En läsare väcker söndagsskoleminnen. Söndagsskolan som så småningom blev lördagstimmen. På näthinnan framträder en samling smårufsiga bakhuvuden som sticker upp mer eller mindre bakom ryggstöden på de bruna hårdlackade obekväma kapellbänkarna. Pappa hade kört runt i byn i duetten samt till Bjurås för att samla ihop söndagsskolebarnen.

Framför oss i bänkarna står flanellografen uppställd. En söndagsskolefröken – jag minns inte vem – berättar om kortväxte Sackeus som kättrade upp i mullbärsfikonträdet för att bättre kunna se Jesus i folkhavet. Hon fäster figurerna på den blågrå flanellen – mullbärsträdet, Jesus, åsnan, ett par tre lärjungar och så Sackeus hopkrupen uppe i trädet med turbanen på trekvart.

De enkla pappersfigurerna tilltalade oss ungar som då inte var så bortskämda med animerade figurer och dylikt. Man hade kanske hälsat på hos någon kompis som hade tv och sett enstaka avsnitt av Pellepennan o Suddagumman, Humle o Dumle, samt Familjen Flinta och Teskedsgumman. I bibeln fanns det gott om dramatiskt stoff som presenterades bättre eller sämre – dock alltid med någon sensmoralisk knorr på slutet.

Syndens fula svarta fläckar i mitt hjärta bor – minns ni sången? På flanellografen placerades rena vita hjärtan, och sådana med gråsvarta fläckar på. Gissa vilket man skulle sträva efter att ha?

Därefter dags att stoppa den medhavda pengen i den bockande afrikanen, och be en bön för de fattiga. Många sånger hade helt absurda texter – Vi komma ifrån Afrika….och Lilla Svarta Sara.

Man skulle kunna rabbla den obligatoriska minnesversen – i detta fall: Sackeus kom ner! Ty idag vill jag gästa i ditt hus…. och därefter erhålla en guldstjärna samt ett kort med en bibelvers och en ängel, eller motivet med Jesus – den gode herden, som håller det lilla lammet i famnen med herdestaven intill sej.

Vid något exklusivt tillfälle kunde ’Månadens överraskning’ utlovas. Spänningen steg snabbt för att ännu snabbare dimpa när överrraskningen visade sej vara Farbror Hjalmar – varken mer eller mindre.

Mitt sista minne från den typen av barnverksamhet var från en vårvinterlördag. Jag var kanske 11 år och hade varit nere på älven och fiskat hela förmiddagen men motvilligt börjat dra mej hemåt för kl 13 började lördagstimmen. Kikmetar in i det sista och har 2 fina svårflörtade harrar som står där på grusbottnen och frestas. Jag vill verkligen inte gå hem – men måste, och det svider att behöva lämna de intresserade firrarna. Där någonstans sviktar barnunderlaget i byn och det blir slutet på den epoken. Hur var det där du bodde?

Sitter just och spar en massa pengar. Det är slingblekning på gång så jag sitter här i plastmössa med dragna slingor och starkt luktande blekningsmedel på hela huvudknoppen. R följer skeptiskt spektaklet på en halvmeters avstånd, men verkar nu vara på väg att somna. Det kan ju bli så i efterförloppet till en chock. Tur att kameran är gömd. Hoppas resultatet blir godkänt inför morgondagens jippo – Umegalan, då man vill vara lite extra fin så R slipper skämmas.

Ikväll har vi sett nya Bondfilmen – mitt livs första Bondfilm och jag är väl måttligt imponerad. Eftersom jag alltid blundar i biljakter, slagsmål, skottlossning, båtjakter och våldsscener så blev det inte många ögonblick med öppna ögon.

Fick denna fina ’ängel’ i mailen av min kära syster. Kunde inte motstå att dela den med er. En ängelsman – som en liten försmak. Visst får man nästan tårar i ögonen?

