Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.

Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.

Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.

När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sej en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder.

Men jag kan se hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken iknät. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter. Det jag bevittnade var inta bara en nödvändigt hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.

Mamma gjorde detsamma för mej när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mej en kärleksfull fottvätt och fotmassage, som jag aldrig glömmer. Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det.

Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink-tips..) Jag vill slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna jul. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på "god fot" med varandra, länge, länge…..

I utkanten av mitt synfält fångar en knallröd domherre min uppmärksamhet, och jag är genast framme med kameran, men tyvärr för sent. Finner därefter mej själv i färd med att försöka fånga stämningsfulla motiv i och runt mitt hem. När jag tar en bild av den ladugrå hässjestångskonstruktionen framför farstubron, slå det mej plötsligt, att detta är nog jag i ett nötskal idag. Jag är i en fas där jag väljer att fokusera på sådant som läker, är fint, lägger balsam på, tillför positiva känslor och därmed gagnar mej själv men förhoppningsvis även några andra i livet.

Om jag istället hade valt att vrida kameran ett kvarts varv till höger, hade jag fångat det skräpiga husvagnsprojektet och den halvt översnöade flygbåten som R håller på med. Hade jag riktat fokus nedåt hade jag fångat en fet dammråtta och hade jag – vilke gud föbjude – riktat fokus mot den stora hallspegeln, hade jag fångat en blek och söndersnuten Gunnel. Idag kunde det ha blivit en repris på historien när barnet och mamman mötte Arne Weise i tunnelbanan: Barnet pekar och säjer – Dej känner jag igen från tv….men då var du i färg!

Det jag vill säja med detta inlägg är – att naturligtvis var/är inte allt i rosenskimrande rött i minnenas värld. Vi bär alla vår sår och mörka minnen. men vi har ett val, varje dag, varje stund, hur vi ska förhålla oss till saker och ting. Jag väljer att se, minnas, planera det som är fint, bra och som stärker i det stundom hårda livet. Det trista ser alltid till att få sitt fokus ändå, och jag känner mej faktiskt stolt över min personliga livsresa.

För ett antal år sedan hade risken varit stor, att mina minnen varit en aning bittra, att jag garanterat fokuserat på dammråttan, det vederstyggliga husvagnsprojektet, eller den halvgamla blekfisen. För att inte tala om alla dessa måsten som fått absorbera så mycket energi genom åren – allt det ännu ogjorda – som fått gödsla mitt självpåtagna martyrskap med så mycket onödig magsyra, suckar och tårar.

Lyd mitt råd. Packa ned några gamla spöken och oförrätter, adressera dom dit pepparn växer – utan avsändare och skynda dej att posta dom. Skruva ned belysningen hemma och likaså dina förväntningar på vad du ’borde’ åstadkomma såhär i juletid, och se att i din softade spegelbild finns en fin sammansatt vanlig medmänniska som gör sitt allra bästa i livets tuffa karusell. Se vad fint du har det hemma i stearinljusens sken.

Sök fram några bilder, några minnen och lite nostalgisk musik. Krama din kära, styk henne/honom på ryggen – du vet – ungefär i höjd med behåbandet där själen sitter. Andas kärlek i örat, eller stryk vänskapligt över håret. Passa på att berätta för någon vad den betyder för dej. Kan man få en mer värdefull julgåva?

Sy/köp en rispåse att värma i mikron och besök någon ensam gammal släkting eller bekant som sitter som gisslan i sjukdom och skröplighet. Sitt ned en kravlös stund, ställ en fråga, lyssna och se vad som händer. Köp en god handkräm och ge någon en hand eller fotmassage. Investera i kärlek och omtanke, och du kommer att fyllas med julefrid. Din tid är den bästa julgåvan. Ditt öga eller öra – den bästa bekräftelsen.

Längtar du efter kärlek, men har slarvat bort den i vardagens hets? Läs mitt nästa inlägg.

I dagens Aftonblad får man rösta på favoritpralinen i Alladins chokladask. Naturligtvis ligger Trillingnöten och Gräddnougaten i topp. Själv föredrar jag den ljusa chokladen i Paradisasken. Jag är personligen mer eller mindre övertygad om att det försiggår något skumt fuffens i chokladfabriken. Hur skulle man annars motivera att vissa riktigt elaka bitar har fått fortleva år från år, som till exempel de trista tryfflarna, körsbären och den beska marsipankonfekten, medans andra ljuvliga gotter försvinner fortare än man hinner svälja??

