Det hände inte ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.
En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så satte man i träklotsen som hade en rundad sida att hålla emot med medan man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.
Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.
När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.
Fantasin flödade i det fria skapande, och vi gick beväpnade med bordsknivar och virknålar in med liv och lust för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.
Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de var lite busiga och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackbitar och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville inte att det roliga skulle ta slut.
Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.
Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.
Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när igen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…………
Mjukkakor i repris, en griljerad skinka och lite gravlax väntar på att R och Alex ska komma hem och äta. Ja jag med förstås…jag väntar oxå. Det luktar riktigt juligt och mysigt härhemma och för första gg på flera veckor känner jag mej piggare. Ska klura lite på dagens lucka i väntan på boysen.
Honom har ni kanske sett i julskyltningen. Nu har jag en livs levande sådan här på soffan som sussar sött efter väl förättad snöskottning, farfarslek med barnbarnen, och en stadig middag. Själv har jag postat klar nästan all julpost, roat mej i köket och sitter nu lat i fåtöljen en stund. Få se om vi pallrar oss iväg till Sörforspuben senare, där det bjuds på Irländsk musik. Själv vet jag faktiskt inte om jag orkar, känner mej ganska slut och trött. Hoppas att R vill stanna hemma.
En sådan här morgon skulle man vilja vara kastad tillbaka i tiden, och få återuppleva en hektisk luciamorgon från tiden när barnen var små. Först morgonmyset hemma i soffan med egen lussning och tvlucia, med lussebullar och pepparkakor, sedan dagisluciorna och de små tomtenissarna. Alla dessa skrynkliga lucialinnen och glappande batteriljus. Livet i 180 knyck. Om jag kunde – skulle jag köpa 10 minuter från den tiden, få se deras rosiga kinder, höra deras små röster . 
Idag var Lenas begravning. R var där. Han fick ta med mina varmaste hälsningar. Själv åkte jag hem efter besöket på vårdcentralen. Jag är inte kry än, men mina tankar var iallafall där, hos Tommy och hos Lenas barn och familj. Det känns ofattbart att en fin, stark och levnadsglad kvinna plötsligt inte finns ibland oss längre.
Jag börjar förstå att ’hemma’ inte är en speciell plats utan mer en speciell känsla.
Senaste kommentarerna