1,5m och 48 kg lätt trots att det bara var 2 veckor kvar tills vi skulle få vårt första barn. Jag och den blivande barnafadern var nygifta och vandrade denna söndag från vår nytapeterade tvåochenhalva på Historiegränd hand i hand till vallokalen – postkontoret i Ålidhems centrum – för att avlägga våra Nej/Ja-till-kärnkraft röster. Lätt framåtlutade i snålblåsten – jag – på grund av min kula till mage, han – till följd av de gigantiska glasögonen. Vi hade likadana näbbstövlar, manchesterbyxor nedstoppade i skorna och blågrå lusekoftor. I trapphuset stod en lånad gul galonvagn och väntade på sin passagerare. Idag har även jag svängt i frågan. Vad som helst – men inte utbyggnad av de sista älvarna. Ingen, jag säjer ingen kan få mig att ändra min ståndpunkt i denna hjärtefråga.

Helgens inplanerade Gautoresa känns plötsligt i farozonen när jag med växande fasa ser väderleksrapporten nu ikväll. Snö, snö och ännu mera snö väntas och jag känner hur jag krymper ned i fåtöljen och drar filten tätare runt benen. Upp till en halvmeter sa meterologen…..Få se om ripjägarens övertalningsförmåga är lika stark som vanligt. Det lär krävas.

Funderar kring alternativ och möjligheter för yngste sonen nu efter studenten. Det som för ett år sedan tycktes vara en utstakad och möjlig framtid efter teknikgymnasiet känns nu som ett stort frågetecken. Jag skulle önska att han fick börja sitt vuxenliv full av tillförsikt och med en handfull valmöjligheter. Är det verkligen Oslo som är den enda vägen till jobb? Är inte komfortabel med den tanken just nu när man hör hur mycket droger som florerar i jobbkollektiven med svenska ungdomar. Har du något tips?

Hönsmamman.

Fick detta underbara låtförslag till min repertoar av vännen Ann-Kathrin! Tur att man är uppsjungen efter helgen. Tack!!

Läser boken ’Den medskapande människan’ av Göran Eklund och Mikael Lund, då min blick faller på följande uttalande en gång fällt av Joseph Weizenbaum:

’Varje individ måste åtminstone handla så som om världens och mänsklighetens hela framtid berodde på honom. Allt annat innebär att man undandrar sig ansvar, allt annat verkar av sig självt som en avhumaniserande faktor, ty allt annat stärker bara den enskilde i hans föreställning att han endast är en figur i ett drama som skrivits av anonyma makter och får honom att anse sig vara någonting mindre än en hel person och det är början till passivitet och brist på mål.’

Ja, jag vet att jag är kvar i jobbtankar….men det här budskapet är precis på pricken vad jag ville förmedla i gårdagens inlägg: Vilken effekt har du?!

Idag – trots kylan – så kändes det plötsligt i luften att det är februari. Solen steg lite högre, i almanackan noterade jag att snart är det alla hjärtans dag. Som ett brev på posten infann sig suget efter det bästa av alla vårtecken. Semlan. Då jag är vän av traditioner har jag svårt att gå händelserna i förväg och tjyvstarta med semlandet. I år ska jag baka små små semmelbullar, lite större än en munsbit, som man kan unna sig kanske både en och två av.