Det fanns en sak på min barndoms julklappsönskelista som alltid återkom år från år. Det var agentväskan i svart plast, som innehöll allt en detektiv kunde önska sej. Redan när postorderkatalogerna kom, i början av hösten hade man noggrant markerat med kryss och gjort hundöron för den sidan.

Jag läste Enid Blytons böcker, Kitty och alla möjliga mysterier. Ja egentligen så läste jag allt jag kunde komma över – från Bernard Nordh till Hans Lidmans fiskeböcker, men när jag hunnit halvvägs in i Ivar Lo`s Bara en mor – så grep censuren i och den hamnade i brasan.Skolans bibliotek hade jag snabbt varvat, och när bokbussen började komma släpade jag hem kassar med böcker varje gång.

Mysterierna satte dock väldig fart på min medfött livliga fantasi och jag längtade intensivt efter och tyckte mej även se mystiska företeelser, suspekta typer, fotspår, blodspår och fingeravtryck lite varstans.

En sommar låg jag ofta gömd i gräset vid vägen med mitt anteckningsblock och skrev upp bilnummer på förbipasserande i hopp om att komma något stort på spåret. Jag höll visserligen på att skrämma livet ut Bertil Önnerlövs hushållerska som ramlade av cykeln och jag fick vackert be om ursäkt och skämmas. Men utöver det blev det inte många napp. Mest bara Kalle W och Bror H som pruttade förbi i sina saabar på väg till posten, och så Lestander på cykeln som verkade lite småfarlig med sitt speciella skratt.

En annan dag tappade jag och min vän Laila ut en liten ljusstake av trä genom alkovfönstret på övervåningen hemma när vi i brist på annat skulle spionera på farfar som lyckligt ovetande satt i skuggan och vilade med sin blårutiga näsduk på huvudet – knuten i alla fyra hörnen. Vi sprang snabbt och gömde oss i samma ögonblick som vi hörde den landa på hans huvud.

Många fotspår blev uppmätta med måttband och en gång när en mystisk resande persiennhandlare skulle övernatta – var jag så fast övertygad om att han var en skummis med allt annat än rent mjöl i påsen, att jag kände mej nödgad att ge honom en varning. En halv husmans smulade jag adrenalinstinn i hans säng med bultande barnahjärta.

Mellan varven lekte jag sjuksköterska med rödakorsprydd vikt pappershätta och inredde hela övervåningen till sjukhus. Krajade min fina dockvagn efter att ha ommodifierat den till rullbår åt oss barn.

Sisådär 30 år senare började jag bläddra i utbildningskataloger och undra vad jag skulle bli när jag blev ’stor’. Den där visionen där svaret skulle stå i eldskrift på himlen uteblev. Jag fick helt enkelt ta saken i egna händer. I samma veva hittade jag min gamla skolpärm från småskolan och där hittade jag teckning på teckning med samma tema. ’När jag blir stor vill jag bli sjuksköterska’.

Idag kan jag se att det blev klockrent. Demenssjuksköterska är nämligen precis på pricken en mix av lika delar sjuksköterska och detektiv. Det handlar ofta om att lägga pussel med ledtrådar. Tänk så det kan slumpa sej!

Den första dagen
I vemod brann mitt bröst
Och ingen makt på Jorden
Mig kunde giva tröst

Den andra Dagen
Förtärdes jag av sorg
Och ingen Gud i världen
Fick bli min tröst och borg

Den tredje dagens Himmel
Var mörk – och smärtan röd
Jag famlade i mörker
Jag sökte hjälp och stöd

Den fjärde dagen såg jag
En strimma utav hopp
Men ännu hade döden
Sitt grepp omkring min kropp

Den femte dagen randades
Och smärtans krafter vek
När solens doft jag andades
Fast ännu var jag blek

Den sjätte dagen läktes jag
I hjärtats bittra sår
Och kunde nästan ana
En doft av liv och vår

Den sjunde dagen kände jag
Att sorgen var förbi
Var starkare än någonsin
Och glad att jag var fri

Får ikväll veta att en vän till oss, hastigt och helt oväntat gått bort. Natten känns tung och full av ’varför’. Våra varmaste omtankar går ikväll till de allra närmaste – till hennes barn och livskamrat.

