I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

I framsätet satt pappa i sin persianmössa och körde. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspän, och höll i sej i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de omisskänliga ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. En liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår i en knut och den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mej. Man tjöt och sprang undan.

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt deras mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick man raka spåret in till TV-rummet. De hade TV! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sej ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till Sibyllas korvpapper som jag hade sett i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt, gick ut i den iskalla grå Volvo Duetten och påbörjade hemfärden. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma, och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.