Är det någon annan här som provar maila webred utan att få svar? Hur kommunicerar ni övriga med red? Kan ni se statistik över era besök?

Vinmässan 2008

Med spänd förväntan äntrade vi Vinmässan på lördagseftermiddagen. Ett myller av glada människor, mestadels medelålders, minglade eller stod koncentrerat försänkta med näsan i glasen. Omkring 600 personer räknade man med ha besökt mässan under dagen, berättade Karin Larsson, vår värdinna, som tillsammans med sin man P-O var en av alla de Munskänkar som presenterade, serverade och informerade om viner under dagen.

R insåg nästan omedelbart att hans mobilklocka gick en timme fel, vilket innebar att vi hade en timme mindre till vårt förfogande än beräknat, innan den sällsynta ’Sörforsbussen’ skulle avgå. Vi skred genast till verket med våra provsmakningskuponger och hann med varsitt vitt från Australien/Nya Zeelandbordet där Karin och P-O stod, innan vi bestämde oss för att prova ett Pinot Noir-spår från några olika länder.

Taktiskt nog hade jag råkat glömma läsglasögonen hemma, så Robert fick agera Ullabella och notera i den fina broschyren hur vi betygssatte de olika vinerna. Ömsom vin – ömsom vatten. Ett par riktigt goda fick höga poäng av oss.

R tog tillfället i akt att spotta – väl inte i glaset – men väl i den för ändamålet avsedda spottpapperskorgen (ja bara vatten förstås) som värsta proffset. Mina smaklökar verkade aningen mer alerta än Robbans. Han hade lite svårt att känna skillnader.

För egen del tror jag faktiskt att surret och myllret runt ikring gjorde det aningen svårare att skärpa smak och luktsinnet. Dessutom skulle nog mat till vinet ha gett en fördjupad helhetsupplevelse. Nu blev det lite ’Jorden runt på 80 dagar’ för oss som plötsligt skulle gå mot klockan.

Pricken över i var iallafall den smutt av Penfolds Grange (1997) 2000kr, som Karin lät oss få smaka. Wow! Ska här slutligen försöka ge mej på en liten oortodox men välment beskrivning av min upplevelse av denna dyrgrip.

Jag var inte förberedd för vad som kom att hända men tog andäktigt emot de dyra dropparna. (För att R ska förstå mitt känslospråk tar jag till lite karaaktiga vokabulär) Först doften…..Otrolig, därefter kom effekten som från en knallhatt (förladdning) i själva munhålan, man kände att det var något stort på gång, och därefter explosionen när smakerna fullkomligt fick gomseglet att jublande lyfta. Tack Karin!! man kan nästan förstå att som du sa – Somliga skulle gå genom eld för den flaskan

Som sista vin provade vi – också på Karins rekommendation – ett sött franskt dessertvin som vi båda föll för och som skall inköpas till jul. Domaine Pouderoux, Gran reserva (2003)för alldeles lämpliga 110kr. Tack Karin o P-O för en trevlig upplevelse.

Testade en ny, riktigt god rätt till middag idag. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halluomiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet – det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök – igen. Det är ost i görningen. Råvaran – mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken. Jag kan höra det rytmiska ljudet när de vassa strålarna träffar botten i hinken som mamma har fastklämd mellan sina knän. Hon lutar huvudet med den brokiga hilkan mot kons buktande rödbruna sida. Själv sitter jag på en liten trebent pall och håller i korompan under morgonmjölkningen. Mitt allra första jobb.

När hon mjölkat klart hälls den ljumma skummiga mjölken genom silfiltret ned i den stora mjölkkrukan. Katten sitter på helspänn och väntar på att få smaska i sej silfiltret. Därefter bärs mjölkhinkarna till bäcken för att kylas, men inte idag.

Den största grytan står snart på spisen, full med mjölk. Det är nästan som ett mirakel att följa processen när löpen tillsätts och slutligen ostmassan hälls upp i sina formar för att pressas i durkslaget. Det luktar sött och tryggt av mjölk.

Kaffepannan visslar från spisen och signalerar att det äntligen är dags för provsmakning av den ljumma och ännu lite formbara osten. Något ljuvligare har jag svårt att tänka mej än den vita kaffeosten naturell. Det överträffas endast av osten när den legat i det sockrade kaffet och antagit en seg och halvsmält form. Mmmm

Borta på spisen fortsätter den nu sockrade vasslan att koka för att reduceras ända tills dess att endast den ljuva kolafärgade Misseruppan, eller Missun som vi också kallar den, återstår i grytans botten. Ett slags messmör som bäst avnjutes på en stor bit hårt tunnbröd.

Då hade man ingen aning om att det kanske samtidigt, någonstans i ett land som heter Italien, satt en liten flicka som iakttog och följde sin mammas hantverk i att framställa Halluomiost från just den gården.

Idag blir det Vinprovarmässa i stan. R har fått en inbjudan som även innefattar mej. Det ska bli intressant och roligt. Vi uppskattar verkligen god mat och dryck, men med bästa vilja i världen kan jag inte påstå att någon av oss är vinkännare.