Just hemkommen från restaurangen Tapas och dess vitlöksdoftande spanska smårätter med en "kontinental" andedräkt som heter duga. R ska tacka sin lyckliga stjärna som är utom puss-håll. Har tillbringat denna trevliga kväll tillsammans med sju sköna brudar. Vi började prata matminnen och vips mindes man en massa nya saker.

Det som vi hemma kallade för Kams kallade någon annan för Småpalt.
Jag kan varmt rekommendera Pelle Molins – Ådalens poesi, där det berättas om ett riktigt häftigt kamskok med förvecklingar. Kamsen är en underskattad lättgjord snabbpalt gjord på ägg mjöl och vatten och var en av min pappas paradnummer.

Filtett`n kunde man som barn få springa till byss och låna – i en glasburk. Alltså – en skvätt hemfilskultur – för att kunna stöpa en egen filbunke. Hemfilet var segt och om man vände skeden snabbt blev den helt ren. Då använde man utan att skämmas, mycket strösocker som gjorde grönaktiga slingor i filet.

Hemma hos oss åt vi mycket kornmjölsgröt från egen gröda, och den åt man med "smörbrunne" – alltså ett gemensamt lågt grötfat på bordet som man åt från varsitt håll och i gröten lade man små gyllene smörklickar. Mjölken hade man i sin egen tallrik.

Dagen efter kunde man äta Kallgröt´n och Filet. Man lade den kalla kornmjölsgröten direkt i det sockrade sega hemfilet och åt. Riktigt gott faktiskt, även om det kanske låter äckligt.

En affärsidé en kall kväll som denna – vore väl att flytta till varma Spanien och öppna ett litet exotiskt hål i väggen där man serverar nordsvenska specialiteter som Kamsn, Kallgrötn och Filet, Misseruppan och Torrgäddan till hutlösa priser. Lappas istället för Tapas…Vad tror ni om detta??

Heja VK och tack för snabb respons i fråga om Umeå-bloggen. Man bugar.

Har inte följt debatten kring Vojmån mer än att jag slängt ett getöga då och då på något blogginlägg. Icke desto mindre – som generell vän av fria brusande älvar och speciell vän av Vindelälvens bevarande – fick jag ståpäls imorse när jag såg i rubrikerna att nej-sidan vunnit. Djupt i hjärteroten och troligen i generna, sitter denna ogrumlade kärlek till det vilda brusande vattnet som inte låter sig tämjas och som jag på något klurigt sätt identifierar mej med.

Jag har alltid känt mej kluven till att helt anamma ett politiskt partiprogram rakt av, utan föredragit att fritt kunna följa hjärtat i olika frågor. Det hänger troligen samman med att jag hamnade i ett religiöst fack på grund av födsel och ohejdad vana och nu är allergisk mot ’sammanslutningar’ där man ’tycker’ i grupp.

Möjligtvis skulle jag kategorisera mej som ’militant folkpartist’ eller extremcenter – men då bara för att retas lite.

Sitter och tittar på "Fråga doktorn" som handlar om övergrepp mot barn. Tänker på hur många vi har runt omkring oss som bär på mörka hemligheter, skam och skuld. Idag vågar man tala om ämnet, det finns myndigheter, och professioner som är insatta i problematiken och samhället uppmanar oss att påtala när vi anar att någon far illa. Man talar om vikten av att skulden läggs den den hör hemma – hos förövaren. Det är bra!

Jag tänker på hur previligerad min och yngre generationer är – rent generellt är det idag okej att tala om hur man mår. Man vågar berätta om man varit deprimerad, utbränd, mått psykiskt dåligt utan att stämplas. Vi har många olika ventiler och forum – alltifrån vänner och familj till professionella personer som kuratorer, läkare och psykologer.