Återkommer med en söndagsskoleblogg efter hårsköljningen. Häng kvar.

En tidig augustimorgon 1973, stod jag i vardagsrummet hemma och tittade ’västet’. Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, den allra första skoldagen i 7:an. Äntligen dök den upp borta vid Önnerlövs. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk – de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet låg i en tredje kommun nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. 11 mil om dagen på hårda galonsäten under tre års tid. Spänningen var på topp och man hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag.

Veckan innan hade jag och Mamma varit i Lycksele och ekiperat mej. Jag hade fått köpa två par byxor – ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De som nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill ett par röda ’alla stjärtars byxa’ (ja utom min lilla smala förstås) som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mej så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Plus en läcker portfölj med två utanpåfickor.

Man var preparerad med Date rollon, och myskparfym och för säkerhets skull även med en droppe Liljekonvaljparfym bakom örsnibben. Rustad för stora världen och för kanske för kärleken. Mina kära storasystrar julklappade mej med fåfänga dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och Fenjal.

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara – ni vet den man skulle spotta i samt en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid det här laget hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort det kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. Tur att vi var flera som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så Ulla – min vapendragare som liksom jag var lite smågalen.

Skolan var enorm med mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och killar som tuppade sej. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A och omedelbart spanade in mej. Min första tonårskärlek Rolf. Glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården. Mycket orange belysning och möblemang, pussar, halvmörker och så Popcorn – landsplågan som strömmade ur skivspelaren.

Ett alldeles speciellt mode växte fram. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns dock en skönlockig ’tidig’ Åke Svahn med en häftig orange täckjacka som han var ensam om. Han satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka och hade utmärkt spanläge.

Tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen mellan 30-40) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk. Någon gång slog man till på en luffarmacka på torggrillen.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dej när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag aldrig lära mej. Utan dej hade jag nog hamnat i Lainejaur Rentjärn eller någon annan centralort.

Var dag har nog av sin egen plåga, efter solsken kommer regn…..eller hur det nu var. Volvon är nu hos bildoktorn, och R fick alltså vackert sitta bredvid och hålla i handväskan i sann samåkningsanda imorse.

Efter avslutad arbetsdag tänkte jag bara mata Lagunan med en slurk soppa innan hemfärd och svängde in på macken. Fråga mej inte hur det gick till, men på ett eller annat sätt lyckades jag låsa in bilnycklarna.

Övervägde förkrossat för en sekund att kasta mej på marken och banka med knytnävarna i den våta asfalten, men hostade upp mej och tog till plan B. Ringde låssmeden som nu var inne på jourtaxa – 2000 kr i handen. Kontorstid kostar det "endast" 1000. Gjorde ett snabbt överslag om det var värt att sälja en njure för detta ändamål, men tvekade. Vad göra nu?

Ringde naturligtvis till billöse R som turligt nog var i faggorna och snabbt var på plats tack vare Erik. Här uppvisar plötsligt min sambo nya, helt okända kriminella talanger för mej. Så från och med nu kommer han här att benämnas "Glommersträskmannen", "Ripjägaren" eller "60-åringen" i bästa medieanda.

Som värsta biltjyven ordnade han nämligen snabbt en svetstråd som gick att vässa och böja. Joxade och trixade lite i bildörren och sim salabim var dörren öppen. Lättad kunde jag styra kosan hem till vårt varma tjäll.

Hyste vissa aningar om att middagskonversationen idag skulle gälla vilka synonymer som finns till uttrycket "Hommel". Jag kom själv på dessa: Klantskalle, klantarsel, slarvmaja, klåpare, odugling, tjockskalle. Jag fick rätt angående samtalsämnet…och just idag är jag ödmjukt benägen att instämma i samtliga samt villig att köpa ett nyckelband att ha runt halsen.

Ripjägaren kommer ikväll att överösas med tacksamma pussar och hämtade tofflor. Om han är smart så passar han på att köra lite med mej. Ödmjukare än så här blir jag nämligen inte, men det sitter nog inte i så värst länge.

