Sandra

Mest är inte alltid bäst. Tänker på när min äldsta dotter för några år sedan berättade om ett av sina finaste barndomsminnen. Hon mindes hur vi tjejer en gång – bara hon och jag gjorde en cykelutflykt. Vi cyklade ”långt” och satte oss sedan i solgasset bakom en hölada och åt vår matsäck. I hennes minnesvärld var det ett speciellt tillfälle. Vi var tillsammans och gjorde något mysigt tillsammans utan pappa och brorsan.

Om jag minns rätt cyklade vi från Böleäng ut på Röbäcksslätten och satte oss bakom en av ladorna. Om jag minns rätt hade vi var sitt grönt äpple med oss. Inte särskilt märkvärdigt kan man tycka, men satte ändå ett vackert avtryck i hennes minnesvärld. Jag minns hur vi satt där alldeles nära varandra och kan i minnet se våra ben i bredd där i det torra vårgräset. Sandras små i sina rosa byxor och joggingskor med kardborre och mina lite längre i jeans och ljusblå adidas. Vi tjejer, en försommardag för sisådär 23 år sedan.

En stolt fiskare

Längtar efter att fiska. Till helgen blir det Gauto och ismete, men snart…..om några månader är det dags igen att hoppa på stenarna och spana efter de bästa ståndplatserna…..

Kallas ett inlägg så som skrivs när middagsmaten lagats klart, i väntan på självaste ”vännen” och man återhettar upp den i micovågsugnen för att äta när han kommer hem?

I fjol gick jag med i en tjejfiskeklubb vid namn Fjällorna. Jag har saknat medsystrar med liknande intresse, och önskan om en fiskekamrat när R egentligen visade sig vara måttligt fiskeintresserad. Snart förstod jag dock att Fjällorna mestadels stod att finna söderut som så mycket annat. De verkar företa sig svindyra men ack så häftiga fiskeresor och liknar litegrann männen i sitt tävlande efter den mest exklusiva fiskeutrustningen i gänget.

Jag kan bli lite obstinat där och har mer en längtan efter ett prestigelöst fiske med valfri befintlig utrustning, där upplevelsen och att få vara sig själv oavsett spömärke är det viktigaste. I Skellefteå startade man upp i höstas, men det känns lite avsides om ni förstår…

Nu har en driftig Umeåtjej tagit sig för att kontakta de tjejer som finns i trakten och föreslagit att vi ska hitta på kul fiskeaktiviteter tillsammans. Visst låter det kul! Åh vad jag längtar tills havsöringen vandrar upp igen….

Kram till er alla på Alla Hjärtans Dag! Ett påfund som jag är i omodernaste laget för, men ändå till sist fläckvis anammat med viss ambivalens. Åtminstone så tillvida att mina närmaste får en tanke/hälsning på ett eller annat sätt. Blir dock lätt kräksjuk åt anhopningen av konstruerade ’dåligt samvete-choklad’ och fåniga prylar som barrikaderar gångarna i mataffären väst på stan.

En liten blomma är dock aldrig fel och så geléhjärtan förstås. Nu hann jag köpa dessa innan jag kom in i kolhydratsångesten och faktiskt övervägde för en stund alternativet att ta fram hammaren och ett pepparkaksmått för att stansa ut nyttigare hjärtan ur kålrotsskivor att hedra min älskling med. Men ett bisarrt troligt scenario passerade snabbt min näthinna med flygande stenhårda rotfrúktsprojektiler i omloppsbanor runt köksväggarna med en och annan blåtira eller skallskada som följd.

Gelehjärtan känns aningen mindre riskfyllt