Kanske man borde köpa en lott eller nåt?

Vägarnas väg för mig är naturligtvis 363:an, och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele. Längs den vägen har man färdats springandes, hoppandes och cyklandes samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle.

Innan vägen asfalterades var den en riktig thriller om våren med sina djupa lerdiken och hjulspår. Man kunde någon gång tjippa fast sig djupt i leran på hemväg från skolan, och få lämna en gummistövel på plats. Skylten med ordet "svallis" begrep jag inte riktigt men tyckte det lät lite nochalant hejigt – svallis…..

Ett intensivt men ögonblickskort "heurekaminne" är från när jag på hemväg från affären nedanför Gunnar Karlssons plötsligt upptäcker att jag kan HELA alfabetet och glädjestrålande springer hem för att bevisa detta för pappa. Det var en stolt dag.

I vägdiket vid vårt vägaskäl var det alltid fullt med grodyngel om vårarna, och man kunde inte låta bli att lyfta och peta i de geleaktiga prickiga klumparna med pinnar. Sedan brukade några hamna i en glasburk hos mig, för att bortglömda gå en säker uttorkningsdöd tillmötes.

Vägtrumman vid mjölkbäcken var även den ett riktigt äventyr att forcera och en spännande lekplats som man gärna uppehöll sig kring tillsammans med kompisarna Berit, Laila och Annika.

En dag när jag konstruerat ett eget kastspö av en trärulle björntråd och en pinne, och agnat med en böjd säkerhetsnål till krok, satte jag mig för att fiska i ovan nämnda dike. Några av byns gubbar passerade och var och en av dem stannade upp och gjorde lustiga över mitt allvarliga fiskeförsök, och jag minns känslan av förtrytelse när jag till sist gav upp och pallrade mej hem.

Samma väg korsade jag med blixtens hastighet dagen då min uppfinningsrike storebror skulle lära mig att cykla på en stor damcykel. Han skickade iväg mig nedför en backe som sedan korsade landsvägen, nedför nästa backe – över gårdsplanen och nedför slänten som slutade i ett dike. Vådligt men effektivt. Jag överlevde och lärde mig faktiskt att cykla där och då.

Traktorincidenten skedde när jag fyllt 16 och en dag bestämt mig för att ta traktorn för att hämta posten. Det gick bra dit men hemresan var värre. Kort i rocken och ovan vid reglagen som jag var, anpassade jag inte hastigheten i tid utan kom i full kareta och på högsta växeln bredsladdande ned på gården där farfar och pappa med vitt uppspärrade ögon blev vittnen till min tvärnit framför ladugårdsporten. Puh! Dessvärre hade jag ännu en växel i och råkade släppa upp gasen och kopplingen samtidigt. Det blev ett rejält skutt rakt in i ladugårdsdörren som där och då fick det "katthål"som kommit till användning för både en och annan kissekatt efter denna dag.

Tidigare har jag skrivit  bloggen Underbara Alice och stuvbitarna – En kärleksförklaring. Nyligen blev jag påmind  om Alice igen, när jag härom veckan mötte min dotter Isabelle iförd just den klänning jag hade på min avslutningsdag i nian vid Malå centralskola. Isabelle var vacker som en dröm i den , och jag fylldes med minnen och nostalgi blandat med stolthet över min fina och duktiga tjej. Här kommer en repris på Underbara Alice och stuvbitarna – en kärleksförklaring:

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska – och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser "Kärlekens lov", och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag "hemsökte" även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem. Alice sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i nian av fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor – som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljublå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna… Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka komma när jag gick ut nian – det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där – båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen – om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!

Lördag morgon, gryning, helgen framför – ja allt det där underbara som jag nämnt förut ni vet…..I köket puttrar kaffet och en stilla frid utbreder sej. Dagen kan börja. Somnade sent omsider först när jag hörde Alex komma hem med nattbussen, och då till tonerna av regelbundna snarkningar. Nu först – inser jag hur tyst det varit denna vecka utan R:s andningsljud.

En oktoberfredag sannolikt 1968, vaknade mamma och jag på morgonsnatten till ett fruktansvärt brak. Redan på kvällen innan hade en kraftig höststorm dragit in över byn och jag minns hur små vi kände oss och hur läskigt det var att försöka somna den där torsdagskvällen. Till ljudet av en råmande skorsten, piskande regn mot rutorna i det svarta mörkret och silhuetterna av de vajande träden utanför fönstret.

Pappa var för en gångs skull inte hemma, utan på en kurs i Storuman och det kändes riktigt läskigt, så jag hade fått sova i hans säng bredvid mamma för första gången på evigheter.

Ljudet fick oss att tvärt vakna och rusa till fönstret för att se vad som hänt. Där – tvärs över gårdsplanen med toppen bara nån halvmeter från boningshuset, hade en av de jättebjörkar som inramar föräldrahemmet brutits rakt av i stormen. En stubbe på ca 1 m stod kvar. Det var svårt att somna om igen, men vi var glada att inget fönster gått sönder eller något annat kommit till skada.