Till dej som tror att det ska skrivas något snaskigt nu måste jag tyvärr göra dej gruvligt besviken. Detta handlar snarare om den diametrala motsatsen till heta nätter, och det enda som hände med underredet var att något där verkar ha lossnat……

Ja jag pratar förstås om bilen nu – inget annat. På hemväg från fjällen började ett mystiskt ljud underifrån ge sej tillkänna redan på halva hållet. Detta tilltog i styrka för att kulminera i Överrödå då vi var tvungna att ringa bärgarn. Innan han dök upp hann rutorna imma igen. Vi tar det som något positivt – ett tecken på att vi lever och andas.

Sent omsider är vi hemma i Sörfors igen. Hem ljuva hem! Nöjda över en mysig men kort helg. Vi hann även vara en stund hos mor som såg riktigt pigg ut och bjöd på nyponsoppa och kaffetår.

Fars dag idag.

Till minne av min pappa känner jag liksom en liten doft av Aqua Vera herrparfym och minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. De bruna Tretornsstövlarna och slitna bondeförbundare som stod i torkrummet bakom tygdraperiet intill mammas lagårdsstövlar.

Halmhatten, hans bruna skogsryggsäck – vardagsredskapet -som mamma varje morgon kärleksfullt fyllde med ’nästn’ alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom. När vi någon gång stannade till på kiosken köpte han Dajm och Dixikola, men berättade för oss om den fantastiska sega Sportkolan som en gång kostade 2 öre.

Jag kan se honom gå bakom hästen med släpräfsan, hässja raka fina hässjor, och ta ’minuter’ med sin favoritdricka Guldus bakom lon. Eller outtröttligt tjava på i skog och myr i jakt på bär eller fisk.

Jag minns hans underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning. Hans positiva personlighet men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Han kom alltid med kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. Hans brottardräktsliknande badbyxdräkt från den svartvita ungdomsbilden. Hans vackra tenorstämma, violinspel och mandolin. Noterna i hans bruna svinläderportfölj. Hans respekt för noter och ogillande för gehörsspel.

Jag minns hans väderbitna solbrända ansikte och hans små vita öron som vilat skyddade bakom hörselkåporna under skogsarbetet. Hans julklappsrim och specialare från det årliga marsipanbaket – de rosa lösgommarna och ärtskidorna.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid var varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring på vaxduken, som rymde pappas och inuti kunde mammas arbetsnötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur kan låg där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och rädd i djupa skogen med härsket smör i svepasken. Hans fiskarhistorier och jägarminnen. Hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar.

Jag minns hur vi uttrade han och jag – i timmar – regniga sommardagar när det var legalt att ’fira’ från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde. Han lärde mej känna varje sten och varje grund i det som kom att bli ’mitt’ sel. Jag minns triumfen i att tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon. Hur dessa stunder med pappa grundade mitt eget fiskeintresse. Hur han berömde min uthållighet och min roddteknik.

Min pappa trodde på himlen. Jag hoppas att han sitter där, med fötterna l glashavet och spelar mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dej idag – här ifrån Gauto – min himmel på jorden. Ser du att jag är ganska lik dej? Att jag har det bra, att det blev folk av mej till sist och att jag är lycklig.

En sista fisketur strax. Det har börjat snöa här i Gauto och om några timmar styr vi kosan hemåt igen via Mor Marianne i Vindelgransele. Jag vill passa på att titta till henne och höra hur hon mår. Varför går helgen så fort??

Här är ännu en sannhistoria från en tack och lov – svunnen tid. Vi förflyttar oss till sommaren 1970. Du kanske kommer att ifrågasätta årtalet längre fram i berättelsen och tro att jag skrivit fel på ett helt sekel, men så är inte fallet.

