Sent omsider och lätt stressade kom vi iväg med siktet inställt på fjällen. Mörkt och lite halkigt är ingen bra kombination, men nu är vi efter diverse missöden iallafall på plats, och eldar för brinnande livet för att få upp värmen i stugan.

Missöde 1: I Släppträsk börjar jag må fruktansvärt illa (samband oklart) kallsvettas och känna mej svimfärdig. Lätt panikslagen fruktar jag att magsjuka – i värsta fall vinterkräket har ansatt mej, och skissar på ett mardrömsscenario för helgen som innefattar djupfryst kisshink och alltför avlägset utedass. Efter ett nedsläpp i Malå och inhandlat mineralvatten försjunker jag i illamåendets dvala, frossande och beväpnad till tänderna med kräkpåse och papper. Dessbättre piggnade jag till något de sista 5 milen, alldeles i tid för att ta itu med nästa missöde.

Missöde 2: Väl framme i Gauto i svarta natten parkerar vi vid stugknuten och tänker börja bära in packningen, när jag hör R förtvivlad och arg från baklucksregionen. Där har en burk ljusgrå väggfärg stått på sniskan, locket lossnat och säkert en halvliter färg runnit ut på i bagagerummet – som tur är har det mesta hamnat på en gammal plastmatta, men även på originalmattan. Sjön är frusen, -10 och en ynka medhavd vattendunk att börja slabba med i kolmörkret.Tajming kallas det visst för.

Nu sitter vi här rätt avslagna och väntar på att det ska bli tillräckligt varmt för att krypa till kojs. Vi hoppas på bättre tur imorgon. En alldeles nyinhandlad maggotsburk och en ny upphängare att sätta ovanför rödingblänket väntar ju på att komma till användning. Jag vill INTE bli sjuk!

Några gånger per år for vi ut och "campade". Detta innebär att vi knökade in oss i den grå Volvo Duetten och styrde kosan till något av våra standardutflyktsmål. Orrträsket – en sjö mitt i den glesaste av glesbygder . Där mitt i skogen intill vägen öppnade sig en glänta där en fin iordningsställd rastplats fanns. Poängen med utflykterna var naturligtvis att grilla korv – eller "sot körven" som Pappa sa. Han brukade istället ställa den öppnade korvburken mitt i glöden och koka korven, vilket vi barn fnös indignerat åt.

Orrträskscampingen kombinerades ibland med att Morfars och Karl-Axels gjorde oss sällskap. Samvaro kring cementgrillringen, mammas goda smörgåsar och saft tillsammans med lite fiske efter aborre i sjön. Det var alltid trevligt. Ibland fick man en alldeles egen ljummen sockerdricka. Så gott! Visst var allting en smula godare innan kylbagarnas tid?

Rastplasten fick sitt namn efter att tryckfelsnisse faktiskt levererade en vägskylt med texten: Rastplast. Så här 30 år efter att skylten bytts ut lever namnet kvar. Nu står det även Vindelälven 200 m på skylten och är ett populärt utflyktsmål vid älven än i denna dag.
En sandravin ner till älven, chans till öring eller lax och vacker tallskog gör platsen toppenfin.

Ett annat nöje var att åka ut på en öde skogsväg på försommaren. Alla satt knäpptysta medans pappa vevade ned rutan och började härma skogsfågel som orre och tjäder. Han var skicklig, och snart närmade sej fåglarna. Vi kunde till slut ha flera fåglar runt bilen och det gällde att sitta riktigt stilla för att inte skrämma dom.

På fettisdagen åkte skogshuggarfruarna ut till rastkojorna med semlor till sina gubbar. Det var också en alldeles speciell stämning doft och ett riktigt äventyr. Semla med varm mjölk i tallrik. Mmm

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sej vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark arbetsvillig och hyfsat ’tjurut’ alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt!!

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv – Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när de började närma sej – flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga. Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor. De första gökropen kunde höras där man stod i spänd förväntan spanande uppströms.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppandes på stockarna med sina båtshakar. Hetsiga rop, snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen. Allt sammantaget skapade spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes leva, och någonstans mitt i allt detta fanns pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sej från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren – Göte Lif – för: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Ser fram emot en fjällhelg i tystnad. Elda i kaminen, äta och dricka gott, och så förhoppningsvis lite rödingfiske på nyisen som jag antar har lagt sej på sjön nu. Fördelen med ett höstfiske är att isen är tunn och att jag därmed orkar borra på egen hand medans R donar med sitt. Få se om vi kan prova ekolodet som R köpt av en vän. Det skulle vara häftigt (men lite fuskigt) att se fisken.

