’Den dubbla strömmen’

Ett av alla kryptiska andliga begrepp från min uppväxt som jag aldrig förstod…. Dock var det uppenbarligen tillräckligt mystiskt för att väcka din nyfikenhet. Bra!

Ström, energi, kraft – begrepp som ligger helt rätt i tiden. Energibolagen skinnar oss på vår sista sekin, samtidigt som vi suktar efter iögonenfallande julbelysningar. De ligger där i garaget och väntar på att lysa upp den ’Sörforsska’ vinternatten.

Här och nu – när jag sträcker mej ut för att pilla lite kelsjukt på R som sitter vid min sida och laddar hem bilder från Indien – får jag läskiga elektriska sensationer när jag nuddar hans arm. Bzzzzzzzzzzz Om det beror på den bärbara jag har i knäet, om han uppladdats av den indiska solen eller rent av självaste Buddah, lär jag inte få något svar på, men faktum kvarstår. Energier verkar iallafall finnas i luften runt oss hela tiden. Currylinjer, kraftfält och strålning… Detta för mej osökt in på minnen av Vindelgranselska naturkrafter.

Om det berodde på närheten till Vindelälvens vatten, byns läge i dalgången eller annat vet jag inte, men åskvädren var i alla fall både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndom. Ofta kom dessutom muller ifrån överljudsplanens Viggen som hade lekstuga ovan trädtopparna. De lyfte titt som tätt från flygfältet i Gunnarn och bangen gjorde mej fullständigt vettskrämd. Tillsammans med de pedagogiska farbröderna i byn som ofta talade om ’världsläget’ och om ’den yttersta tiden’ fick de min värld att gunga.

I min värld tycktes ljudet vara snarlikt det tordön som förebådades i Uppenbarelseboken om ’ den yttersta tiden’, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mej på den yttersta domen om dagarna och väntade på att få rätt. Nämligen att Jesus skulle hämta hem alla – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker, eld och evig förtappelse återstod för min räkning. Så fort mamma var utom synhåll tog jag för givet att det hade hänt – Jesus hade kommit och hämtat alla – utom mej.

Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och oskyldigt flickebarn, får jag lite ont i magen idag när jag inser vad mycket av min barndom som gick åt till att vara rädd, gastkramas och känna mej dålig och förtappad. Så hemskt och onödigt! Kombinationen av Uppenbarelseboken och min livliga fantasi var alls inte alls uppbygglig.

Ibland gick strömmen. När åskan gick fann vi på råd! In under köksbordet kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något av plast eller gummi. Ett durkslag eller mammas plasttillbringare. Ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga. Ur telefonjacket hoppade eldkulor och blixtar mellan varven. Spänning – i ordets rätta bemärkelse.

Uppe i Hägna – där jag mest lekte – stod ’Transformatorn’. Vid dess fot fanns en urgröpt sten som jag ofta lekte vid. Och än idag kan jag nästan känna kreosotångorna från de solvarma stolparna och minnas det gåtfulla surret från elektriciteten.

Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ’tjukan’ vid husknuten. Byborna samlades runt omkring i spänd förväntan. Gubben hade munderat sej i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sej till folket och sa: Om je nu sei I som ’schtiven å’ – då jer i dö!

Man ska inte leka med elen!!

Hälsningar sladdbarnet Gunnel