Efter frukost skulle vi få åka med Farbror Viktor till Lycksele i hans svarta blanka bil. Jag hade fått ledigt från skolan. Vi klev över det omkullfallna trädet och lyckades ta oss över och komma oss iväg. Farbror Viktor var en snäll man med inflytande och pondus. I hans mungipa satt – under hela sjumilaresan – en fet stinkande cigarr, som bolmade och sände ut kvävande puffar av gul rök inne i bilkupén. Mamma satt i framsätet och led och jag satt bak. Aldrig har väl den resan känts längre, och inget vågade vi säja.

Den dagen minns jag speciellt för då fick jag min första Barbie, något som känns lite obegripligt, för leksaker kunde man egentligen bara önska sej till födelsedagen och julen. Men jag fick i allafall barbiedockan denna dag. Lyckan var fullständig. Hon hade guldbrunt långt hår och en vit och blårandig klänning, vita klackeskor och vit handväska. Dessutom fick jag ett ritblock och ett par plommonlila strumpbyxor, som exakt skulle matcha den grå klänning med lila mönster som tant Alice höll på att sy till mej. En riktig lyckodag!

Hur hemresan förlöpte minns jag inte mer än att vi gruvade oss hela dagen för den, och att vi åt en exotisk lunch bestående av köttfärslimpa och kokt potatis på Domusrestaurangen i den stora stora staden. Samt att mina fina nya strumpbyxor kom på avvägar någonstans på vägen mellan Lycksele och Vindelgransele och aldrig återfanns. DET kallar jag ett riktigt mysterium.

Ett av alla kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig förstod…. Dock var det uppenbarligen tillräckligt mystiskt för att väcka din nyfikenhet. Bra!

Ström, energi, kraft – begrepp som ligger helt rätt i tiden. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi suktar efter iögonenfallande julbelysningar. De ligger där i garaget och väntar på att lysa upp den ’Sörforsska’ vinternatten.

Här och nu – när jag sträcker mej ut för att pilla lite kelsjukt på R som sitter vid min sida och laddar hem bilder från Indien – får jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddar hans arm. Bzzzzzzzzzzz Om det beror på den bärbara jag har i knäet, om han uppladdats av den indiska solen eller rent av självaste Buddah, lär jag inte få något svar på, men faktum kvarstår. Energier verkar iallafall finnas i luften runt oss hela tiden. Currylinjer, kraftfält och strålning… Detta för mej osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.

Om det berodde på närheten till Vindelälvens vatten, byns läge i dalgången eller annat vet jag inte, men åskvädren var i alla fall både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta kom dessutom muller ifrån överljudsplanens Viggen som hade lekstuga ovan trädtopparna. De lyfte titt som tätt från flygfältet i Gunnarn och bangen gjorde mej fullständigt vettskrämd. Tillsammans med de pedagogiska farbröderna i byn som ofta talade om ’världsläget’ och om ’den yttersta tiden’ fick de min värld att gunga.

I min värld tycktes ljudet vara snarlikt det tordön som förebådades i Uppenbarelseboken om ’ den yttersta tiden’, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mej på den yttersta domen om dagarna och väntade på att få rätt. Nämligen att Jesus skulle hämta hem alla – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker, eld och evig förtappelse återstod för min räkning. Så fort mamma var utom synhåll tog jag för givet att det hade hänt – Jesus hade kommit och hämtat alla – utom mej.

Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och oskyldigt flickebarn, får jag lite ont i magen idag när jag inser vad mycket av min barndom som gick åt till att vara rädd, gastkramas och känna mej dålig och förtappad. Så hemskt och onödigt! Kombinationen av Uppenbarelseboken och min livliga fantasi var alls inte alls uppbygglig.

Ibland gick strömmen. När åskan gick fann vi på råd! In under köksbordet kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga. Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven. Spänning – i ordets rätta bemärkelse.

Uppe i Hägna – där jag mest lekte – stod ’Transformatorn’. Vid dess fot fanns en urgröpt sten som jag ofta lekte vid. Och än idag kan jag nästan känna kreosotångorna från de solvarma stolparna och minnas det gåtfulla surret från elektriciteten.

Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ’tjukan’ vid husknuten. Byborna samlades runt omkring i spänd förväntan. Gubben hade munderat sej i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sej till folket och sa: Om je nu sei I som ’schtiven å’ – då jer i dö!

Man ska inte leka med elen!!

Hälsningar sladdbarnet Gunnel

Allt har ordnat sej med blogginläggen, vilket känns skönt då jag trivs här i VK. Jag vill fira detta genom, att bjuda er alla på varsin varm och doftande ’blögg’som ni dock får hålla själva. Även ni på Vk -red som tillmötesgått mina önskemål denna vecka!!!

Nu har jag skurat upp mej, slaktat den gödda benfria kotlettraden och potatisgratängen, köpt ett dyrt gott rödvin som vännen Annika rekommenderat (Brown Brothers, Sydafrika 99kr) och tänt välkomnande ljus i alla fönster och lyktor innan R kommer hem. Allt för att förmedla en varm och välkomnande stämning, trots den snöiga kalla nord han återvänder till.

Om han mot all förmodan hunnit acklimatisera sej i Indien så får jag väl pudra kudden med curry, lägga ett gäng häftstift i sängen och se till att han får det allmänt hett om öronen så han känner sej hemma.

Har en MASSA oskrivet i helgen! Håll utkik!
Kram och trevlig helg önskar jag till alla trogna läsare!

Hittills har 10 000 besökare tittat in! Otroligt kul och välkommen åter!