Det är veckan efter midsommar och jag har precis fyllt 11 år. Sommaren är efterlängtad. Allt det roliga och spännande händer under några få sommarveckor. Naturligtvis var det mesta församlingsrelaterat, så var det bara, och för mej som inte kände till någon annan verklighet var det den naturligaste sak i världen.

Först ut var ungdomsveckan i Örnäsudden med avslutning på midsommarhelgen. Midsommarafton var vi barn/ungdomar alltid uppe på Nalovardo och sjöng i midnattssolens sken. Veckan därpå var det dags för den egna ungdomsveckan som alternerade mellan 3 församlingar – Norrbyberg, Blåvikssjön och Vindelgransele och så första veckan i juli, kronan på verket – Lapplandsveckan – årets absoluta höjdpunkt. Därefter slåttannan, pärgrävningen och en deprimerande evighetslång väntan ända fram till nästa sommar. Man blev expert på längtan.

Några små ljuspunkter under den mörka säsongen fanns dock. Bibelskoleavslutningen i Rusksele någon gång under hösten. Predikantdagarnas avslutning i Sorsele i januari. Ungdomsdagar i Tväråträsk i mars, och sedan den spännande Långfredagen på Forum i Malå. Det var i första hand sången musiken och att träffa andra ungdomar som var det roliga.

Denna sommar var det Vindelgranseles tur att vara värd för ungdomsveckan och man såg fam emot att det skulle komma lite spännande nya tjejer och helst killar förstås till byn. Det är tisdagkväll och jag ligger på kökssoffan hemma – förorättad, förgråten och rödrandig på rumpan. Jag har nämligen nyss fått mitt livs enda kokstryk på bara ändan av pappa, med björkris som jag egenhändigt fått hämta.

Han kom hem trött och intet ont anande från skogen. Lyckligt ovetande om att han strax skulle få uppdraget verkställa den bestraffning som utfästs tidigare under eftermiddagen. Mitt brott bestod i att jag olovandes tagit in en kompis i lillstugan. Golvet där var nämligen nyfernissat, fast jag bedömde det felaktigt som torrt och trotsade förbudet. Våra ’fälen’ avslöjade oss. Kok stryk. Ingen pardon. Jag har en känsla av att kokstryket var ett slags uppsamlingsheat för ett och annat som jag ställt till med.

Förorättad låg jag där och tyckte extremt synd om mej själv, när det plötsligt knackar på dörren och där står 2 tuffa okända killar i min egen ålder. Ni kan förstå känslan va? Jag ville uppslukas av jorden. Dessa grabbar hade tilldelats logi hemma hos oss och tillhörde ett gäng Vännäsungdomar som skulle närvara på ungdomsveckan.

Vännäsgängets närvaro vände helt upp och ned på vår lilla värld. De kom från 1900-talet, var frimodiga självsäkra och moderna 12-15-åringar. Vi bara häpnade. I sann 70-talsanda fanns en liten hippiekänsla över såväl deras kläder frisyrer som över sångerna. Bredvid tramporgeln på estraden i mötestältet ställdes så en blankröd elgitarr upp tillsammans med våra nylonsträngade Levingitarrer. Revolutionerande var bara förnamnet.

Vi inlandspingstvänner hade oftast klänning, poplinkappa, hästsvansar och virkade dunbaskrar av angoragarn i olika färger. Som tjej var man tvungen att ha huvudbonad när man skulle vara med i ’sången’ eller på annat sätt uppträda. Dunet svajade i det tilltagande bönebruset fram på kvällen inne i det lilla mötestältet på lägdan intill kapellet. Tjejerna från Blåvikssjön var svårslagna. De hade de överlägset längsta dunen i sina vita baskrar.

Vännästjejerna hade tuffa sjaletter, utsvängda byxor, sandaler, fransar, självförtroende och så det ofattbaraste – En av dom hade ett pannband!! Här kommer prejudikatet in i bilden. Hela världen höll andan när tjejen med pannbandet hävdade att detta självklart skulle gälla som ’huvudbonad’. Jag minns pastorernas flackande blickar sinsemellan då de aldrig förut hade ställts inför denna situation.

