Ur Mio min Mio – mitt älsklingsavsnitt

Just då kom min fader konungen gående tillsammans med rosengårdsmästaren, som var Jum-Jums far. Och plötsligt blev jag lite ängslig, att min fader konungen inte skulle tycka om att jag satt där och åt och skrattade så högt. För då visste jag ännu inte, hur god min fader konungen var och hur han tyckte om mig vad än jag gjorde och hur gärna han ville att jag skulle skratta.

Min fader konungen stannade, när han fick se mig.
– Mio, min Mio, sitter du här och skrattar, sa han.
– Ja, ursäkta, sa jag, för jag tänkte att min fader konungen kanske tyckte lika illa om att man skrattade högt som farbror Sixten och tant Edla gjorde.

– Skratta mer, sa min fader konungen. Sedan vände han sig till rosenmästaren och sa något märkvärdigt.

– Jag tycker om fågelsången, sa han. Jag tycker om musiken från mina silverpopplar. Men mest tycker jag om att höra min son skratta i rosengården.

Då förstod jag för första gången, att jag aldrig behövde vara rädd för min fader konungen, att vad jag än gjorde, skulle han se på mig med så där vänliga ögon som han gjorde nu…’