Jobbet är roligt, kreativt och stimulerande men tar mycket kraft och cirkulerar i bakhuvudet även när man är ledig. Det blir till att hårdträna på att avgränsa – att skilja på arbete och ledighet för att skjuta upp bäst före-datumet.

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, nasaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström. Med hjärtat i halsgropen såg man honom komma nervinglandes på gårdsplanen på sin stora svarta packcykel. Hans ankomst var en spännande tilldragelse och ett välkommet inslag och besök från ’världen utanför’ Vindelgransele.

Någonstans ifrån – på väg mot ett okänt mål. En spännande tanke i vår lilla värld. Det fanns ett inslag av teater och cirkus kring denne – som jag minns – ganska voluminöse vagabond i sina mörka ’vämmarnsbyxen’ och sina grova skor.

Innan det var dags för hans Pandoras ask – kofferten att öppnas, tog han god tid på sej för att invänta gårdens folk att samlas runt honom. Under tiden gjorde han akrobatiska konster ute på gräsmattan. Vips så stod denne – i mitt minne – gigant, på händer och vi fnissade och gapade storögt över konsterna och över hur vig han var. I mina ögon var han oerhört gammal men jag antar att han då var omkring 55 år.

Efter ett par koppar kaffe med dopp och lite småprat, knäppte han så äntligen upp remmarna och spännena till sin stora koffert och fällde upp locket. Jag kan än i denna dag känna doften. Det luktade ’nytt’. Nya rutiga flanellskjortor, dambenkläder i vitt och laxrosa – med eller utan ben och herr dito i vitt i kammad bomull med y-front. Barnunderkläder, linnen och så dessa förhatliga livstycken. Allt i finaste kvalitet.

Mängder av sybehör. Nålbrev, trådrullar, sykrita, brylcreme, tyger, förkläden och så alla dessa kammar. Stor bruna eller svarta herrkammar. Stålkammar, pinnkammar och så – familjepack. Minns en gul plastkam med glitter och dekorkant med brutna prismor, hur den luktade och smakade när man slickade på den – lite giftigt plastigt liksom. Karlssons klister, tryckknappar, skokräm, och björntråd. Blårutiga vardagsnäsdukar för herrarna och vita till damerna.

Dessutom fanns fina tunna pappaskar med broderade tunna presentnäsdukar av batist. Damstrumpor av nylon, tillhörande strumpeband och strumpebandsknappar. Kan ni känna den lyxiga silkeskänslan? Vad minns du att det fanns i hans koffert? Jag minns iallafall att vi förundrades över hur otroligt mycket som fick plats i den.

Sistpå när det var dags att betala för kalaset tog han så fram den verkliga sevärdheten – sin tjocka svarta plånbok av dragspelsmodell med massor av fack, och fler sedlar än man någonsin sett på en och samma gång.

Sista gången jag mötte honom var 1975 och jag hade då blivit lycklig ägare till en kassettbandspelare. Det var nog antagligen det sista året han cyklade omkring i mina hemtrakter. Som spirande tonåring såg jag då honom ur ett lite annat perspektiv och insåg hans potential som berättande underhållare.

Mamma serverade små läckra tunnpannkakor med hjortronsylt till middag och han gjorde verkligen heder åt anrättningen. Dessvärre med en lite dålig tajming, vilket innebar att han var koncentrerat knäpptyst tills han lastat in en rejäl tugga – då först kom historierna i en strid ström tillsammans med en ansenlig mängd fragment av tunnpannkaka och hjortronsylt.

Han var en god berättare men det blev lite svårt att följa tråden mellan pannkakorna. Den dagen spelade jag in en stund av hans berättande på min kassettbandspelare i smyg, och idag skulle jag ge bra mycket för att hitta detta band, och än en gång få lyssna till denne store man. Och tänk om man bara för ett litet ögonblick återigen skulle få glutta ner i han stora koffert. Vilken skatt! Jag kan idag känna mej previligerad som fick möta honom. Hellre ett original än en blek kopia.

Denna gång är det dock inte Göingeflickorna som levererar, utan vår vän brevbäraren. Döm om min förvåning när jag bland dagens postskörd fann två handskrivna brev – båda adresserade till mej. Ett avlångt vackert grönt av kinapapper från min kära syster Ellen i NY, och ett gammaldags flygpostkuvert innehållande ett fint foto och brev från sonen Daniel m fru som befinner sej i Sydamerika, och fn på Galapagos.

Jag kan inte ens minnas när jag senast fick ett handskrivet brev i dessa mailandets tidevarv, och händelsen väckte med ens den gamla postkassörskan i mej till liv – Hon som en gång kunde rabbla världens huvudstäder och snabbt som attan hitta i pärmen vad ett skrymmande sjukilos paket med båtfrakt till Equador kostade och hade järnkoll på att de enda djur som fick skickas med post var blodiglar och bin. Tänk att jag en gång hade ’vikterna’ i kroppen och kunde tippa rätt på såväl vikten av ett 18g brev som ett 20-kilos paket.