Ingen av oss lokala förmågor skulle ha kommit på tanken att ifrågasätta. Det var ju den största synden av dem alla. Mest av allt minns jag den kittlande triumfen när ’bröderna’ något motvilligt accepterade denna nya företeelse – pannbandet.

Jag tror bestämt att Gud fader gjorde en liten segergest däruppe och Pannbandsincidenten kom därmed för mej att symbolisera det första urrivna bladet av många, ur den fördömande s.k syndakatalog som vid den tiden uteslöt och dömde ut människor där i inlandets dåtida inskränkta frikyrkovärld.

Den obligatoriska frågestunden där vi fick skriva anonyma frågor på små lappar och lägga i en burk kom även denna ungdomsvecka. Frågorna lästes sedan upp och besvarades av ledarna inför alla vid särskilda frågestunder. Av bara farten kom det denna omvälvande sommar att ställas en och annan lätt provocerande ny frågeställning som nästan fick svetten att pärla på ledarnas överläppar. Det otroligaste exempel på en sådan fråga jag hört och som faktiskt ställdes på fullaste allvar är – Är det synd att laga strumporna med ofärgat nagellack?

Detta är även titeln på den bok som jag en dag skulle vilja skriva. En retroaktivt lite ifrågasättande, kanske aningen trotsigt perspektiv, men ändå mest en kärleksfull skildring av denna värld som så motsägelsefullt slungade oss mellan himmel och helvete, mellan hopp och förtvivlan. Mitt i sången och glädjen planterades känslor av skuld och synd i oskyldiga barnahjärtan. Känslan av att det redan då var kört och att man hade förbrukat sin kvot av nåd och förlåtelse för evinnerlig tid vet jag att jag inte är ensam om.

Jag vill inte döma någon, bara lufta faktiska företeelser och sätta ord på tänkbara konsekvenser. Det mesta gjordes i bästa välmening och utifrån den fasta övertygelsen att detta var den rätta vägen. Mycket var roligt och fantastiskt, som gemenskapen sången och musiken. Det finns ingen bitterhet idag, bara bättre och sämre minnen att förhålla sej till. För tron kanske finns…..tror jag……..eller?

Glöm aldrig bort att uppmuntra barn till att bli ifrågasättande individer. Uppgradera värdet av det sunda förnuftet. Lär dom att fatta kloka beslut baserade på tillit, självförtroende och magkänsla.

Lär dom att ta ansvar för sina personliga val, beslut och bedömningar och sedan att stå för dessa. Visa att man är värd att älskas – inte för vad man gör – utan för den man är.

Lär dom att stå på egna ben, att inte gömma sej bakom kollektivet utan våga stå rak och stå upp för egna värderingar. Att man själv måste vara skeppare i sin egen båt. Det går inte att skylla på någon annan om man går på grund.

Om man sedan vill ha Gud som styrman så är det upp till var och en. Det är ett tillval man gör – aktivt och utifrån ett medvetet val.

Som ni ser – optimala förhållanden för ett första isfiske. 8-10 cm nyis. 1cm pudersnö. Alldeles vindstilla och nollgradigt. Dock är det ingen större fart på fisken. Endast ett par mindre rödingar tog maggoten. Stekpannan får vackert vänta. Ny dag imorgon dock!

En bra men intensiv vecka är till ända, det är bara att hålla i hatten.
Mamma har kommit hem från sjukhuset och mår mycket bättre.
Mina bihålor har äntligen lyckats hitta någon liten fri luftkanal och mitt huvud återfinns alltså inte längre under rubriken ’Bortskänkes mot annonskostnad alt bytes mot något användbart’

Möten – många möten – alltid spännande, ibland pirrigt, ibland dränerande och ibland tankande. Det känns som om mitt mentala debit och kredit är hyfsat i balans, ja till och med en aning på plus, trots rykten om valutakriser.