Vart tog till exempel den Spanska nougaten och Mandelsplitten vägen??

Rent krasst…. hur brukar det se ut i era chokladaskar därhemma? Vilka bitar blir kvar till sist? Är det inte så hos er också att ni slits mellan snålheten och sötsuget nån gång fram i januari, och till sist stoppar in ’de förhatliga’ i munnen bara för att få lägga kartongen i pappinsamlingen och bli av med den i den allmänna julbortstädningen.

Min misstanke riktar sej mot chokladpamparnas och deras sannolika svågerpolitik. Förmodligen är det någon med släktskap i ledningen som hittat på ’de förhatliga’ och uppbär någon form av ’stimpengar’ för dem. Däremot är det nog fattiga uppkomlingar med klockren chokladkänsla som uppfunnit ’de bortplockade’, därav utfallet. Morr!!

Det är nog ingen slump att det skapats ett reklaminslag om fenomenet – På julen får man ta från det undre lagret! Jag föreslår chokladpamparna att snegla på Aftonbladets chokladtest och sanera bort otäckheterna för att istället genast återinföra den Spanska nougaten, Mandelsplitten och göra dessa i flera exemplar istället. Lyss till folkets röst. Folkomröstning är ingen dum tanke. På så vis skulle var och en hitta det man ville ha redan i det övre lagret och uttrycket ’God Jul’ kvalitetssäkras. Amen

http://www.aftonbladet.se/matvin/article4060183.ab

Den här killen har en underbar röst – Lyssna och njut

Är ännu hemma från jobbet och försöker krya på mej vilket har gått mer segt än lovligt. Ligger i soffan och lyssnar på julmusik.

Mina första riktigt häftiga musikminnen i vuxen ålder är från 80-90 talet och allt som oftast var David Foster inblandad på ett eller annat sätt, oavsett artist. Hans julskiva från 1993 ligger mej ännu oerhört varmt om hjärtat. Likaså Take Six första julskiva, Julskivor med Celine Dion, Natalie Cole, Russ Taff, Phil Driscoll, Tommy Körberg åker fram varje år och jag blir tårögd, lycklig och får värsta julstämningen.

Nu är jag mogen för lite nya influenser, men gärna i samma stuk. Jag är svag för ( och vågar ÄNTLIGEN!!! stå för det) lite gammaldags smörjazziga tongångar eller gospeltouch på låtarna. Rock för mej – är ett ytterplagg som besjungs i Nu är glada julen slut slut slut. Nej jag säjer som så – att med musik är det som med bakning – Smör gör det mesta bättre! Därtill snygga harmonier, musikaliska arrangemang, läckra ackord och bra röster. Svänger det bra är det förstås en bonus. Texterna är också viktiga men har som bekant en tendens att bli mindre pinsamma på engelska. För R är det viktigast att det är buggvänligt, melodiskt och finns lite stuns i låtarna.

Att det sedan kan bli lite väl sliskigt och amerikastinnt, får man helt enkelt stå ut med. Julen är ju så kort. Värsta nostalgiorgien finns på Youtube där alla gamla godingar kan avnjutas valfritt med eller utan bild. Då beror det förstås på om axelvaddar, spencerkavajer, hockeyfrillor och tuperade luggar bidrar till eller saboterar just din spirande julstämning. Sök upp dina egna gamla favoriter, hänge dej och njut en stund mitt i julruschen.

Lägg sedan in massor av tips här under ’kommentarer’ på bra och härlig julmusik – med eller utan nostalgi.

Nästan varje år brukar jag få ett par hemstöpta ljus av min vän Elisabeth. Jag är så rädd om dem så de blir liggande i silkespapperet. Likaså fick jag ett hemstöpt grenljus av min sonhustru förra året. Nu har jag bestämt mej för att njuta av dem. Elisabet! Nu sitter dom på plats och till helgen ska jag tända dem, njuta av den fina lågan och tänka på dej.