En uppsjö av postala dokument virvlar tvärt förbi för min inre syn. Tulldeklarationer, eftersändningsblanketter och förstadagsbrev, och jag kan faktiskt för en sekund förnimma känslan av en väl fuktad svampkopp och höra frasandet från en snabbt uppräknad bunt av hundralappar. Undra om takterna sitter i? Nuförtiden räknar jag inte så ofta buntar med 100 hundralappar, eller låser in en miljon i kassavalvet.

Före kösystemens tid var det bara att hålla i hatten när det var pensionsutbetalning den 15:e i varje månad. Trupper av morgonpigga seniorer pressade på mot dörrarna och stormade kassaluckorna på slaget 9, där vi satt i våra märkliga outfits bakom glasluckorna. Jag minns med fasa en vinröd kreation, lång rak kjol med motveck fram, benvit knytblus och tjock mörkblå dubbelknäppt kofta med sjalkrage och extralånga ärmar. Helt missanpassad för 1,5 meters människa.

Bankböcker och pengar kunde ibland vara oerhört äckliga och ibland kunde det ramla ut en välpressad korvbit som kommit i retur ur en småfuktig och byxvarm bankbok. Minns ni dom gamla vackra sedlarna? Jag minns den andaktsfulla känslan när man någon gång fick in en 10 000 kronorssedel, och den lite småsorgliga dagen när pappersfemman gick i graven. Jag har en hel obruten serie i min ägo – vad jag nu ska med den till.

Ibland kom stinkande försändelser s.k småpaket som enligt innehållsdeklarationen innehöll Iranska lokala ostar, men som man starkt kunde misstänka innehöll små döda släktingar med begärd förlängd liggetid av stanken att döma.

En rufsig manchesterklädd fransman sökte sej alltid till min kassa. Han hade alltid segdragna komplicerade ärenden som krävde att jag öppnade luckan. Den mannen spädde verkligen på mina fördomar om vitlöksdoftande fransmän och hjälpte mej att slå mitt personbästa i kombinationen hålla andan/prata samtidigt.

I begynnelsen av min karriär 1979 hade man 50 kr/mån i felräkningspengar. Det vara bara att punga upp med mastiga 800kr när jag hade kassabrist vid stängningsdax min sista arbetsdag vid postkontoret Sollentuna centrum 1, innan det bar av till Umeå för bröllop och framtid. Nesligt var ordet.

Kända personer jag haft i kassan är Åsa Jinders pappa, Tommy Berggren och Ola från Solstollarna – han sa att jag var söt! Samtliga på tidigt 80-tal. Fantastiska meriter på ’jag mötte Lassienivå’ eller hur?

Nu är ju Postverket historia, Posten i det närmaste nedmonterad förutom den ’kassa servicen’ som återstår och mitt gamla yrke existerar inte längre. Nya tider stundar, med mejl, sms, fax och alla möjliga varianter på papperslös överföring. Lite andefattigt faktiskt kan jag tycka – en dag som denna när jag får återuppleva den härliga känslan att någon faktiskt har tagit sej omaket att – köpa brevpapper o penna, ta sej tid att skriva till lilla mej, köpa frimärke, ta reda på min adress och pallra sej iväg till brevlåda. Det är kärlek!!

Idag har vi varit på barnkalas hos Jazmine 5 år. En liten prinsessa som gillar rosa. Den stolte farfadern hade via ombud (ähum gissa vem….) ordnat presenter i passande storlek och färg. En höstgarderob till en mycket ung dam i rosa, svart, rutigt och strassigt. Trevlig samvaro, tårta kaffe, mycket fotograferande, uppspelta barn och ljusblåsning – ja alla ingredienser som behövs för ett lyckat femårskalas.

Försökte dra mej till minnes någon av mina egna födelsedagar som barn, men minns istället en slags kollektiv födelsedagskänsla av hur vi i familjen i samlad tropp med gräddtårta och paket sjöng oss uppför trappan fram till aktuellt födelsedagsbarn, och hur vi fikade tillsammans runt sängen. Om det var bara lilla jag – sladdbarnet – som alltid fick en ’pixask’ oavsett vem som var jubilar vet jag inte, men jag njöt iallafall oerhört av att öppna det lilla paketet och njutningsfullt mumsa i mej min ask Candy, Friska Fläktar, Fruxo eller PimPim.

Jag brukar tänka på att vi alla är som ryska dockor – inuti oss alla finns en stor, en mellanstor, en lite mindra och en pytteliten. På kalas ska man plocka fram den lilla – det tycker jag iallafall.