I mitten av veckan såg det aningen sämre ut, men speciellt två möten har lagt till ett plustecken framför slutsumman. Fick i somras nöjet att återse en barndomskamrat som jag ej mött på kanske 40 år. Vi kände inte varandra väl, men befann oss i samma väldigt speciella sammanhang. På skolkortet i svartvitt ser man en ganska allvarsam flicka. Med den bilden på näthinnan, stod jag så plötsligt öga mot öga med en fräsch jämnårig kvinna, naturligt snygg med glittrande ögon och härlig utstrålning. Jag kände igen henne, men ändå inte.

Vi fick ett par intensiva timmar då vi uppdaterade oss/varandra om livet då, om framtidsdrömmar och visioner. Det kändes fantastiskt och gav mej ytterligare några pusselbitar i bilden av mitt nu och då. Jag berättade för henne om Åsa Borgströms kommande sommarprogram – de gick i samma klass, och omTjarn.

Med utbytta mejladresser och förhoppning om forsatt kontakt skildes vi. Häromdagen kom mailet med stort M. Hon hade verkställt den dröm/vision hon berättade för mej om i somras och färgar nu garn som hon säljer via sin webshop. Varje gång jag möter en tjej som gör verklighet av drömmar får jag rysningar – det är så häftigt!!!

När jag nyfiket öppnar länken för att få se, hinner jag inte värja mej för den omedelbara känslan som sköljer över mej när jag ser hennes garner i fantastiska färger. Med tårarna rinnande utför mina kinder faller bitarna på plats. Färgerna förmedlar samma känsla som jag fick vid mötet med henne. Wow. Tänk att redan för 40 år sedan – någonstans inuti den smala allvarsamma flickan – som jag minns henne – fanns allt detta. Alla dessa färger, nyanser, konstnärligt vridna garnhärvor, lusten och drivkraften att förverkliga en vision, modet att välja kreativitet och göra något bra av sitt liv. Tack Rachel!
Kolla hennes länk http://www.garnpaletten.se/

Säja vad man vill om internet, men det kan verkligen vara en källa till Kasam. Man hittar sin historia, skolkamrater, minnen, platser och gamla vänner. Facebook, en sajt jag gick med i med oerhörd skepsis, men viss nyfikenhet, är för mej först och främst ett familjeforum där jag får möjlighet att kommunicera , men även spinka lite på telningarna, deras bekanta etc. Min syster och trogna supporter Sonia har där startat en ’fanclub’ för min blogg!!!! Det trodde man aldrig att man skulle få en egen grupp på ’fejjan’ Systergunnels Guldfyndigheter heter den och alla är välkomna med!

Via Facebook återfick jag kontakt med en vän som lämnade Umeå för många år sedan, och som jag ej träffat på ca 20 år. Eftersom hon läser till bildterapeut i Umeå och har vägarna upp nu och då, passade vi på att träffas över en kaffetår på stan. Hur spännande och kul som helst! Det har runnit en hel del vatten – både under och över broarna – för oss båda sedan dess, så vi hade massor att avhandla.

Ingen av oss är direkt den talträngda typen om du förstår vad jag menar…. Om jag säjer att det hade varit ett svettigt uppdrag för en stenograf i värdsklass att hänga med i svängarna så har jag inte tagit i. Vi hann prata jobb och insåg att våra specialområden hade en hel del beröringspunkter. Bilden kan ju vara ett starkt komplement både till det sagda och outtalade. Ännu ett språk kan man säja.

Även detta möte gav verkligen mersmak. Tack Kerstin! Hoppas vi snart ses igen. Du är en sådan färgstark, kreativ och positiv person och det hoppade över en hel del smittande energi till mej, som jag ska försöka förvalta på bästa sätt.

Nu ska jag göra mysfrukost till R och pep-talka maggotsen!