Jag tänker på tidigare generationer, på våra äldsta, de som växte upp under knappa förhållanden i umbäranden, och fick genomleva kriser, sorg, förluster, våld, svek och övergrepp utan att kanske någonsin få sätta ord på känslor som smärta, sorg, vrede skuld, och skam. Förutsättningarna att kunna "göra upp", gå vidare, förlåta, läkas eller "förlika sej med" var obefintliga.

Ibland ser jag äldre – främst kvinnor – som är fångade i sin egen ångest och smärta. På grund av sjukdom är de för länge sedan bortom förmågan att längre kunna sätta ord på sina känslor och obearbetade upplevelser. Då fylls jag av ömhet.

Orden räcker inte längre. Medicinen heter värme, närhet, lyhördhet – helt enkelt medmänsklighet. Det kanske inte räcker hela vägen – men det räcker långt. Det är min fasta övertygelse.

Läs texten på sången som Björn Skifs förmedlar med sådan känsla. Lyssna på den – eller ännu bättre – Sjung den!

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Minns ni den sången? Imorgon flyger R till Indien, närmare bestämt Bangalore med Handelskammaren för att titta på olika företags verksamheter, äta Curry och lufta sommarkläderna som han under visst bryderi sökt fram ur gömmorna. Konstigare än så lär det inte bli.

Jag googlade på Bangalore och insåg genast shoppingpotentialen. Nämnde med min timidaste röst en försiktig julklappsönskan. Det framkallade en glimt av panik i hans blick och jag kan slå mej i backen på att blodtrycket sköt i höjden. Shopping är inte hans favoritsysselsättning precis.

För att inte flygresan ska bli outhärdlig får vi nog lov att göra en repris på temat i en av mina sommarbloggar – öronspolning – dock inte i fjällmiljö denna gång. Så det är väl bäst att Syster Gunnel tar fram storsprutan och beordrar ned honom över tvättfatet.

Sitter och njuter av några klipp från min favorit Fröken Fleggmans Mustasch. Där är såväl Hasse, Tage Gösta Ekman,Lena Nyman som pianisten Svensson på plats i en helt galen, genial och mycket underhållande historia. Jag har sökt efter den i åratal på vhs eller dvd med ljus och lykta utan resultat. Nu undrar jag om någon som läser detta har den eller vet något om vart man kan få tag i den. Se och njut!

http://heavypatience.wordpress.com/2008/03/21/froken-fleggmans-mustasch/

Just nu är jag lite förtretat för att vi vardagsbloggare i Umeå är förfördelade. Småkommunernas bloggare oavsett inriktning, ligger synliga i dagar/veckor. Så även Umeå sport, nöjes och politikerbloggarna som liksom småkommunernas har egna kolumner. Men vi – små eländiga vardagsbloggare från Umeå kan inte få en egen rad, utan får enbart kämpa om uppmärksamheten längst upp, där även alla andra får en chans att poppa upp – PLUS i sina egna kolumner. Morr. Hallå alla ni andra små vardagsbloggare från Umeå …Visst vill vi ha en egen arena?

Annars kanske man får byta inriktning och anmäla sej att bli sportbloggare istället. Får väl damma av mina egna meriter. Det skulle då kunna handla om den ena av de två medaljer jag förvärvat förutom de köpta simmedaljerna, nämligen Guldmedalj i min klass, i Domänloppet i Björksele någon gång o slutet av 60-talet. Jag var den enda som ställde upp i min klass…..Samt gång 5 km, där alla fick medalj. För övrigt är det glest med sportmeriter….kanske jag får börja blogga om R och alla hans skidskyttemeriter. HAN var bra!!

Men jag har ett ruggigt referat från min enda hockeymatch – som publik of course. Det gäller Löven – Ske-å och jag hamnade då mitt i Skellefteåklacken. Det var en riktig rysare.