Ett kapitel för sej….

Ibland känner jag mig som en påse bokstavsmakaroner. Den ser inte så stor ut, men det verkar finnas hur många som helst däri och även om man ibland bara börjar med några få, så sväller de snabbt, växer och kombineras ihop till olika små anrättningar, mer eller mindre mättande. Det är roligt att skriva. Jag vet aldrig vad som ska komma ut ur mina fingertoppar denna gång.

Idag har det varit mycket skrivande på jobbet. Håller på att skriva ett kapitel till en lärobok för blivande sjuksköterskor. Det ska handla om personcentrerad vård. Precis vad vi i teamet förespråkar och trots timmar av skrivande, längtar jag efter att sätta fingertopparna på tangentbordet och se vad som händer.

Pianot har blivit eftersatt på sistone till R:s förtrytelse. Kanske jag ska väcka honom ur sin power-törnrosasömn nu lagom till att Semestersvenskar börjar i fyran. Vi ska se om vi får se en skymt av lillgumman min!