Mina depraverade bihålor kan ligga mej i vinfatet. För R.s del är det tålamodet som tryter. Han kan inte behålla något i munnen längre än nödvändigt, sväljer nästan innan han tuggar och uppfattar sällan smaknyanser. Han tycker att det mesta är jättegott.

Vi är visserligen livsnjutare, men fort ska det gå! Ritsch ratsch filiklart och så vidare till nästa göromål. Lite som att chi gong inte är något för mej – hellre då karate – man gör samma rörelser, fast mycket fortare och blir alltså klar snabbare. Svisch!! Effektivitet och tidsbesparande i sanning.

Men man lär ju så länge man lever och vi får väl snegla lite på hur de andra gör idag. Humma instämmande, nicka och säja nåt klokt om jord, gräs eller kanske vanilj. Med lite tur och ett par puffar Nezeril kanske mina bihålor öppnas och skickar hisnande smakupplevelser till hjärnan, och R – han får lägga manken till, sakta ned en aning och öppna sina sinnen.

Varken det dyra goda vinet från hans förförelsemiddag eller storrödingen från hans profilbild har jag sett röken av sedan de uppfyllt sitt syfte, och när vi någon gång köper vin är det på mitt initiativ. Falsk marknadsföring kallas det visst. Himla tur att det fanns andra mysiga kvaliteter som uppvägde!

Min arbetskamrat Jenny brukar förundras över att jag inte riktigt känner mej bekväm i den lite ’nippertippiga’ look som jag tydligen har på jobbet. Egentligen känner jag mej mest äkta i grönstövlen fleecejackan och stormössan då jag liksom får ett annat tonfall och mer kraft i stegen. Men det passar sej kanske inte idag.

Inatt blev mina tankar kring ’ställen’ fullgångna och jag vaknade upp full av oskrivna ord och med lite krystvärkskänsla. Låg på ohågan en stund men tassade strax upp i gryningsljuset…Åja …i sanningens namn var klockan 8.55.

Ute är det nästan vitt på marken, och med en flammande brasa i kaminen, sköna morgonrocken och fårskinnstofflorna på, kurar jag ihop mej i skrivarfåtöljen, innan övriga huset vaknar till liv.

Det finns en liten strimma av julstämning i rummet och jag känner hur mycket jag saknar och längtar efter barnen. Det blir inte så ofta vi ses, men till första advent får jag träffa Sandra o Christian i Göteborg och Daniel o Britta i Stockholm. Jag ser fram emot Lisebergs julmarknad, Sandras 27:e födelsedag, en tjuvstart på julmaten och julstämningen. De reser nämligen iväg österut på långresa över helgerna.

Jag hinner även med en övernattning i Solna hos de nyligen hemkomna sydamerikafararna som verkar ha överlevt både tjyvar, magsjuka och panflöjter. Vi har fått följa deras resa, och fått skratta och förfasa oss över deras eskapader. (http://www.resdagboken.se/Default.aspx?documentId=3&userId=82513

Saknar dej Isabellegumman som känns så långt borta i Phuket. Tur att Alexander finns hemma så jag har någon att skämma bort.

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala i dessa ’compakt livingtider’. Allt man behöver finns på liten yta. Någon som försörjer dej 😉 Varm och skönt. Ljudet av en annan människas hjärtslag. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromkvällen blev jag senast påmind om det. Maria vad fin du var med din lilla kula och med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ’på det viset’!

De ställen där man som barn lekt – i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen. Ställen där man känner igen sej och kan varje sten, tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hittat nya ’ställen’ efter barndomens, men ändå alltid trivts och funnit mej väl tillrätta där jag bott.

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

Så långt som till Sörsidan, skulle jag inte drista mej att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, syskon eller pappa blev man mycket djärvare.

Från älvssidan i båten drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet, Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och då följde man trygg med dit det bar iväg. Där kände man till varje sten och råk, varje glänta och skrymsle. Regnbågen slutade vid foten av Middagsberget. Där fanns faktiskt guld precis som i sagan. Vi fick se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas där.

Man lekte, i lador, på hövinn, i hässjehoparna och i skogen. Kojor, indianer, klubbar och tältande och mysterier. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ’Tant Åska’ längst upp i hägna, där många lekar utgick ifrån.

Idag känner jag tyvärr inte igen ’mina ställen’. Sly, skog, och avverkning ändrar landskapsbilden. Hembygden håller på att växa igen. Vemodigt, men det är samtidigt kanske livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dom vart jag går, inom mej. Home is where my heart is.

Kära mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ’hemma’ i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ’mjukkakor’ fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när jag kommer. Då först blir det jul.

Jag vet inte om mina barn har ’ställen’ i samma utsträckning. Det ska jag fråga om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sej. För även om guldkornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sej i sin ryggsäck. Jag ska ge dom ett råd. Gör som jag – städa och sortera i din ryggsäck, så blir den lättare att bära.

Mest av allt så hoppas jag att dom – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och att även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

Där ser man. Det visade sej trots allt att vi fastnat på bild. Röda mattan känns trots allt lite glammigt, och som min pappa brukade säja: Man bli snyggast på lite avstånd. En annan sak han sa om bilder var: Antingen blir det bra, eller så blir det likt……

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite ’Sound of music-aktigt’ där barnen lite tripp-trapp-trulligt sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommarvar allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt dessa intensiva sommarveckor medans man såg byarna flimra förbi. Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sej brevskrivandets tid – och så även slåttannan, som alltid började denna måndag – om det inte regnade förstås. Och så fort den första hässjan var rest – så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sej ut i arbetet. Jag minns hur lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket det gråa och stickiga, som man fick hämta ’däri hässjehopen’. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller sommarromansen. Detta slet man ivrigt upp och läste medan man vandrade landsvägen hem. Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon – i Vikstens lon – i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Man tog ’minuter’

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk. Som aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sej ett hemligt bo i höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Trötter, nöjder och böjder. Ungefär så känns det idag. Trötter – efter ännu en intensiv jobbvecka i mörkaste november. Nöjder – över veckans arbetsinsats. Mötte en härlig personalgrupp i Sävar igår. Det känns ibland lite overkligt att jag får vara med på det här hisnande utvecklingståget. Högt i tak, kreativa jobbarkompisar och möjlighet att prova lite nya pedagogiska arbetssätt, att få omedelbar feedback i mötet med personalgrupper och därmed få möjlighet att justera till nästa gång utifrån vad utvärderingen säjer. Tänk att få kramar på jobbet emellanåt OCH dessutom en så fin kommentar som till mitt förra blogginlägg. Lycko mej!

Böjder – efter gårdagens bugg och nalta ovigulant. Det är bara att konstatera att man inte är någon Ginger Rogers längre – och självaste Fred Astaire är stappelbent och har ont i en höft, så stalltipset om lårbenshalsen blev nästan rätt . Ont i ett lårben OCH i halsen.

Har nyfiket scannat av alla galabilder och lättat konstaterat att vi undslapp med blotta förskräckelsen att bli ihågkomna i ’Hall of shame’ och få våra frisyrer och hakor analyserade av kritiska betraktare. När vi klickade oss igenom bildkavalkaden kom R med en tänkvärd passus kring folk som kammar över flinten. Han menar att det är ett klart tecken på opålitlighet. Man har något att dölja. En intressant tanke!

Hemma igen, med livhanken i behåll efter denna utflykt i flärd och glam. God mat, tjusiga människor och många sorters glas att laborera med mineralvattnet i. Musik prisutdelningar och applåder. Trevligt sällskap av andra Kogertekare med respektive. Intressanta samtalsämnen om allt ifrån könsroller, damfotboll, hur man får ett barn att sova, till spekulationer kring kvällens meny.

Jag hade längtat sååå efter ett riktigt storband att njuta av och dansa till. Hasse Hjortek!!!! Vart var du ikväll? Underhållningen denna kväll var lite väl blek, modern och obekant för en halvgammal människa som mej själv. Den redan lomhörde R hade dock turen att ha tajmat in en vaxpropp i världsklass så han hade liksom en inbyggd sordin. Han tog denna kväll begreppet ’samtalston’ to a new level… (läs tordön)

På menyn stod en terrin gjord på päron och chevre med en pjött fikon på, en tunn surdegskrutong och ett uns lufttorkad skinka. Gott!! Den bräserade oxkinden med rotsaksgrejs väckte dock en del funderingar kring bordet: Hur mycket kindkött har en oxe egentligen? Hur många oxar har fått sätta livet till för att mätta alla dessa galamänniskor? Vad är bräserad? Det var inte utan att man lyfte lite på ’kinden’ för att se så det inte råkat följa med någon oxjäckel. Gott var det men jag saknade lite tuggmotstånd.

Vi gjorde givetvis dansgolvet osäkert en stund och buggade loss. Undvek med en hårsmån att ramma några paranta ekipage och sällade oss sedan svettiga till resten av skaran för en stund innan vi sa godnatt och jag tog på mej taximössan för att ratta hem till Sörfors.

Ett litet tips tog jag med mej hem: Hädanefter när jag glömt stoppa limpskivorna i brödpåsen över natten ska jag kalla dem ’rågkrutonger’. Det låter genast SÅ mycket bättre.

Nu ska jag göra den pömsige R sällskap till bingen. Han har ont i halsen stackarn – och ni vet ju hur det är när en kille är riktigt förkyld…. Han kan behöva en godhjärtad Florence Nightinggale som lägger en sval panna på hans hand….eller hur det nu var.

Som den trista och hemkära kräfta jag är, tvättar jag av mej festmakeupen, hänger bort strasset och mördarstrumpbyxorna och kryper i fårskinnstofflorna. Ser fram emot en alldeles lugn skön fredagskväll imorgon. Nattinatt.

Nu är vi uppskurade och stajlade efter bästa förmåga. Dags för årets Umegala. Det lär bli en del buggande misstänker jag. På återseende. Rapport kommer – om inte annat från ortopeden. G&R